Låt oss aldrig mer tala om politik. 

Jag har slutat vara rädd för det okända och börjat utmana mig själv genom att testa på nya saker här i livet.

Ikväll har jag sett på partiledardebatten. 

Och vad ska jag göra med all den nya fakta jag har fått serverad till mig ikväll? Ska jag ta med den till vallokalerna i september och noga överväga vad jag stoppar för valsedel i mitt valkuvert innan jag stoppar ner det i valurnan innan jag går hem och ser på valvakan och får reda på valresultatet? 

Valresultatet kommer jag garanterat hålla koll på, valvakan kommer jag absolut se, valurnan kommer få mitt kuvert i sig men om kuvertet innehåller någon valsedel är jag inte lika övertygad om. 

Vad ska jag rösta på? 

Jag gjorde för ett tag sedan ett sådant där test på internet som ska peka på vilket parti som är bäst lämpat för mig baserat på de 200 frågor jag var tvungen att svara på. Glad i hågen satt jag och bockade i det bästa bland de sämsta svarsalternativen och kände hur glädjen fyllde mig när jag äntligen skulle få svar på vilket parti som egentligen gällde för mig. 

En timme senare satt jag storögt framför svarsresultatet med hakan i tangentbordet. Kunde det jag såg på skärmen verkligen stämma? Kunde det verkligen vara så illa? Vad hade jag gjort? Vad hade jag svarat fel på? Hade jag svarat helt ärligt på alla frågor? 

Spännande stämningen etablerad, läsarna väntar förväntansfullt på svaret med andan i halsgropen. Dags att ge dem det förlösande svaret, vad var det egentligen jag såg där på skärmen framför mig? 

Det svar jag fick var att socialdemokraterna var partiet för mig. 

Det är väl inte så farligt? 

Nej det är inte så farligt.

Det jag grämer mig över är den procentsats som presenterades innan varje föreslaget parti och att det skiljde så lite mellan alla partier. 

Socialdemokraterna hamnade runt 18 % 

Moderaterna på runt 17%

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna strax där efter på precis samma procent. 

Liberalerna, Centern och miljöpartiet inte långt efter. 
Sist hamnade Kristdemokraterna. 

Kunde jag inte få ett ordentligt resultat som svar i alla fall? Vad ska jag göra med det här vaga resultatet?  Vad ska jag som konservativt miljömedveten liberalt borgerlig socialdemokrat med öppet hjärta bakom stängda gränser med egenföretagandet i åtanke som vill höja samt sänka skatten och samtidigt stärka och försvaga staten rösta på? 

Någonstans här i bakhuvet finns också ett växande politikerförakt och ett vill man ha något gjort får man göra det själv tänk. 

Jag kanske ska rösta på mig själv? Inför ett skolval i grundskolan startade jag faktiskt ett eget parti, Glen the Man partiet vars viktigaste och enda fråga rörde hur vida det var okej att äta äpplen från ett träd som växte på privatmark så länge grenen man tog äpplena ifrån hängde över staketet och således befann sig på allmän mark. Jag rönte inga större framgångar det valet och begravde min politikerkarriär utan att ha fått en enda röst. 

Som tur är är det relativt långt kvar till nästa val även om det aldrig varit närmre än just nu. Jag kanske låter mig övertygas av något parti på vägen. Det parti som delar ut mest frukostpåsar eller andra gratisprodukter utanför min tunnelbanastation kommer att ligga bäst till när jag väl ska göra mitt val i september. Alla har vi någon fråga vi brinner extra mycket för och i mitt fall är det just gratis frukostar som väcker störst engagemang. Kom ihåg allihopa att det finns inga gratis luncher men en gratis frukost går fortfarande att få tag på om man är beredd att ge ifrån sig sin röst. 

Glen Snoddas – Politisk vilde, inte vild politiker.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!