Om vår jord faller samman

filpa

Om vår jord faller samman och vår existens byter scen
har jag då någon plats i världen om rymden är oändlighet.
Vårt största problem är att livet inte rymmer det vi är större än
Slå hål i rymdens kulisser som om det låg något bakom gränslöshet
Modeller efter äldre skisser målade efter siffror från ett till universum
Grus i skorna, tänk om man hade några

Känslor.

I stormens öga – Om du förstår vad jag menar.

storm

 

Och så var man tillbaka till det som alltid är, den lilla platsen i mitt hjärta som upptar störst tankemöda mellan 07.30 och 14.30 varje vardag. Det vara med några få timmar sömn i ryggen jag tackade sängen för det korta men trevliga sällskapet under natten innan jag gav mig ut i onsdagsmorgonen helt ovetandes att jag skulle ha vinden i ryggen under den sällsamma korta promenaden till arbetet. Det var ett kargt landskap som väntade denna till synes ensamma arbetaren som hade ovett nog att bege sig ut och försöka förverkliga sig själv redan vid 07.15. Det är något renande i synen av de små grenar träden verkar ha väntat på att få ge upp och göra sig av med så fort något gör anspråk på dem som blåser omkring på marken och ter sig så onaturliga i sin jordnära form. Lite som döden.

Vägen min var också täckt av ett hinder storlek större, trädet som brutits av och kastat sig över gång och cykelbanan på ett dramatiskt sätt hade valt rätt tid och plats för att säkerställa största möjliga uppmärksamhet från oss som önskade ta oss förbi det. Vi såg dig allt, vi förhöll oss för en gångs skull till dig och inte du till oss. Att jag nu skriver att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet är för att jag inte ramlade när jag tog mig förbi trädet och det är hela sanningen.

Trädet hade fallit, jag föll inte.

 

Tid har flutit.

 

Att gå fram till sin närmsta kollega och tacka för dagen när solen fortfarande skiner är en händelse jag fantiserat om i två månader och som kändes än mer förlösande en vad den gjort i mina tankar. Hans frågor på vad jag gör resterande 20% av dagarna fick mig dock snabbt att släppa min frihet och höja garden för att kunna parera det faktum att han var på väg att ta det förbjudna steget från ett av mina liv in till det andra. För jag som inte ens kan skriva under mina tankar och meningar med mitt eget namn på den här bloggen har ännu svårare att stå för mitt intresse att skriva i världen utanför den.

 

” Jag vill egentligen inte berätta mer om mig själv än så, för mig är skrivandet en så viktig grundpelare i min identitet att jag vill låta det står för sig självt bortkopplade från det andra som är jag. Någon motsägelsefullt men också en försvarsmekanism för att inte riskera att den delen faller om resten av mig själv någon gång gör det. Och vise versa.”

 

Jag svarade honom att jag ägnar de sista procenten åt att leva. Och mer levande än nu, det är jag sällan. Kanske bara strax efter den lilla döden.

God jul och gott nytt år.

Lousiana grundades 1952 av Søren Landegard till en av sina många fruars ära, förslagsvis någon med Louise i sitt namn. Sen starten har det lilla vita klåpartorpet, idylliskt uppfört vid kusten i Hümlebacken med utsikt över Kattegatt, stått som utgångspunkt för den ena tillbyggnaden efter den andra för att rymma en respektingivande samling modern konst. Sammantaget har det lilla spröda torpet blivit något av en samlingsplats för tyskar, skandinaver och japaner som alla kan finna en plats att betrakta en kulturskatt och varandra i en kavalkad av intryck.
Det får vara slutsatsen i min sammanfattning av den oviktiga skådeplats för vart den här huvudrollsinnehavaren befunnit sig idag.

Jag själv kände mig mest intryckt mellan krympande väggar och ett försök att finna ett större perspektiv för varför svenskarna bredvid vårt bord i fiket kände sig måna om att vi skulle talas vid. Jag önskade prata engelska med min dam för att inte avslöja vår nationalitet, något som jag själv råkade frångå så fort jag öppnade munnen och med det var vårt öde beseglat.
Så trevligt att de tyckte om den kaka jag skulle slänga mig över och sluka som avslutning på min måltid. Så synd att de inte köpte två utan en enstaka att dela på.
Livet är inget mingel, och jag är ingen kanapé. Och om jag måste stå ut med att slukas hel vill jag nog inte vara med.

Anledningen till att vi kunnat besöka Danmark över dagen följer här nedanför, jag sammanfogar två inlägg för att skapa en tyngd i texten trots mitt lättsinniga humör.

Jag är här och här är jag tydligen lugn, trots att jag är i någon annans rutin och befinner mig i en tradition som ännu inte är min är jag lugn. Cool som en filbunke, trygg som en tiger. Det som får mig att stressa är att skriva det här, för när jag skriver befinner jag mig inte i nuet och nuet tycks just nu vara av yttersta vikt.

Viktigpetter som jag är, galna Glen.
Mitt i ett konstnärshem.

Kanske är livet på flykt från en gemenskap till en annan ett liv jag kan tänka mig att anamma, det eller ett liv i ledighet. För nog är jag ledig till efter nyår och nog är jag tillbaka på 80% efter det. Och tur är väl det, för då kommer jag ha mer tid i världen som jag önskar den att använda min nya penna som jag fått i julklapp.

Det var det, ett kort inlägg bara för att. Hoppas ni haft en god jul och får en god fortsättning allihopa!

Med handen på hjärtat slets jag också från mitt lugn när jag lyckades hitta mandeln i gröten och ställdes inför att behöva rimma, om nu någon fick reda på att jag fått mandeln det vill säga. Vilket bara de med skarp hörsel kunde få veta när jag något högljutt knaprade i mig mandeln utan att yppa ett ord om dess existens i min mun.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Så mycket jag – Ändå inte riktigt mig själv.

WhatsApp Image 2018-12-10 at 22.40.38

 

        Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

                                                        Vill inte förstå världen, bara forma den med mina nakna händer.

Betydelsen är försumbar, jag bara är. Existerar i varje fall, ibland inte alls.

                           Minnen får mig att vilja glömma. Tappa bort mig själv, finna någon annan.

         Byta ut varenda beståndsdel, lika delar ser och är. Så mycket jag, ändå inte riktigt mig själv.

Filosofins ände.

WhatsApp Image 2018-12-04 at 20.42.10

 

Jag påbörjade mina självstudier i filosofi igår kväll och gick och la mig med en känsla av att jag inte begripit någonting. I morse vaknade jag till insikten att jag förstår allting, allting i hela världen. Jag kom under natten till insikten att allt, oavsett vad, är socialdemokrati i grunden. En förklaringsmodell jag nu, oavsett vad, alltid kommer referera till som den egentliga sanningen.

Om någon försöker motbevisa mig eller argumentera för att min modell har uppenbara brister kommer jag utmanövrera denna genom att hänvisa till att personens åsikter även de är sprungna ur socialdemokratin.
Vidare känner jag att jag inte behöver bevisa min tes då tesen är det yttersta beviset i sig.

Om det här gör mig till allvetande eller inte låter jag vara osagt, men att svaren på alla våra frågor står att finna i socialdemokraternas partiprogram är enligt mig numera bevisat.

Hur svårt var det där med filosofi egentligen?

Allt som krävdes för att finna alla svar var en kvälls självstudier, en kort natts sömn och ett feberlikt uppvaknande till Stefan Löfvens sakrala stämma på nyhetsmorgon. Och med det kan vi förpassa filosofin till historieböckerna och istället rikta in oss på att lösa livets egentliga gåtor, vad ska vi äta till middag? Får den här boken mig att se tjock ut? Undrar om jag någonsin får gå i pension, om Reinfeldt får bestämma?