Vi och vår vinyl.

Vi är en bättre version av oss själva nu när vi funnit vårt senaste gemensamma intresse.
Att köpa skivspelare är för mig en slapp dröm från tonåren som i brist på ekonomi och egentlig image fått vänta tills i veckan med att gå i uppfyllelse. Nu är jag som allt för ofta tänker analoga tankar äntligen på rätt sida av tiden när det kommer till att befinna mig i nuet.
Frånkopplad det digitala några plattor om dagen.
Där nästa låt och artist kräver tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att låta bli att vara framme och kladda så fort en låt inte faller helt i smaken. Det visar sig snabbt att det gömmer sig något tillfredsställande även i det som inte känns igen från första ton eller textrad. Billy Ocean är inget annat för mig än en chansning på 40 minuter för tio kronor ur backen med vinylskivor hos sak-letar-butiken i centrum som gick hem. Han behöver inte vara mer än så, jag är tacksam över att han inte förblev mindre.
Så fortsätter det, efter en någorlunda hög startkostnad på 2500kr för spelaren följer en upptäcktsfärd som kan kosta mycket men gladeligen förblir nästan gratis. Skivor utanför kategorin rariteter är billiga och finns i ett sådant överflöd att bara fantasin sätter gränserna för vad man bär med sig hem efter en dag med backrigging. Det kallas egentligen cratedigging, men vi har valt att kalla det backrigging för att skilja oss från de andra som står och bläddrar i backar på samma butiker som oss.
Det kräver sin människa att placera sig själv i facket som lever efter äldre modell i en hypermodern tid, och även om jag äntligen lyckats bli stark nog att faktisk göra något med den ouppkopplade charmen vinylen alltid haft på mig, är jag inte tuff nog att förbli inom stereotypen skivsamlare.
Jag är inte på en sådan för mig pretentiös nivå än, men vänta ni bara.

Jag lärde aldrig riktigt känna min pappa trots att jag hann bli 27 år innan jag miste honom. Nyfikenheten om vem han egentligen var kommer och går men verkar blivit starkare med mitt nyfunna intresse för musik. Till skillnad från alla skivor som ryms hos butikerna är de som fortfarande finns kvar hos mamma ihopsatt av de två personer jag har att tacka för livet.
Det var i deras samling jag först förstod att de stora svarta tefaten inte bara var potentiella freesbies utan också vad som bar på min första kontakt med både Abba och Kiss i sina spår.
Så idag såg jag chansen att utveckla min bild av mina föräldrar som något mer än just det genom att bläddra igenom samma skivsamling som stått oförändrad sen åren innan jag föddes.
Det blev ett sådant där barnsligt ögonblick där jag satt och sorterade skivor på golvet i ta med hem till mig och lämna kvar hos mamma högar, samtidigt som hon satt på en stol i rummet lika upphöjd som jag minns henne från barndomen och berättade historier om skivorna jag räckte henne.
Hur tacksam jag än är för att få höra hennes berättelser om album hon en gång köpt är det de hon inte kunde berätta som berör mig som mest. De om skivorna min pappa har köpt. Det får en att tänka, om han och jag fått chansen att träffas igen hade en del av skivorna jag nu tagit hem till mig burit på sådana historier som fört oss tillräckligt nära varandra för att kunna se oss för mer än dem vi kom att bli.
Det behöver inte vara svårare än så det här med saknad.

Kate Bush – The kick inside, 7 av 7 poäng.

Par i parkbänk.

Parkbänken har blivit vårt andra vardagsrum, det är dit vi tar oss på våra promenader. Femton minuter dit och sen femton minuter hem. Det är ett tillräckligt substitut för allt annat man går miste om och fantasin har inga gränser. Visst sitter vi och ser ut över samma park som vi alltid gör, med sina ständigt lika svajande träd och nedklottrade elskåp. Fast det behöver inte vara så, vi kan lika gärna vara i Wien, i Umeå, Skåne eller något annat ställe vi lagom seriöst planerade att resa till i sommar.
Vi sitter ju ändå där tillsammans och ser på folk precis som vi hade gjort på något av de andra ställen vi inte längre kommer besöka.
Då spelar det kanske ingen roll, det är möjligtvis lättare att komma ner på djupet i samtalen här där de visuella distraktionerna känns familjära och inte behöver analyseras innan de kan tillåtas förpassas till perferien.

Jag fann något idag, en insikt om att min egen uppfattade galenskap. I de situationer jag tänker på mig själv som galen, då känner jag mig mest som mig själv.

Så vandrar en ensam pensionär förbi med både rullator och hund och avbryter vårt samtal. Den lilla hunden passerar tätt intill mina ben och jag böjer mig ner för att hälsa även om den är tio storlekar för liten för min smak.
Den damen lyckas nog alltid med sitt hundtrick.
Ögonblicket får ha sin stund även om hon befinner sig någonstans på gränsen kring alla rekommendationer om avståndet som två främmande individer bör ha mellan sig. Hon får berätta om sin hund innan promenaden fortsätter och vi lämnar ett ta hand om dig hängandes i luften mellan oss.
Vi lovar varandra det även om ingen riktigt vet hur det kommer bli med allt ihop.

Det finns något fint i min någorlunda förankrade spaning om att vi börjat möta varandra med välkomna leenden och inte längre den stängda återhållsamma misstänksamheten. Jag kanske drar på för stora växlar efter en varm och solfylld söndag, men alternativet är så mycket tråkigare att jag väljer att leva vidare i min villfarelse där distansen kommer föra oss närmre varandra.
Det är vackert om något.
Och vackra saker har jag en fabläss för.

Livet.

Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Vad är det?

Vad är det?
Det är en skohylla, det är faktiskt det.
Och varför är det en skohylla?
För att det står skor på det?
För att jag säger det.

Ja visst är den skapt för att rymma just skor fastän anledningen till att just denna hylla är skapt är för att vi önskade att få skapa den.
Den består utav en regel sågad i mindre bitar, som hålls ihop av skruvar i en konstruktion som säkerligen bryter mot varenda en av byggandets regler. Den hålls upp av något annat, den hålls upp av oss. Den står stadigt på backen med hjälp av tassar, av bomull då förstås. För där avsaknaden av raka snitt råder byggs istället stabilitet av påklistrade möbeltassar under två av fyra ben. Inte en tass, inte två tassar utan tre.
Som hyllplan valde vi att använda golvlister och det var det som fick ett bygge som i övrigt kändes som om det blev sämre och sämre för varje steg att till slut bli bäst.

För vi gjorde det på vårt sätt.

Och det är väl egentligen hela anledningen till att vi inte köpte en som från början var komplett. Där har vi själva andemeningen i detta sparsmakade inlägg.

Önskan att få gå min egen väg och få göra det på mitt eget sätt är värd så mycket mer än ett perfekt slutresultat.
Ibland är resan målet.
Ibland har man turen att få ha en resekamrat vid sin sida som värderar resan lika mycket som en själv.
Där står jag nu, jag går min egen väg med du.

Hyllan skapades av mig och min tjej för att stå i hallen i det hem som nu rymmer oss två. För nog har jag gått min egen väg och den visade sig gå jämsides med hennes.Och om vi någon gång behöver lägga skorna på hyllan och samla krafter har vi numera en säregen sådan att lägga dem på.