I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

storm

 

Och så var man tillbaka till det som alltid är, den lilla platsen i mitt hjärta som upptar störst tankemöda mellan 07.30 och 14.30 varje vardag. Det vara med några få timmar sömn i ryggen jag tackade sängen för det korta men trevliga sällskapet under natten innan jag gav mig ut i onsdagsmorgonen helt ovetandes att jag skulle ha vinden i ryggen under den sällsamma korta promenaden till arbetet. Det var ett kargt landskap som väntade denna till synes ensamma arbetaren som hade ovett nog att bege sig ut och försöka förverkliga sig själv redan vid 07.15. Det är något renande i synen av de små grenar träden verkar ha väntat på att få ge upp och göra sig av med så fort något gör anspråk på dem som blåser omkring på marken och ter sig så onaturliga i sin jordnära form. Lite som döden.

Vägen min var också täckt av ett hinder storlek större, trädet som brutits av och kastat sig över gång och cykelbanan på ett dramatiskt sätt hade valt rätt tid och plats för att säkerställa största möjliga uppmärksamhet från oss som önskade ta oss förbi det. Vi såg dig allt, vi förhöll oss för en gångs skull till dig och inte du till oss. Att jag nu skriver att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet är för att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet och det är hela sanningen.

Trädet hade fallit, jag föll inte.

 

Tid har flutit.

 

Att gå fram till sin närmsta kollega och tacka för dagen när solen fortfarande skiner är en händelse jag fantiserat om i två månader och som kändes än mer förlösande en vad den gjort i mina tankar. Hans frågor på vad jag gör resterande 20% av dagarna fick mig dock snabbt att släppa min frihet och höja garden för att kunna parera det faktum att han var på väg att ta det förbjudna steget från ett av mina liv in till det andra. För jag som inte ens kan skriva under mina tankar och meningar med mitt eget namn på den här bloggen har ännu svårare att stå för mitt intresse att skriva i världen utanför den.

 

” Jag vill egentligen inte berätta mer om mig själv än så, för mig är skrivandet en så viktig grundpelare i min identitet att jag vill låta det står för sig självt bortkopplade från det andra som är jag. Någon motsägelsefullt men också en försvarsmekanism för att inte riskera att den delen faller om resten av mig själv någon gång gör det. Och vise versa.”

 

Jag svarade honom att jag ägnar de sista procenten åt att leva. Och mer levande än nu, det är jag sällan. Kanske bara strax efter den lilla döden.

Krock eller kropp, kakor.

På Skeppsholmen ligger lägligt nog hotell Skeppsholmen som med sina två försiktigt gula byggnader erbjuder boende för de som söker avkoppling och en naturnära miljö ett stenkast från citys slappt pulserande puls. 

Inuti hotellet finner man en restaurang man tar sig till via en grusad gång som löper genom en trädgård upplyst med marschaller och ljusslingor hängandes från träd till träd.

När man kliver in och tar sig till restaurangen doftar det harmoniskt gott från köket och man får ett varmt gemytligt välkomnande intryck som om man var på besök hos en gammal vän man inte sett på flera år.

Det var på denna plats följande historie
utspelade sig en lördag i slutet av Januari. Jag och min sambo möttes upp utanför Östermalmstorg och började promenera genom staden, det var en kall kväll som kastade isande vindar mot våra frusna kroppar. 

Men jag var ordentligt klädd.

Min nya rock var så ny, så fin, så varm och hade varit så perfekt om det inte varit för de svårsprättade fickorna. I all hast hade jag bara hunnit öppna upp ena fickan och hade på så sätt bara möjlighet att värma min högra hand medan den vänstra fick utså vädrets krafter den kvällen.


Det här var visserligen bara en transportsträcka
men för mig som skriver det här är det viktigt att få berätta om min nya rock. 
På restaurangen öppnade jag kvällen med en bärs medan vi väntade på att få vårt bord, Luma Lager var ingen klassisk lager och det grämer mig att det tycks ha blivit svårare att få tag på en vanlig jäkla lager när man är på restaurang. 

Sambo drack cava. 

Jag gick ut och rökte.

Jag kom tillbaka.

Vi fick vårt bord.

Sambo gick på damernas.

Jag kollade menyn.

Sambo kom tillbaka.

Jag har en ny rock.

Vi beställde mat.

Det finns mat och så finns det mat. Det jag åt var mer än mat, det var en så mäktig upplevelse att jag var tvungen att tänka efter om jag verkligen ville fortsätta med den tredje biten som låg på tallriken eller om jag likt en liten flicka eller pojke skulle ge upp. Ge upp, ge upp mot en sådan liten sak som låg framför mig på tallriken? 

Så fan heller.

Det är konstigt att något så runt och vackert som en kroppkaka badandes i gräddsås med lingon bredvid kan transformeras till en fyrkantig betongsugga som sätter sig på tvären så fort den passerat matstrupen. Mäktigt räcker egentligen inte till för att beskriva hur mättande kroppkakor är. En mycket smakrik och god skapelse är det hur som helst och det är just det som gör att man grämer sig varje gång man har ett gäng välformade kakor framför sig. Man vill så gärna sluka dem i ett nafs men det kräver både planering och tålamod för att lyckas äta upp alla. Men upp äter man såklart och efter det kan man luta sig tillbaka smått illamående och starkt kritisk mot sin svaga karaktär som fortsatte äta fast man varit mätt sen kroppkaka nummer ett.

Efter restaurangen tog vi en taxi till guldbaren på Nobis hotell och där lärde vi oss att 27 inte är det nya 20. Vid 20.30 såg vi på varandra och gav ifrån oss varsin förstående nick, det var dags att åka hem. Vi var allt för trötta för att orka vara ute i city vimlet och såg istället fram emot att ta oss hem till soffan i vårt trygga varma hem. 

Göteborg är ju också en stad.


Med två stora lyft kvar på mitt set är jag som mest sårbar när det kommer till störningsmoment, med sårbar menar jag ha nära till skratt och med störningsmoment menar jag folk som gör något ofrivilligt roligt mitt framför ögonen på mig. Som den killen som speglade sig så intensivt att han tillslut gick rätt in i spegeln med en duns samtidigt som jag låg på en bänk med 22 kg i varje näve och matade hantelpressar. 

Då brast det för mig en kort sekund och jag var tvungen att dölja mitt skratt med ett krampaktigt stönande även om jag slutat att pressa hantlarna uppåt. 

När jag inte är på gymmet och blir störd stör jag mig på att jag inte är på gymmet och blir störd.

Jag har tyvärr inte varit på gymmet sedan i måndags och det beror på att jag känner mig krasslig, så pass krasslig att när jag stod framför badrumsspegeln igår kväll tänkte jag för mig själv att det här nog är början på slutet för mig. Att det var roligt så länge det varade men att det nu är dags för mig att inse att tiden hunnit ikapp även mig.

Riktigt så farligt är det egentligen inte, ingen feber, ingen snuva men en trötthet och en skrovlighet i halsen som gett min röst något av en whisky karaktär men eftersom jag inte dricker whisky finner jag det oetiskt att kalla den för en whiskyröst . Däremot drack jag en massa hotshots i helgen så att benämna rösten som en hotshotröst finner jag inga problem med även om det inte alls låter lika ballt som att säga att man har en whiskyröst. Men det jag inte har i glaset låter jag stå i skåpet och att visa vart skåpet ska stå, det gör jag på daglig basis.

Hotshotsen drack jag under min allt för hårda weekend i Göteborg tillsammans med en barndomskompis. Jag börjar bli gammal och klarar inte av en partyhelg längre om jag nu någonsin klarat av en. 
Och vad har jag egentligen att säga om Göteborg? 

Första kvällen, klockan 21.00 mitt på avenyn vart jag vittne till upprinnelsen av ett bråk
mellan vad jag gissar var ett tiotal killar. Under tiden jag spanade utvecklades det aldrig till ett riktigt bråk utan såg  mest ut som ett gäng tuppar som bröstade upp sig mot varandra, hur hela dramat sen slutade vet jag inte då de hela skedde utanför mitt hotell och jag var kall samt täckt av snö. Om det här är typiskt för Göteborg låter jag vara osagt men det var sannerligen något som jag aldrig upplevt i Stockholm, jag gillar Stockholm, Stockholm är trevligt, Stockholm är vad Göteborg önskar att det var. Sagt med glimten i ögat, eller?

Hamburgaren på The Barn var något av det godaste jag ätit i hamburgare väg, Nordstan var lika vedervärdigt som jag minns det, spårvagnarna lika läskiga som vanligt, vädret lika oberäkneligt som alltid och min förmåga att ta mig genom ett dansgolv fullt av samba dansande människor lika obefintlig som lyckan vid blackjack bordet. 

Annars var Göteborg roligt, framförallt norrmannen som kallade mig fitta när jag förklarade vägen till ett dansställe med ett norskt venstre istället för ett svenskt vänster.

 Göteborg får fyra av fem Glen.

Det andra öppna brevet till H&M.

​Nu när det har runnit en hel del vatten under broarna tänkte jag att det vore lämpligt att återkomma till er. Jag håller mig glatt flytandes med strömmen men hur går det egentligen för er som kämpar mot strömmen i trendernasflod ?



Mitt erbjudande om att bli er posterboy står fortfarande kvar som det gjort sedan jag publicerade mitt första brev till er i höstas. Fortfarande står jag utan svar, min utsträckta hand har behandlats som om den vore en källa till sjukdom och galenskap. Den har ignorerats och ni har låtit mig hänga med handen ovanför huvudet och har med det utsatt mig för ett socialt stigma. Ingen ser på en människa med en obesvarad high five i luften med annat än avsmak i blicken. Avsmak, smakar på ordet, avsmakningsmeny, antipati, antipasti. Ett bräde med delikatesser, en försmak av vad som komma skall. Förrätt till en förträfflig huvudrätt. Och där har vi satt huvudet rätt på spiken.

Glen Snoddas.
 

Sedan det senaste brevet har mycket hänt. Inte bara i mitt inre utan också ute i naturen.Vintern har kommit, tiden för beaktad självaktning där vi vänder blickarna inåt mot oss själva och inte bryr oss om det där andra, det där desperat extravaganta, det där tråkiga vintermodet som krampaktigt försöker finna sin plats i det kalla karga vinterlandskapet där det inte har någon plats. Under höst och vinter genomlider man, genom vår och sommar glädjesprider man.

Somnar ni nu och missar denna chans inför kommande sommar där era sömmar kan förverkliga drömmar och göra något mer än enbart ställa frågor utan också ge svar tror jag att alla inblandade parter kommer att besvikna.

I mitt liv, i min värld och i min sanning är det inte bilden av plagget som skapar dess skönhet, det är beskrivningen av det som får det att skina. Därför frångår jag nu tidigare planer om att bli ert ansikte utåt och erbjuder er istället mina ord och mina känslor. Hela upplägget ligger så rätt i tiden. Det är ingen som bryr sig om instagram längre, Snapchat har varit i kylan så länge att man tror att vi befinner oss i en istid. Nu är det ord folk vill ha, ord ord och mera ord. Ord ihopsatta till poesi, ord som formar meningar som förbryllar, förför och förälskar. Ordet är det nya svarta bland kidsen där ute och jag erbjuder er en chans att vara lika nere med kidsen som min morfars bror var med syndromet. Jag har inga belägg för min tes men vi är förbi sanningens tidsera numera och jag baserar min teori helt på känsla. Känslor är det nya svarta där ute bland folket och jag kan vara den som väcker känslor å era vägnar. Tvekar ni fortfarande på om jag är rätt person för jobbet vill jag avslutningsvis föra fram att jag lyssnar på Stil i P1 minst en gång i veckan och är en bra kille, eller Un bon gars för att säga det på äran och hjältarnas språk.

Förträng isande rimfrost och stilmässig ringrost, H&M är inspirerade av självaste Jackson Pollock. En tröja skapad med en teknik få kan uttala och ingen vet vad det är. Det vi däremot vet är att det är ett spännande stycke modehistoria skapat av H&M för den unga vuxna publiken som ännu inte funnit sig själva och agerar lika slumpmässigt som en droppe saft i ett vattenglas. Förmodligen är det också där designern funnit inspiration till det aviga mönstret. Även om designen kan uppfattas som saftig har vi tur att priset inte gör det, 249kr för att sticka ut med en jaquardstickad tröja är kaxigt.Egentligen kan man inte sätta ett värde på fulländad perfektion men H&M sticker ut hakan och gör just det. Vågat, fräckt och framgångsrikt. Kul!

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.