Hjärtat, du berör mig på djupet.

Ja, precis så ja. Sluta inte nu, fortsätt arbeta med ditt glidmedelstäckta verktyg mot min nakna barm. Fortsätt medan jag ligger här och huttrar av kylan som sitter kvar på min kropp som punkter efter meningar du avslutat utan att berättat hela historien. Vi bygger något tillsammans, hon målar upp en bild framför sina ögon och jag bara ligger där på sidan och väntar på att våga röra mig igen, mot dig och ditt arbetsbord där kartan över mitt innanmätet sakterligen tar sin form. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst, du ser mitt hjärta arbeta på din skärm. Du ber mig att andas in djupt och sedan långsamt ut. Säger åt mig att hålla andan just i det ögonblicket jag nästan är tömd på liv och mitt autonoma nervsystem kippar efter ett nytt andetag, samtidigt är inget autonomt med min andning. Jag glömmer bort hur jag brukar göra, hur det känns när inget är så ogenomtänkt som min kropps vilja att fortsätta leva. Försöker påminna det genom mina allt för medvetna tankar. In och ut, ut ut, in igen, tre sekunders väntan, eller brukar det vara två. Jag famlar mellan allt från två på sekunden till fem där emellan. Pulsen stiger, hoppas hon inte märker något. Jag försöker hålla mig lugn, vill att hon ska se hur vacker jag är på insidan, hur stadigt min puls slår i hennes närhet, på hennes arbetsplats, under hennes schemalagda tid för mig.
Hej där mina små klaffar, ni ser inte alls ut som jag har tänkt mig att ni skulle göra. Ni ser så små och veka ut där ni öppnar och stänger er synkroniserat, jag som hade förväntat mig något större och så mycket grövre. Vilar mitt liv på er tänker jag när jag vågat se upp mot skärmen som reflekterar vad ultraljudet registrerar när det placerats mot min rygg.
Som tur är verkar det finnas någon rytmik i de skrämmande sköra rörelserna, inte alls som en ung elefant som nyss upptäckt sin snabel och ser ut att i ena sekunden försöka kontrollera sitt redskap och i andra göra sig fri från dess tyngd. Det är kontrollerat utan att jag kan göra något för att kontrollera det. Att hon säger att det initialt ser bra ut är skrämmande, det låter mig äntligen få slappna av från mina farhågor om att jag bär på ett kantstött hjärta. Men tänk om det är en falsk trygghet, tänk om de finner något där efter noggrannare granskning. Från hopp till förtvivlan.

Är det så det kommer bli?

Nog är det mänskligt att känna oro för sina kroppsliga begränsningar och vilka man egentligen bär eller kommer bära på. Att kolla upp mitt hjärta har varit på tapeten sedan min far gick bort men det har tagit två år att faktiskt göra det. Nu återstår bara att vänta på analys så vet vi hur verkligheten ser ut, jag tänker i var fall tro på det bästa och att mitt hjärta är helt! Även om det ibland är på väg ut ur mitt bröst.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Haute couture är inget jag tar lätt på.

 Jag som bara brukar ha en sjukdag om året har redan idag, den 16/1 2017, sjukanmält mig. Det här hade jag inte trott när jag klev in i det nya året full med energi och en stor portion framåtanda, men ibland vill kroppen annat och då gör man bäst i att lyssna. Givet att helgen blev en aning värdelös när näsan rann i ett och ögonen tårades som om jag såg Jedins återkomst och scenen där Luke håller sin döende far i knät efter att han låtit kärleken till sin son visa sig för första och sista gången. Tårdrypande är bara förnamnet.

Jag är en positiv kille och har tagit tiden som sängliggande och soffsittande till vara och lagt den på att vara kreativ vid de tillfällen ögonen tillåtit mig att se klart. Då jag vid två tidigare tillfällen försökt att få H&M att sponsra mig utan framgång har jag valt att lägga de planerna åt sidan och istället gått all in på att snickra ihop mina egna kläder, mitt alldeles egna lilla sponsorskap av mig till mig och åt mig själv.

Me myself and I rakt igenom.

Tyvärr kan jag inte hantera den programvara jag borde kunna hantera för att kunna göra mina ”designer” redo för tryck så jag lägger istället fokus på att göra vad jag kallar skisser i Photoshop och så hoppas jag på att någon i min omgivning som kan det här med Illustrator snart har tid att hjälpa mig att förverkliga mina drömmar. Tills den dagen är här kommer jag fortsätta ha roligt när jag leker i Photoshop och vid sidan om det samla på mig plagg att trycka på när väl dagen är kommen då någon hjälpt mig att hjälpa mig själv eller hjälpt mig genom att helt enkelt hjälpa mig. Förhoppningsvis sker det innan sommaren har kommit, jag har brist på t-shirts redan nu och det hade varit roligt att bära något man skapat själv och inte förlita sig på svikarna hos H&M.

labongegrande_ad

dolme_dolme_ad

Som designer står jag för ett manligt lekfullt skapande som ryms inom haute couturens gränser. Det ska vara lugna fina färger som förmedlar ett tydligt budskap med stilrena linjer och harmonisk symmetri. Och vet ni som Ernst brukar säga, Farbror Glen, han har den rätta knycken och med den kan man komma långt, hela vägen till ett blogginlägg faktiskt.

Göteborg är ju också en stad.


Med två stora lyft kvar på mitt set är jag som mest sårbar när det kommer till störningsmoment, med sårbar menar jag ha nära till skratt och med störningsmoment menar jag folk som gör något ofrivilligt roligt mitt framför ögonen på mig. Som den killen som speglade sig så intensivt att han tillslut gick rätt in i spegeln med en duns samtidigt som jag låg på en bänk med 22 kg i varje näve och matade hantelpressar. 

Då brast det för mig en kort sekund och jag var tvungen att dölja mitt skratt med ett krampaktigt stönande även om jag slutat att pressa hantlarna uppåt. 

När jag inte är på gymmet och blir störd stör jag mig på att jag inte är på gymmet och blir störd.

Jag har tyvärr inte varit på gymmet sedan i måndags och det beror på att jag känner mig krasslig, så pass krasslig att när jag stod framför badrumsspegeln igår kväll tänkte jag för mig själv att det här nog är början på slutet för mig. Att det var roligt så länge det varade men att det nu är dags för mig att inse att tiden hunnit ikapp även mig.

Riktigt så farligt är det egentligen inte, ingen feber, ingen snuva men en trötthet och en skrovlighet i halsen som gett min röst något av en whisky karaktär men eftersom jag inte dricker whisky finner jag det oetiskt att kalla den för en whiskyröst . Däremot drack jag en massa hotshots i helgen så att benämna rösten som en hotshotröst finner jag inga problem med även om det inte alls låter lika ballt som att säga att man har en whiskyröst. Men det jag inte har i glaset låter jag stå i skåpet och att visa vart skåpet ska stå, det gör jag på daglig basis.

Hotshotsen drack jag under min allt för hårda weekend i Göteborg tillsammans med en barndomskompis. Jag börjar bli gammal och klarar inte av en partyhelg längre om jag nu någonsin klarat av en. 
Och vad har jag egentligen att säga om Göteborg? 

Första kvällen, klockan 21.00 mitt på avenyn vart jag vittne till upprinnelsen av ett bråk
mellan vad jag gissar var ett tiotal killar. Under tiden jag spanade utvecklades det aldrig till ett riktigt bråk utan såg  mest ut som ett gäng tuppar som bröstade upp sig mot varandra, hur hela dramat sen slutade vet jag inte då de hela skedde utanför mitt hotell och jag var kall samt täckt av snö. Om det här är typiskt för Göteborg låter jag vara osagt men det var sannerligen något som jag aldrig upplevt i Stockholm, jag gillar Stockholm, Stockholm är trevligt, Stockholm är vad Göteborg önskar att det var. Sagt med glimten i ögat, eller?

Hamburgaren på The Barn var något av det godaste jag ätit i hamburgare väg, Nordstan var lika vedervärdigt som jag minns det, spårvagnarna lika läskiga som vanligt, vädret lika oberäkneligt som alltid och min förmåga att ta mig genom ett dansgolv fullt av samba dansande människor lika obefintlig som lyckan vid blackjack bordet. 

Annars var Göteborg roligt, framförallt norrmannen som kallade mig fitta när jag förklarade vägen till ett dansställe med ett norskt venstre istället för ett svenskt vänster.

 Göteborg får fyra av fem Glen.

Det Herr.Snoddiska Dilemmat

 

Vilken fantastisk gårdagskväll full med socker och koffein intag. Mer speedad än en amfetaminberoende 9-åring med sockerrus och adrenalin påslag som precis druckit en PWO på julafton.

 
giphy

”Det är lätt att överdosera när det krävs så få mängder..”

Det är så det känns när hela kroppen i stort sätt vibrerar och munnen går i ett.
Jag är väldigt lättpåverkad av substanser och reagerar direkt. Alkohol, socker, nikotin och koffein är mina go to drugs och jag blir påverkad på en bärs, speedad på en godisbit, nikotinkickad av ett bloss och pigg av en sipp kaffe. Det är lätt att överdosera när det krävs så få mängder och när man känner att man tagit sig vatten över huvudet och tappat kontrollen efter ett fikabröd och en kopp kaffe kommer ångesten som ett brev på posten.

 

starts-to-move-across-the-room

 

Samma ångest som slagit mig de fåtal gånger jag rökt hasch som tonåring eller när jag tog en kapsyl Cocillana och drack en bärs fem timmar senare. Det sistnämnda kommer jag aldrig råka göra igen för senare på kvällen vågade jag inte gå och lägga mig då jag var orolig att jag inte skulle vakna upp igen på grund av min sinnessjuka cocktail. Men jag vaknade, någon ville ha mig kvar även i fortsättningen och det är jag glad över.

Mot oändligheten