En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas

Rödvin och solnedgångar. En krystad titel.

Den som går på vernissage i en vit jacka gör bäst i att undvika folk med rödvin. Den som går på vernissage med vit jacka får också vara beredd på att den vita jackan har ändrat utseende när den lämnar vernissaget.
Den som står öppen inför konsten finner också spännande nyanser och en möjlighet till en konstnärlig skildring av de lila fläckar som pryder den vita duk som råkar vara en själv.
Fläckarna är ett minne från en fantastisk kväll, ska dem få sitta kvar eller ska jag låta dem försvinna?

Idag spenderar jag tid i min nya tvättstuga och jag är som vanligt skeptisk till dessa nya maskiner och deras funktionalitet. Nog blir det rent alltid men kommer det hinna bli torrt? Jag skriver den här delen av inlägget från tvättstugan och om ni inte hör mer från mig är det för att jag stått upp för min rätt till torra kläder och har motat Olle i grind. Alltså personen som har tvättiden efter mig från att komma in och tvätta och på så sätt tvinga mig att lämna tvättstugan eftersom det enligt reglerna icke är okej att låta kläder hänga på tork efter bestämd tvättid, tvärfjantig regel enligt mig.
Om jag har stått upp för min rätt kommer jag nog ha större problem framför mig än blöt tvätt, om ni förstår vad jag menar.

Igår levde jag rockstjärneliv i en outfit värdig ett popsnöre. Kebab vid 12, bärs vid 13, järn vid 14. Någonstans på kvällen skulle en champagne från två dårar till en annan insupas också men vi tog förnuftet till fånga och åt glass istället. Rockstjärna på dagen, ansvarstagande vuxen på kvällen. Jag hade trots allt tvättstuga i morse vid 07.00, varför jag nu valde att boka den tiden?