Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.