Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag.

FOLIEN

Den där lilla foliebiten på en ny tandkrämstub som sitter så hårt att kampen att få bort den är så stor att man ifrågasätter hur pass viktigt munhygien, välmående, lycka, relationer eller livet egentligen är, den lilla biten folie är mitt lackmuspapper för hur pass nära väggen jag befinner mig.

Sällan lossnar den vid första försöket även om också en blind höna kan finna ett frö. Oftast sitter den kvar där och speglar mitt humör, när frustrationen är som mest har den bestämt sig för att sitta som bäst.
Med mina missanpassade korvfingrar famlande runt halsen på tuben i jakt på den minimala flärpen känner jag hur ångesten för mina val i livet, att ha ett fysiskt arbete som sliter på handlederna och gör mig oförmögen att greppa små ting, tornar upp och blir till existentiella farhågor.

Om jag bara hade, kunde jag då, nu eller sen, haft förmågan att, aldrig, vem eller vad, jag?

Han får inte nå mig nu i min svagaste stund, vem som helst utom han. Det går inte.
Om det ringer på dörren så har han till slut funnit mig och han gör det stående framför badrumsspegeln. Oförmögen. Helt slut.
Jag kan inte låta det ske, jag måste visa vad jag går för innan han ber mig göra det samma, innan han frågar varför jag inte gjort det förut utan att vara intresserad av svaret.
Han vet redan att problemet han talar om är det jag själv aldrig nämner. Mig själv. Det är vad han kommer att kräva utav mig, att jag ska sluta vara jag. Det är inget jag vill, det är inget jag önskar. Jag önskar bara få borsta tänderna och jag önskar få göra det innan Arga snickaren står i dörren och allt redan är för sent.

Så tar man tuben till munnen, greppar den lilla folien med framtänderna och drar till. Visst kan man vara rejäl när stunden kräver. Belåten med folien kvar mellan läpparna. En vindpust senare ligger den i handfatet och man förväntar sig att resten reder sig själv vilket är den största lögn vi inbillar oss själva vore sann. Ena stunden tycks den vara försvunnen, upplöst till partiklar eller nedsköljd i avloppet, för att i den andra ligga där igen. Fastklistrad mot handfatet där inget annat fäster lika väl som just den lilla biten som ger så stort motstånd. Så följer den med och dyker upp här och var, där den inte ska vara, där den absolut inte borde. Jag trodde jag kastade den efter några dagar i handfatet, jag måste ha trott fel. Den kanske har delat på sig, kanske öppnar jag tandkrämstuber oftare än jag vill veta.

Det var en kamp igår och allt blir så tydligt idag. Semestern är snart här, bara tre veckor i från. Att den där folien kommer finnas runt mig till dess är något jag bara vet.

Ett totalt jävla mörker.

Förutom solkatterna från de få ljusglimtar som reflekteras i den där jäkla folien och sprider ett brutalt och ärligt löjeväckande skimmer över tillvaron.
För någon som har svårt att greppa de få sakerna verkar jag ha allt för lätt att haka upp sig på desamma.

Tecknen.

Åttio inte helt hundra!

Svart

 

Det rör sig hela tiden något i min ögonvrå men varje gång jag vrider mitt huvud för att se efter är det alltid för sent.

Vad är det?

Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det framför mig, nu står det här bredvid.

Du får akta så att det inte springer dig förbi.

Jag ser rakt fram längst den väg jag så länge vandrat och ser hur den sluttar nedåt fastän det känns som om jag går i uppförsbacke. Där ser jag målet, där ser jag slutet för all den tid jag kommer ha spenderat för att en dag nå dit.

Är det verkligen dit jag vill? Till den plats vi alla en dag ska?

Memento mori.

Undfly det oundvikliga?

Det går ju dessvärre inte. Men det tänder en gnista som får mig att vilja chansa och testa vingarna för att fly det faktum att jag känner mig allt för instängd i ett val jag gjorde för några år sedan. För varje dag jag är kvar i den värld jag allt mer känner mig fången utav känner jag mig tvingad att göra nya val och våga ställa krav på den tid jag har framför mig.

Så här ligger man i en soffa på jobbet och undrar vad mer som kan komma ur den här situationen?
Varför inte göra slag i sak detta händelserika år då allt ställts på sin spets och våga ge mig själv det jag önskar mest?

Frihet!

Eller frihet är nog inte rätt ord. Att fängslas av mina egna drömmar. Det är nog ett mer vägvisande begrepp.

Sagt och gjort, jag tog ansvar för min situation och ställde ett ultimatum. Låt mig gå ner i tid eller så försvinner jag helt. Döm av min förvåning att det faktiskt också verkar ha fungerat. Nu väntar jag på att bli presenterad en deal och genast känns allt mycket lättare.

Och nu idag, en vecka senare kom beskedet, Glen Snoddas, klart du ska få gå ner i tid och genast sa jag åt livet att hålla i sina hästar.

Då återstår bara att ta tag i allt det där andra som lägger ett pessimistiskt töcken över denna egentliga optimistiska individ. Framåt!