Det mest intetsägande du kan komma på.

KARTA

I helgen genomfördes äntligen den överraskningsresa som givits i present till min sambo av hennes familj. Äntligen säger jag på grund av att jag varit den som sedan påsken behövt leva tillsammans med nyfikenheten och fått ducka frågor om destinationen i en allt mer eskalerade takt.

Hon var nära att träffa rätt några gånger. Fast övertygad om att det var en ö vi skulle resa till gissade hon på både Gotland och Öland.
Jag gav henne en ledtråd som löd ”Det mest intetsägande landet du kan komma på” varpå hon svarade Norge lite väl snabbt. Mer intetsägande än så fyllde jag i och hon gav mig rätt genom att fortsätta gissa fel.
Det kanske låter förmätet att kalla ett land för en axelryckning. Jag gör det dock i all välmening. För där Sverige slår sig på bröstet och ska vara som bäst i alla avseenden står Åland bredvid utan att yppa ett ord. Möjligen frågar hen ibland om vi har ont i armen, varför då undrar vi, någon gång borde det bli smärtsamt att klappa sig själv på axeln så ofta som ni gör får vi som svar.

Om Åland hör jag sällan ett knyst.

STUGA

Och jag älskar tystnad.

Genuint är ordet som bäst sammanfattar min upplevelse av Åland efter en långweekend på gränsen mellan svenskt och finskt i skiftet mellan vår och sommar.
Det är svårt att bedöma ett land när man besökt det som turist och allt handlar om att maximera sin egen njutning, jag gör det ändå.

Åland är vad en önskat att Sverige hade varit.

En bortglömd pärla med tillräckligt självförtroende att inte behöva söka uppmärksamhet och beröm för att veta att hen duger.
För Åland duger precis som Åland är och jag önskar att jag vore mer som hen. Lika lugn, lika vacker, lika fylld av spännande historier och lika genuin som bara en ö i ett hav mellan två världar kan vara.
Jag vill vara känslan av att vara hemma som språket är och påminnelsen om att vara någon annanstans likt prislappen bredvid makaronerna, köttbullarna och brunsåsen.
Från och med nu kommer jag se på Åland som mer än det där stoppet man gör efter några timmar på Finlandsbåten på väg mot Helsingfors. Vilket också för många är det sista de minns av kvällen under kryssningen de bokat i ett försök att fly sig själva och finna något som är större än livet. Jag talar ur egen erfarenhet.

Eller som jag hade sagt det intill dig på fest:

Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Inspirerande monolog om inredning, häng med!

liten_dutt

Glen Snoddas snackar inredning


Ungefär vart fjärde år försöker jag se till
att göra en större investering i möbler och inredning till hemmet. Fyra år är tiden det tar för en IKEA soffa att sjunka ihop och fyra år är tiden det tar för mig att tröttna på att se samma gamla inredning runt om i lägenheten.

Förutsättningarna är någorlunda begränsade vilket är både en fördel och en nackdel. På en yta av ca. 34kvm uppdelade på två rum och kök bor två personer med ett stort omfång av personlig aura och personliga attiraljer. De två rummen består av ett större vardagsrum och ett mindre rum som rymmer en säng och byrå.

På mäklarspråk skulle jag beskriva lägenheten som en charmig minitvåa från 1940-talet belägen i det populära och omtyckta (utelämnar namnet för att bevara min integritet). Med vardagligt språk skulle jag beskriva den som en liten härlig etta med fördelen att ha en sovalkov.

Det finns då egentligen bara ett rum som faktiskt går att inreda på ett fantasifullt sätt och det är ju tråkigt på samma gång det ändå innebär att kostnaden för en omfattande ommöblering är relativt liten.

För att sammanfatta mina intentioner kommer här en liten lista på vad jag önskar få plats med på den begränsade ytan.

* En gedigen tresitssoffa med divan på höger sida

* Åtminstone en fåtölj med tillhörande fotpall.

* Ett nytt matbord i rund form.

* En sideboard eller annan liknande möbel för förvaring.

* En ny tv som placeras på väggen.

* En ny matta

* En ny taklampa

* ”Vaser” som placeras på väggen

* Ett nytt soffbord

* Inramade bilder på vägg över ovannämnda sideboard eller liknande.

Att inreda helt utan att blanda in IKEA är något jag hör folk tala om men jag förstår inte anledningen och ärligt talat är det hiskeligt dyrt med soffor hos andra kedjor. Jag kommer gå in i projektet med ett öppet sinne och inte stänga några dörrar till möbelkedjor eller begagnat-plattformar i förväg, är något fint till en rimlig prislapp kommer jag slå till oavsett märke.

Jag kommer i nästkommande bloggpost gå igenom en moodboard jag skapat för att få en överblick över vad jag vill uppnå med projektet, häng med då vettja!

Euforiska rutiner, en trend är skapad.

Dagens låt är den låt jag vill ska ljudsätta det segment i filmen om mitt liv som visar vägen till min framgång presenterad i en  snabb takt till ett skönt soundtrack och en härlig berättarröst. 

Ni förstår nog vad jag menar för typ av scen men det hade nog varit lämpligt att presentera ett exempel, tyvärr gör mitt bristande intresse av att komma ihåg filmtitlar det hela en aning omöjligt. 

Som berättarröst väljer jag nog Lasse Kronér. Då har vi det sagt.

Regissör ansvaret tilldelar jag Clint Eastwood, han kan det här med att porträttera heroiska insatser på ett sparsmakat och objektivt sätt.


Åter till låten.

Låten som jag tipsar om inför helgen är som ni kanske redan listat ut Donna Summer med I Feel Love och nås för lyssning via länken här nedanför.

Låten fick min kropp att dra ihop sig av välbehag första gången jag hörde den för en vecka sedan. Soundet kittlar i mig, retar mig och jag känner hur jag vill att låten ska ta nästa steg där den exploderar och ger mig allt av dess innehåll multiplicerat med tio. Fast som tur är gör den det inte, den vet att om den håller mig lagom tillfredställd kommer jag inte tappa intresse och gå vidare efter en lyssning. Istället låter den mig lyssna på den gång på gång, ger mig en chans att få upptäcka nya sidor hos den. När man lyssnat så många gånger att basgången oväntat faller i glömmo och man lägger all fokus på lyriken, då vet man att man har kommit hem.

Lyssna och njut, imorgon är det helg igen

Helgens musiktips – ”Sov inte på den här”.


Om min sambo hade varit
ett band hade hon varit Abba, för Abba är en förkortning och min sambo är två cm kortare än mig.

Skämt åsido, Abba är det band som får mig på bäst humör precis som min sambo.

För mig är Abba tidlöst och har så pass många bra och svängiga låtar att jag kan dansa i timmar. Och om vi ska snacka stämningshöjare ger spontandans  hemmavid en ordentlig glädjeboost i både kropp och sinne.

Med det sagt presenterar jag veckans helgens musiktips som är en dag sen eftersom jag var ute och slog runt igår kväll. En middag slutar allt för ofta med att man fem öl senare hamnar på en bowlinghall klockan 23.00. Ett ordentligt karaktärsbrott mot min annars så strama hållning till det här med att gå ut på vardagar. Glen goes kontinental med en nordisk twist, spännande. Spontant framförallt, en människa i uppenbar utveckling. Kul.

Dagens låt är föga förvånande från Abba och jag har valt ” Does your mother know”
Det här är en Spotifylänk som borde ta er direkt till låten, gör den det inte så frånsäger jag mig allt ansvar.

Så kasta in låten i er spellista och dansa loss medan du står i köket och strör örter över din mat på ett krystat sätt som du sett kockar göra på tv, glöm inte att stenhårt rycka upp kökshandduken från bakfickan, torka av händerna och kasta handduken över axeln på ett kraftfullt sätt innan du skriker ut att maten är klar, Bon Apple Teeth.

Som bonus kastar jag in en till låt som är perfekt att dra igång när du rakryggat bär ut disken efter den lyckade middagen. Lite lagom småskön efter ett glas rött. 

Kopplingen till Abba är så uppenbar att jag lämnar den okommenterad.

Torsdag – Blixtrar och dunder.

Då är det torsdag igen och med det står helgens musik tips på schemat. 
Denna vecka ger jag er två låtar direkt från Billboardlistorna för sex år sedan. Någonstans på vägen de senaste åren har jag tappat bort min musikaliska kompass och jag sällar mig till den skara av människor som inte uppdaterat sitt musikbibliotek sedan de var 22.

Först ut är Katy Perry – Fireworks.


Det här är en låt som kan få den mest molokna dagen att spricka upp. Oftast lyssnar jag på den här låten när jag tar en deppig lång dusch och vill ha lite peppig pondus.

Do you ever feel, like a plastic bag, frågar Katy oss och jag tror att vi alla någon gång kunnat relatera till just det. Att känna sig som en plastpåse.


Den andra låten är La Roux – Bulletproof.


För när vi står där framför spegeln i hallen innan vi lämnar vårt hem är det just vad vi övertygar oss själva att vi är, skottsäkra. Ibland kan man behöva den där extra påminnelsen att man är fantastisk som man är.  För oss fantastiska är det här en skottsäker väg att hitta sin fulla potential för när La Roux skjuter stenhårda popsalvor mot oss tar vi emot skotten mellan tänderna och ber artigt om en till.

Det var veckans låtar och jag hoppas ni uppskattar dem. Nästa torsdag är jag tillbaks med ytterligare tips inför helgen, på återseende!