Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.

Oj oj vad det kan påverka kreativiteten att ha mycket att göra på jobbet. Varje steg måste vägas på guldvåg för att man ska finna tid och ork att pyssla om sin kreativitet, jag rör mig tyvärr som en elefant i en porslinsbutik när jag försöker lägga vikt vid det viktiga.  
Det blir extra knepigt när gymmet lyser med sin närvaro och erbjuder ett så lättillgängligt alternativ till belåtenhet att man vore dum att inte ta till vara på den. 

Där står man med 16 kg i varje näve och lyfter fram sina muskler samtidigt som man övertygar sig själv om att så länge biceps växer gör det inget att tiden för att skriva krymper. 

Lik förbannat är det inte i armarna man har träningsvärk efteråt utan i huvudet, i den hjärna där varje försök till intellektuellt tänkande gör att det känns som om huvudet ska fatta eld. 

Glen Snoddas, en tanke ifrån inferno.
 
Därav min frånvaro från bloggen veckan som varit, jag har riktat in mig på aktiviteter som gett mest tillfredställelse för minsta möjliga spenderade tankekraft.

Som den rockstjärna jag inte är har det inneburit att jag lagt tid vid att spela 

tv-spel, bingo och umgås med sambo. 

(Att umgås med sambon innefattar i vanliga fall en hel del av varan tankekraft men den här veckan har hon varit hygglig nog att finna sig i min slappa framtoning)

Tv-spel börjar jag känna mig en aning gammal för så bingolotto och yatzy är fullt acceptabla substitut.
Andra tankar

Jag har gått ner i min inre bunker där jag isolerat mig lagom mycket för att hålla mig på rätt sida av kuf-sträcket. Med mig har jag min sambo som blir mitt fönster som jag ser världen igenom samtidigt som hon är min sköld mot omvärlden.

Hon förstår mig och låter mig hållas i min enfald att inte finna intresse för mycket annat än mitt eget välbefinnande just i denna stund. 

Nu börjar jag långsamt ta mig upp ur min bunker för där blir inga barn gjorda som jag brukar säga.
Det blir bäst när man spenderar lagom lång tid där nere och samlar tillräckligt energi för att åter kunna tackla livet med en klackspark. När allt kommer omkring är det utanför bunkern det fina livet pågår även fast jag inrett rätt hemtrevligt där nere om jag får säga det själv.
En vecka i halvåret får räcka.

Glen Snoddas kan inte jonglera.



Jag har aldrig varit vidare bra på att jonglera, rättare sagt har jag aldrig kunnat jonglera mer än två bollar samtidigt och om det räknas som att jonglera låter jag vara osagt. 
Vilken perfekt liknelse det här kommer bli.

Jag kan inte jonglera livets små bollar heller, förutom två bollar i taget och om det räknas som att jonglera tilllåter jag mig själv att svara på. 

Nej, det räknas inte förens alla tre bollar på ett kontrollerat sätt kastas runt i luften mer än ett varv. 

Mina bollar är: 
Arbete – Nödvändigt för att tjäna pengar.
Det kreativa – En viktig ventilation av känslor.
Träningen – Ett skönt sätt att koppla bort huvudet och den rakaste vägen till lycka samt trevligt utseende.

Bollen arbete håller jag alltid igång, det finns inget alternativ i nuläget att inte jobba så den låter jag hoppa upp och ner i handen. 

I nuläget har jag också bollen träning i rörelse, den tar upp mest fritid och har så gjort ett tag. Eftersom jag är en periodare är det lika bra att köra rätt in i kaklet med träningen och förhoppningsvis har jag format en efterlängtad kropp när jag väl krashar och tappar intresset.

Den tredje bollen, kreativitet, försöker jag gång efter annan få in i jongleringen men den faller vid varje försök rätt ner i golvet med en duns och jag sparkar den under soffan för att slippa tänka på den. Så hittar den tillbaks på något vis och ber om att få vara med i jonglering igen men jag som jonglör vet att det aldrig kommer gå. Det blir en boll för mycket i leken och jag blir tvingad att låta någon annan falla i glömma om det ska vara möjligt.

Så blir det den livsnödvändiga bollen av arbete som ryker eller blir det den egentligen inte alls nödvändiga vardagslyxen till träning som ryker? 

Svaret är tyvärr lika självklart som tråkigt.
 

Ett grymt gym väger tyngre än ett hem man känner igen.

​Här hör jag inte hemma ekade det i mitt huvud när jag klev in genom dörren, så många potentiella sätt att göra bort sig och så många vikter att tappa på tårna. Om jag kände mig obekväm innan jag kom dit var det inget i jämförelse med hur jag kände mig när jag väl var där. Som en svensk hiphopare en gång uttryckte det stack jag ut som en civilpolis i folksamlingar. 

Trots mina försök att äga situationen och se ut som en i gänget såg alla igenom min hårda fasad och de förstod att jag var en färsking med komplex, komplex för min bristande kunskap om världen jag givit mig in i. Som tur är fanns där en crosstrainer som blev min trygghetspunkt bland alla nya intryck och tunga beslut.

Vidare

Jag kommer nog lämna de fria vikterna i sina ställ och köra på med maskiner istället. Om det nu inte hade varit så att maskinerna såg utomjordiska ut hade jag varit nöjd med det beslutet men när man får stå och klia sig i huvudet under fem minuter innan man kan köra igång börjar man tveka. Nästa gång blir det fria vikter, de behöver man inga instruktioner för.

Det finns en tanke om att gymmet ska bli mitt andra hem den kommande tiden men jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer känna mig hemma där. Allt känns så främmande och mina svagheter som jag annars försöker dölja så gott jag kan lyser upp som en fackla i mörkret. Alla ser vilken vikt jag ställer in på min maskin innan jag sätter mig och gör mina elva repetitioner som var tänkt att vara tolv men som jag av svaghet inte orkade göra klart. Det här är givetvis hjärnspöken men de känns verkliga ändå.

En helt ny värld är vad det är och jag är ängslig över vad den har i sitt sköte för mig. Det visar sig så småningom, Glen kommer inte ge upp i första taget. Sakta men säkert ska jag nöta ner alla hinder jag har ställt i min väg och lägga min metaforiska hatt på gymmet, för där jag lägger min hatt är mitt hem.