Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Tuggmotstånd och halvmesyrer

WhatsApp Image 2019-02-17 at 21.21.56

 

När arbetsplatsen dragit iväg på resa och jag stannar hemma kan vi alla i alla fall glädjas åt samma sak, att de åkt iväg.
För nu står jag här på arbetet tillsammans med fem andra tappra själar och njuter av stillheten som avsaknaden av 25 personer ger.

Sådan är jag, jag uppskattar friheten när den skapats inom begränsningarnas ramar och nu kan man lugnt säga att jag frodas, jag får göra som jag vill och det enda ansvar jag har är gentemot våra kunder som litar på att jag gör det jag lovat att göra i och med min anställning här. Och jag levererar alltid! Brukar säga att jag är Sverigebäst inom min bransch i åldersspannet 25-30. Mest för att jag förmodligen är ensam i Sverige inom min bransch mellan 25 och 30 år.

Några som däremot agerar helt utan tanke på både gränser och ansvar gentemot sina kunder är Liljevalchs. Vi var där igår, på en romantisk alla hjärtans dag date. Vilken tur det var att vi hade varandra för annars hade hela turen till Djurgården känts som en alla hjärtans dag date utan sällskap, på en plats där kärleken till konsten skulle få blomma men där den istället vissnade och förmultnade. Jag har på senare tid något motvilligt behövt lära mig att diskutera verk och skapelser istället för att bara förmedla mina sedvanliga ”Gillar” och ”Fy fan” som argument för mitt tyckande.

Så här kommer min välgrundade kritik gällande vårsalongen.

Varför lyser kampen kring att uppnå teknisk originalitet med sin frånvaro? Och varför står inte juryn bakom vårsalongen upp för de hårt satta ideal kring ”bra” konst som jag har format till en självklarhet? För det gör mig frustrerad att se på konst som jag själv hade kunnat skapa, förstår de inte att det ger mig inspiration till att gå hem och försöka skapa något själv. Tänder det där hoppet som säger ”jag kanske också kan göra konst” fastän jag sedan länge övertygat mig själv om att är det något jag absolut inte kan skapa så är det just konst.

 

Banan

 

Däremot förhindrar det mig inte från att handla med konst, eller föra mig som någon som handlar med konst. Som jag tidigare sagt stod antikmässan på agendan den här helgen och eftersom jag är en man som allt för oftast gör slag i sak när jag vill så var vi där igår.
Utan att handla något. Jag köpslog inte ens med någon av alla försäljare på plats.

För mycket folk, för dålig luft, för trångt mellan montrarna.

Kompromissernas mästare som vi är gjorde vi det bästa av situationen och istället för att kolla in utbudet på plats belamrade vi våra fickor med visitkort för att kunna kolla upp butikerna på nätet vid ett senare tillfälle. Vi digitalisera Antiksverige. För Sverige, i tiden!

Min senaste identitet

 

Jag har funnit ett nytt intresse som jag inför mig själv kommer låta stå för hela förklaringen kring vem jag är en tid framöver. För sådana är vi väl alla till och från när vi funnit en ny hobby som kan knytas till vår karaktär och bidra till en stor del av vår förmodade identitet.

Min nya hobby stavas antikviteter.

Kort fakta om antikviteter:

Begreppet antikviteter innefattar allt som står att finna i butiker där priserna aldrig är fasta och en vis prutmån går att tillämpa. Om det i Sverige är sedvanligt att diskutera priset har jag faktiskt ingen aning om, det är bara något jag tagit för givet efter att ha sett ett flertal tv-program från utlandet där alla priser tycks vara förhandlingsbara. Vilket också är devisen jag själv arbetar efter till min flickväns stora förtret men om en önskar definiera ett begrepp får en ibland vara beredd att ses på som en galning innan folk förstår varthän det barkar.

 

Stolen

 

Vårt senaste tillskott till hemmet är så också givetvis en antikvitet. En skrivbordsstol med utgångspris på 500kr som jag lyckades förhandla ner till 400 kr även om kvinnan i butiken var fast besluten om att svaret på min charmiga fråga ”jag har sett en massa tv-program om antikviteter och där frågar de alltid vad som är butiksinnehavarens bästa pris, så vad är ditt bästa pris?” var 450 kr.

När Glen är redo att vända på klacken och gå brukar många vara beredda att tumma på sina ideal för att han ska stanna kvar.

 

Nästa vecka är det turligt nog också antikmässa här i Stockholm och ni gissade rätt, jag kommer vara på plats med fickorna fulla av pengar redo att vända på klackar och helt ogenerat pruta på även de mest överkomliga priserna. För om priserna är fasta, är det då verkligen en antikmässa en är på och inte ett skönmålat ICA-Maxi?

 

Outfit

 

Annars har jag spenderat dagen på Djurgården i ett försök att ta mig in på konsthall vilket har mötts av motstånd från dels en alldeles för lång kö på Liljevalchs och en hutlös hög entréavgift borta hos Prins Eugen. Så istället för att insupa kultur har vi passat på att bada i vårsol och drunkna i friska vindar.

Rent stilmässigt valde jag att gå för outfiten ”Konstnär som inte fått något av alla de stipendier han sökt och som efter sju försök fortfarande inte fått med ett verk på vårsalongen” vilket hade passat in bra på Liljevalchs, bland mångfalden av likasinnade som fortfarande väntar på sitt stora genombrott.

Vilket jag inte gör, eftersom jag inte är konstnär.

Utan en aspirerande författare med saker i görningen.

Trailblazer

Stig_Klar

 

Det var så att jag var så pass redo för vår att jag om jag vore en sådan typ av person som ställde sig upp för uppmärksamhet hade ställt mig upp för att uppmärksamma att vi klarade det hörni, vi gjorde verkligen det. Vi genomlevde ännu en av denna definition av kamp till årstid.
Och vi gjorde det bra, utan varken löften om belöning eller omvärldens förtjusning. Vi bara gjorde det, som alltid. Utan att klaga.

Utåt sätt.

För om någon utifrån frågar hur vi mår i mörkret är det just mörkret som definierat oss, enat oss. Skapat den gemenskap som bara vi som överlevt den ena vintern efter den andra får ta del av.
Vi nordbor med sol i sinnet.
En dag i taget gnäller vi på inom vårt skrå, ständigt med blicken mot det datum jag var beredd att säga skulle varit igår men som tydligen tänker infinna sig först sen, någon annan gång.

Nog.

Vi är det faktum att efter julen känns vintern klappad och klar. Och med det i åtanke sa jag i fredags kväll till henne allt det jag skrev där uppe att jag skulle sagt om jag vore av sådant snitt.

”På måndag blir det plusgrader, vi är där nu. Jag kan känna det.”

 

 

FLIPPAN

 

 

När jag gick till jobbet igår var det fjorton minusgrader.

Inte nog med det.

Det var snö upp till knän längst min föredragna väg och med det har vi nu landat titeln till inlägget. Valet stod ju egentligen bara mellan två alternativ. Att ta den enklare plogade vägen som innebar att jag skulle behöva frångå min invanda och föredragna eller gå på rutin och skapa min egen stig.

Vilket jag också gjorde. För att ge andra som är dumma nog fotsteg att följa.

Jag är nog ingen vidare bra meteorolog. Inte heller någon vägvisare av rang.
Jag är nog mest mig själv och någon ska väl vara det.

 

Jag är man.

Idag var jag hemma hos mitt ex medans hon var på jobbet och hämtade det skrivbord jag anser vara mitt. Om inte det vore nog så passade jag också på att sno åt mig ett grönt skåp, hon hade ändå två. Tyvärr kunde jag inte vara där för att se hennes ansiktsuttryck när hon insåg att jag tagit tillbaka det jag anser vara mitt. #Svärmorsdröm

Och om sanningen ska fram.

Idag var jag hos mitt ex och hämtade det skrivbord vi kommit överens om att jag skulle ta med mig till mitt nya hem. Som bestämt monterade jag ner det där på plats för att sedan transportera det hem till mig två tunnelbanestationer bort. Hon nästan tjatade på mig att jag skulle ta en taxi men jag vägrade, jag är en självständig man som inte behöver en kvinnas råd för hur jag ska sköta mina angelägenheter.

Fy fan vad tungt det var. Alltså, fy fan vad tungt det var. Jag stannade första gången efter 30 meter och såg upp mot himlen, hur i helvete ska det här gå?

Det gick. Jag fick offra känseln i mina armar den närmsta timmen efter jag kommit hem men det var det värt. Jag gjorde det på mitt sätt och hon och hennes välvilja, förstånd och rimlighet fick sig en knäpp på näsan!

Nästa gång är det jag som tar en taxi.

Om jag började montera ihop skrivbordet utan att först kolla upp monteringsanvisningen och därför fick börja om två tredjedelar in i monterandet?

Det vet ni att jag gjorde.

Vårtecken från Västertorp!

Jag kommer nog aldrig finna mig själv men jag har i alla fall hittat hem. Hem till mina 30 kvm, mitt slott, mitt eget kungarike där jag själv väljer hur höga murar jag vill bygga upp mot omvärlden. Just nu är de knappt en tröskel höga.
Jag välkomnar det som finns där utanför, spenderar mer tid där än i mitt eget hem och det måste ses som ett trendbrott.
Kanske utvecklas man trots allt? Även om det känns som om man står och stampar på samma plats. Kanske har man blivit mer social och öppen? Kanske är ordet. Kanske är det så enkelt att min avsaknad av bredband tvingar mig ut i verkligheten. För bredband har jag inget, min lägenhet finns än så länge inte i leverantörens databas och det känns på någotvis spännande att leva ”off the grid”, utanför systemet och internets ständiga påminnelse om allt man missar och kunde ha gjort.
Min nya smart-tv känns genast som en dum investering, den står bara där som en svart skärm att spegla sig i. Det ser mörkt ut, en lysande beskrivning.

Här kommer ljuset.

Jag älskar min lägenhet. Den är min, den är helt ny och den har den bästa dusch jag någonsin duschat i. Jag är klar med inredningen för stunden, ljusår ifrån i det stora hela. Jag tog mitt förnuft till fånga och avvaktande med att köpa allt på en gång och har istället givit mig tid att få känna efter vad det är jag egentligen behöver och vill ha. En omskrivning för snålhet?

Väggarna är än så länge kala men snart har jag tre ordentliga konstverk att spika upp. Tre stycken härliga tavlor från tre olika konstnärer. Givetvis kommer jag någon gång fota lägenheten för alla er att se, jag ska bara bli klar först.

En Designers Uppväxt.

Den förbjudna romansen, jag vet att det är fel men den eggande känslan låter mig inte komma undan så lätt. Jag vill, om än bara för ett kort ögonblick vara i dig. Du är ingeting och allting för mig och du berör mig som en fjäderlätt kittlig över ögonlocken.
Jag ser dig fastän jag blundar. Jag känner din beröring mot min trånande hud och jag anar hur du och jag skulle få våra skilda världar att gå samman i en pulserande rörelse på väg mot samma mål.

Om jag bara vågade ta steget ut från mig själv och in i dig, om, tänk om, jag kan inte, jag vill inte, jag måste och jag längtar. Fantasin om dig omfamnar mig. De säger att du inte är värd det men vad vet de om oss egentligen, vad vet de om förbjuden kärlek och obegränsad attraktion? Jag vet allt om vad de kallar kärleken ty jag lever mitt i den, om än, bara för en kväll. 


Hej, hallå. Innan jag gör flickvännen förvirrad, svärföräldrar förtvivlade och föräldrar förbryllade kommer här förklaringen. Jag talar om den attraktion man kan känna inför plagget som för en kväll kan förflytta berg med tro hopp och lite jävlar anamma. Plagget som är lika stiligt och fult så att klockorna stannar. Men just den kvällen är det helt rätt, den sticker i ögonen hos allmänheten, väcker uppståndelse och för varje ifrågasättande blick som kastas mot dig växer paradoxalt nog din självkänsla. 

Du hade rätt trots allt, det är historien som kommer ge dig rätt även om du där och då står mitt uppe i en kritikerstorm. Du klappar dig själv på axlen väl medveten om vad alla motivationscitat du sett passera förbi i ditt socialamedieflöde har sagt åt dig skulle hända när du väl stod på toppen, att det blåser det mer där än på marken.

Det ovannämnda plagget äger jag nu och jag har gjort det själv. Förbluffad över den skicklighet som krävdes för att klippa och limma i / på tyg bytte jag inriktning. Jag har ju gjort i ordning några filer för tryck och jag har tillslut gjort slag i slak och tagit mitt vältränade hockeyarsel som suttit hemma och tryckt till ett tryckeri och tryckt mig en tröja under tryckt stämning. Och med det fann jag äntligen den platform jag sökt så länge, ett sätt att skapa mina egna statementpieces. 

Så en designer som gått i barndom har precis tagit klivet in i puberteten och snart ska han ta på sig en alldeles för stor kostym och ta studenten, förhoppningsvis väl förberedd för att axla rollen som en designer i det ansvarstyngda vuxenlivet.