Ett veckobrev!

 

 

EMELIE_2

 

När jag blundar ser jag dig framför mig, hur du står där obehagligt nära med ditt rödfärgade hår och dina skräckinjagande ögon med en färg som inga ord fullt ut kan beskriva. De är intensiva, en knivskarp återspegling av din kompromisslösa själ. Du kräver svar, du tar din plats och du sträcker fram en obehaglig arm och lägger den på min axel. Som en het kniv genom smör skär du igenom min stenhårda fasad och tar ett stadigt tag om min ryggrad och med ens är jag i din makt. Du ler, ler åt det obekväma uttryck mitt oskuldsfulla ansikte formar. Du säger åt mig att sjunga ”Girls just wanna have fun” men jag vägrar. Jag vägrar Emelie. Du släpper min ryggrad, vi ler ett förstående leende mot varandra. Din arm på min axel är bara ett skådespel. En dans mellan likasinnade men oliktänkande. Jag tänker mig alltid för, du aldrig efter. Du lägger inga fingrar emellan medan jag sätter ner foten.

 

Du är du och jag är jag och från och med nu kommer våra vägar inte längre att korsas. Du får leva fritt i din treplansvilla med både man och barn medan jag hålls fången i ett rum med rosa väggar. Men mitt ord är fortfarande fritt och jag tänker använda det för att kommunicera till dig och inte med dig, det här är en envägskommunikation i form av ett veckobrev. Jag fick höra av C att du, nu när hon och jag gått isär, skulle sakna att få höra om mig och mitt liv. Sakna inte mer Emelie, lägg ner din längtan för här är jag i egen hög person och jag ska ge dig de svar du trånar efter.

 

Veckan började på sämsta tänkbara sätt med att jag sjukade mig för att inte komma dragandes med magsjuka till jobbet och riskera att smitta någon annan stackare. Jag tillämpade 48 timmar regeln men när jag informerade mina kollegor om det när jag var tillbaka på tisdagen såg de frågande på mig, enligt dem finns det ingen sådan regel och jag framstod genast som lat. Oss emellan Emelie, visst finns en sådan regel och visst tillämpar vi den?

Under tisdagen hade vi strömavbrott på jobbet från 07.30 till 14.00. För mig som kan genomföra visst analogt arbete gjorde det ingen skillnad. Jag arbetade på som vanligt till skillnad från mina kollegor som är bundna till maskiner och datorer. Likt horder av odöda rörde de sig runt i grupper i lokalen för att beklaga sig över den påfrestande situation de befann sig i som strömlösa i en elektrifierad värld. Kring mig slog det blixtrar av irritation när den ena gruppen efter den andra parkerade sig vid mig för att betrakta och kommentera mitt arbete. Jag svarade med tystnad till de gick sin väg.

 

Under onsdagen skedde inget att skriva hem om.

 

I torsdags däremot hände det grejer värda en diktsamling. Jag handlade bort min ånger, shoppade bort mina tårar. Jag lättade den börda mitt bankkonto gått och blivit och lämnade kungens kurva 13 000 kronor fattigare. Det handlar egentligen inte om vad jag handlade, det handlar om att jag handlade. Jag var handlingskraftig Emelie. Du skulle sätt hur manövrerade genom sluttampen av Ikea och plockade på mig varor likt ett proffs. Jag tänkte komma med en metafor men jag vet att du gillar realism Emelie, den kalla stenhårda verkligheten värmer dig som den värmer mig.

.

 

Sen kom helgen och vilken helg sen. Jag är givetvis ironisk. Fredag är inget mer än en middag med för mycket sås och att vakna upp klockan 01.21 i soffan och undra när man egentligen ska växa upp.

 

I lördags lyckades jag inte skönmåla min vardag tillräckligt mycket för att undgå min underliggande ånger som förföljer mig. Jag var på ateljé med vän och höll mig sysselsatt men ångern nådde mig ändå. Jag började se över vad som orsakat det jag misstänker är en fyra år lång lågmäld depression och jag fann ett svar. En gång var jag nöjd och jag hade allt jag någonsin drömt om att ha. Lägenhet, arbete, förhållande, vänner och familj. Sen smög sig en känsla på som sa åt mig att min lycka inte längre dög och jag gjorde bäst i att jaga något mer och jag satte av. Jag hade fortfarande kvar allt det som tidigare fått mig att må bra men jag hade intalat mig själv att jag inte fick njuta av det fören jag hittat något annat som potentiellt skulle kunna få mig att bli ännu lyckligare. Jag jagade det okända så länge att jag inte längre visste vem jag var och om jag stannade upp skulle den ångerfyllda sanningen att jag var vilse komma ikapp mig. Jag började fly och jaga mig själv i ett och där har du ett recept för en personlig konkurs Emelie. Nu när jag berättat för dig om livet hoppas jag att du aldrig väljer att gå den väg jag en gång valde att vandra, längst den fann jag inget annat än en bortblåst självkänsla och ett förlorat jag.

 

Nu är det söndag och jag har hängt runt i stan och filmat mig till en påtår. Och nu skriver jag mitt veckobrev till dig, jag hoppas att det räcker för att stilla din hunger. Tills vi hörs igen hoppas jag att du har det fantastiskt i din treplansvilla.

 

Och hur var helgen Glen?

 

 

FEBER

 

Man kan tro att man är odödlig, man kan tro att man klarar allt. Efter att ha skrikit ut mina inre demoner rätt ner i toaletten stod det klart för mig hur lite det krävdes för att jag skulle ge upp och önska livet ur mig själv. Det är lätt att vara förklok innan man själv på riktigt sitter i skiten. Jag har då alltid trott att jag ska överleva det mesta som livet väljer att kasta på mig men när det bara tog mig fem minuter med kramper i magen för att vilja ge upp och kasta in handduken börjar jag tveka. Vad är jag för en vekling egentligen som inte ens klarar av att vara magsjuk?

Det fina i kråksången är att jag nu, efter att ha tagit mig igenom mina 24 timmar av rent helvete och tankar på att varje timme förmodligen var min sista i livet, blivit en betydligt mer empatisk människa. Min vördnad och respekt för de som kämpar med riktiga problem, sjukdomar och smärtor har nog aldrig varit större. Vilka krigare!

I fredags var det middag med jobbet på Gondolen, jag har varit där förr och tycker det är överskattat, inredningen för tankarna att vandra till en Finlandsfärja och inte en anrik restaurang. Maten var okej, utsikten vacker.

På väg till denna middag började livet visa sig från sin rätta sida då jag insåg att sömmen i grenen på mina byxor börjat gå upp och att ett litet hål som vilken sekund som helst skulle kunna slitas upp och blotta mitt skrev hade uppkommit mellan mina ben. Själv skred jag till verket och hoppade av tuben några stationer innan jag var framme vid slussen, sprang upp till närmsta H&M och köpte de första bästa byxorna jag kunde hitta.

Beige.

Först var jag klädd helt i svart med en vit T-shirt som fick sticka fram mellan tröja och byxa för att påvisa för de nyfikna att även om jag bär på sorg finns det något ljus där under. De nya byxorna var beigea, ungefär samma färg som mitt humör var resten av kvällen.

Spruckna byxor, brustna hjärtan.
Där har ni en öppning på ett stycke poesi värdigt ett nobelpris.

Sen vart det lördag och jag fick smaka på livet på nytt. Den varma kram jag tänkt dela ut till min vän när vi sågs på hans ateljé delades istället ut till en kall porslinsstol. Sedan dess har jag befunnit mig i karantän från omvärlden och mina största intryck har bestått av mina feberdrömmar i vilka jag trott att jag löst hur allting är uppbyggt och hur allt är sammankopplat. Det tar några minuter när man väl vaknar för att inse att den vetenskap man ägnat sig åt i sin feberyra inte är genialisk utan blott en galen mans tankar och funderingar. Vilket är synd, för om mina teorier om att allt består av ramar som hela tiden ramar in något mindre hade stämt och jag med min nya upptäckt revolutionerat vetenskapen hade jag fått ut något av mina dagar i karantän annat än ensamhet.

Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

En ny kurs!

KURS

Jag har nu bestämt mig för att anmäla mig till en kurs med start efter årsskiftet för att undersöka om det finns något mer att utvinna ur mitt skrivintresse än den här sporadiskt uppdaterade bloggen. Jag har påbörjat en kurs förut och jag valde att avsluta den redan efter min första och så även min sista inlämnade uppgift.
Det var en distanskurs inom området psykologi och gud vad jag tog begreppet distanskurs på allvar när jag distanserad mig så pass mycket från kursen att jag troligtvis visste mer om psykologi innan jag påbörjade den än efter jag avslutade den.

Det var helt enkelt inget för mig det där med att sitta och chatta med andra deltagare och publicera uppgifter i det gemensamma forumet för andra att kommentera.
Jag beslutade mig rätt omgående för att sluta göra våld på mig själv och lämnade således min grupp och hela kursen via en fransk exit och har inte tittat tillbaka sedan dess. Ska man avsluta något gör man det bäst genom att inte informera andra involverad parter om sitt beslut och på så sätt slipper man höra deras försök till att få en att omvärdera beslutet man fattat. Plötsligt slutade jag helt enkelt att logga in och så var det med den saken. Inga farväl, inga ursäkter och förmildrande ord om att det här nog inte var något för mig. Bara ett enkelt irländskt farväl och så var jag borta.

 
Samma taktik använde jag mig av med mycket goda resultat i mina första förhållanden som tonåring. När jag inte längre fann det intressant att vara tillsammans med någon slutade jag helt enkelt att höra av mig och tvingade på så sätt min partner till handling vilket ledde till att vi gick skilda vägar på grund av mitt frånvarande intresse för det gemensamma välbefinnandet.

Den första och sista uppgift jag lämnade in mottogs med både ris och ros av den inte alls av mig omtyckte kursledaren. Hennes obefogade svidande kritik av min text gav mig inget annat väl än att placera henne på min lista över tveksamma individer man gör bäst i att inte beblanda sig med.
Jag minns fortfarande hennes ord som hon lämnade helt ogenerat precis under min text där på forumet för förhoppningsfulla, eller förhoppningsvis fulla, hobbypsykologer.

”Bra men kanske för kort”.

Kanske för kort?

Där borde istället stått:

Bra och framförallt kort, wow, en fingervisning i hur alla borde utforma sina uppgifter.

För hur kan man ha mage att kritisera någon som kokat ner hela Freuds livsgärning och teorier till några få mycket omsorgsfullt utvalda meningar? Själva essensen av allt han ville förmedla reducerat till en delikat dessert av kunskap som var för vem som helst att äta när den ville stilla sitt sötsug efter psykoanalysens fader. Utan att först behöva kämpa sig igenom en hel buffé för att komma till efterrätten längst ner på bordet.

Jag är inte bitter. Jag kan ta kritik.

Passande nog tänker jag gå ner till 80% arbetstid i vår så det passar perfekt att påbörja en kurs någon kväll i veckan och fortfarande få ihop det energimässiga livspusslet.
Jag förväntar mig inte att kursen ska revolutionera mitt sätt att skriva på utan jag är mer ute efter att få små tips och tricks att lägga till min verktygslåda som för närvarande ekar rätt så tom. En verkstad skaffade jag mig förra helgen när jag köpte det skrivbord jag så länge gått och suktat efter att få introducera till mitt hem. Nu står det där i all sin prakt men det saknar sin hantverkare som med stor fingerfärdighet utformar finurliga lösningar på vardagliga problem och förhoppningsvis blir jag den som en dag sitter där med mina nya verktyg. Men då måste jag klara av att gå klart den där kursen och huruvida jag lyckas med att få mitt gesällbrev eller inte i slutändan är en cliffhanger vi alla väntar att få svar på.

Inredning i en inledande fas, Glen Snoddas slår på stora trumman.

inget

För att göra det här inlägget och upplägget mer strukturerat kommer jag dela in rummet som ska inredas i tre sektioner. Matsalen, Vardagsrummet och sist det resterande rummet. Jag sätter matsalen i första rummet och därför är rubriken för första delen i den här bloggföljetongen således

”Matsalen – Där man äter”

Den långhåriga mattan i blått får ligga som grund för hela inredningen. Det är en matta som med hjälp av sin djupa färg, sitt långa hår och skimrande material får tankarna att vandra till en behaglig blå lagun bärandes på en hemlighet som legat oupptäckt i flera decennium väntandes på att bli upptäckt av någon som kan bära dess arv vidare i generationer genom berättelser från de äldre till de yngre. På samma sätt för mattan arvet vidare från de som någon gång passerat över den, de långa nästan böljande stråna bevarar ett anonymt fotavtryck från den människa som fått privilegiet att röra sig över den silkeslena mattan. För den som vill dyka ner i det avtryck foten har satt i tiden finns det en historia gömd i anonymiteten som den som ger sig hän och blickar närmre kan urskilja ur de unika särdrag varje fotavtryck innehar. Mattan är spännande, snygg, behaglig och uppseendeväckande alltså allt man behöver för att levande samtal och välmående ska infinna sig.

Ur den blå lagunen reser sig en plattform beredd att få livets goda ting uppdukat på sig. Ett vitt runt bord i lagom storlek, tillverkat i någon typ av förhoppningsvis svenskt trä. Det runda bordet ger en perfekt avvägd yta för en trevlig parmiddag där ingen sitter bättre eller sämre till än någon annan, riddarna visste vad de gjorde när de placerade sig själva runt ett runt bord. Den rundade formen visar att tankar och diskussioner får flyta fritt från en person till en annan utan att kanter som uppfattas som hinder står i vägen.
Runt bordet står fyra Carl Malmsten stolar i ek. Vidare förklaring är onödig, alla älskar en tidlös Malmstenare.

 
Som porslin väljer jag en tallrik som ser ut att vara framtagna av en finsk designer som med en yxig och kaxig stil bryter av ett i grunden klassiskt vitt porslin med en svart tillspetsad form som löper runt omkring hela tallriken. Jag ser stora möjligheter att presentera mat på ett krystat sätt i centrum av tallriken dit alla svarta kilar pekar.
Glas har jag redan så att det räcker och blir över, gafflar har jag däremot inte så med andra ord är det alltså besticken som jag nu kommer gå igenom.
Om jag säger att jag inte är född med en silversked i munnen är det få som reagerar men om jag berättar att jag snart lever livet med en guldsked i truten är det nog fler som lyfter på ögonbrynen.
Besticken kommer alltså gå i guld och kommer passa superbt med den blåa mattan. Jag är svag, något otroligt svag för kombinationen mellan en djup mörk blå nyans och guld. Som avslutande ord vill jag passa på att säga att guld, blå, vitt och svart är färger som kommer gå hett kommande år om jag får ha ett finger med i spelet vilket jag har förmånen att ha här hemma. Om det inte kommer till de små detaljerna, där är min sambo en envåldshärskare och jag är fine med det så länge jag får ha ett finger med i spelet när det kommer till de större sakerna.

Med det så var moodboardet för matsalen klar och vi blickar framåt mot nästa rum i rummet, vardagsrummet.

namnlost-1

La dolce vita innehåller inget barr.

ladolvevita

Det är inget att snacka om, vill man ha något som finns inom räckhåll är det väl dumt att inte sträcka sig efter det och stilla sina lustar?

 
Sagt och gjort, Glen Snoddas har installerat och klätt granen redan andra advent och har på samma sätt gjort det glasklart hur han skulle agerat under marshmallowtestet. Om det ens finns någon extra belöning med att skjuta på den julgranska ceremonin har jag ännu inte listat ut men om jag återgår till min barndoms jular finner jag att granen inte bars upp fören i mitten av december. Rimligtvis måste det ha funnits någon anledning till att det fattades sådana underligt undermåliga beslut gång efter annan under min uppväxt. Jag antar att det är något jag kommer förstå när jag själv blivit äldre och förälder annars har jag stoft nog till en trilogi om hur en barmhärtig son av sina föräldrar förvägrades julens yttersta symbol julgranen.

julgran

Så har även julen till slut infunnit sig hos Mr & Mrs Snoddas. Glöggen har druckits, stjärnorna hänger i fönsterna och adventsljusstakens första två ljus har blivit tända till sånger framförda av Carola och av någon outgrundlig anledning hiphoparen Blues. Kalla mig traditionell men jag ser inte hur hiphop skulle ha en plats bland vackra julklassiker framförda på en platta av den skönsjungande divan Carola.
Hur som helst är det bara en sak som saknas i skrivande stund och det är julklapparna som ska ligga bredvid halmbocken under granen.
Fast i år köper vi inga julklappar.
Tar man en otroligt svag vinkel på beslutet kan man tro att vi framför en lika slapp som förljugen protest mot det kapitalistiska samhället som manar oss till att handla som galningar runt jul för att kunna sprida lycka och glädje bland de vi älskar och de vi står ut med.
Sanning är att det man inte har under granen har man i plånboken och det vore dumt att binda kapital under en gran i Stockholm när plånböckerna och dess ägare är i Berlin över jul.

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.