Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Krystad kreativitet – Glen Snoddas går på pumpen.

SVART

 

 

”Den som använder humor för att ta sig genom mörka tider har alltid nära till skratt”

En tredjedel. Det är mängden av skrift som skrivs för att publiceras på den här bloggen. En tredjedel skrivs hit, en tredjedel till en längre text jag arbetar på och så en tredjedel i rent terapeutiskt syfte för att sätta ord på mina skenande tankar. Den personliga tredjedelen innehåller sådant som bara är för mig att läsa och det är de texterna jag använder mig av för att skriva mig upp ur en nedåtgående trend. Trenden har vänt och pekar nu uppåt igen och med det har all kreativitet försvunnit ut ur mina sinnen. Viljan att skriva finns fortfarande där, suget efter att publicera något på bloggen är alltid närvarande. Det är tyvärr inte förmågan att ge ord en mening. När jag mår bra och är i balans försvinner förmågan att skriva något som jag finner tillfredsställande och om jag inte är tillfreds med mina texter finns ingen anledning för mig att skriva dem.
Under de uppåtgående trenderna vill jag bara leva utan att tänka, vilket är svårt för någon som drunknar i sina egna känslor om den inte skriver ut dem.

 

Hur stillar man ett behov som inte låter en sitta still? Man ger sig själv små nålstick av bekymmer för att vara säker på att man aldrig tappar fotfästet i sin strävan att nå stjärnorna. Små påminnelser om lyckans falskhet och det faktum att den bara är små ljuspunkter på en svartmålad tavla. Till slut har man stuckit så många hål i sitt uppblåsta välmående att trenden vänder nedåt igen och all kreativitet kommer tillbaka för att kunna skriva upp värdet på ett annars värdelöst liv. Texter som när de skrivs är den enda sanning som jag känner men som när jag läser mest framstår som en samling lögner. Det är då resan uppåt påbörjas igen. Välkomna till mitt inre liv gott folk!

 

Och hur utlämnande var inte det här inlägget? Inte ett dugg. Alla bär vi på ett mörker och jag har bara tydliggjort en del av mitt. Det är nyttigt att vara bekant med sitt mörker men man ska nog akta sig för att göra det till sin bäste vän.

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!