Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

Höstsalongen Snoddas

WhatsApp Image 2018-10-16 at 11.54.31

 

I vårt eget galleri fortsätter utsmyckningen av våra väggar och näst på tur efter att hallen fått sina ramar var badrummet. En idé som föddes i den stund reklamfilmerna om den nya skruv och spiklösa upphängningslösningen syntes på tv.
Så här hänger den, tavlan som vilar på en krok som ännu inte gett vika men som fortfarande kämpar för att bevisa sin hållfasthet för mig. Det första jag gör varje dag när jag kommer hem är nämligen att se efter om tavlan fortfarande hänger kvar. Vilket den hittills också har gjort.

Konstnären bakom detta välavvägda och till sin miljö perfekta motiv är min sambo, en sambo som börjar finna det en aning uppseendeväckande att vårt hem till mängden är fylld av hennes konst.

Vad kan vi göra brukar jag fråga med axlarna höjda så högt att de är nära att passera toppen av mitt kastanjefärgade hår på min hjässa, det är bieffekten av att vara en bra konstnär, folk vill ha ens konst och jag vill ha hennes konst lika mycket som jag vill ha hennes uppmärksamhet.

 

HALLHALL

 

Juste ja, åter till bilderna i hallen. Det är alltså bilderna jag lät ramas in av mig själv för någon vecka sedan som har fått sin plats ovanför piedestalen i hallen. Det bara kommer till mig ibland, placeringen av bilderna dyker upp som vykort postade av en intendent i mitt inre och jag ser allt så tydligt. Om inte i hallen så vart annars? Vem är jag att förneka ett badrum en bild i blått som för tankarna mot frihet och ett stilla lugn? Jag är då ingen. Jag är bara mig själv.

 

SIESTA_SIESTA

 

En till bild ha dykt upp på väggarna, bilden jag gav min nuvarande flickvän i födelsedagspresent dagarna innan vi blev tillsammans i mitten av maj. Vet ni hur svårt det är att köpa en present till någon man ännu inte vet är för en men som man önskar ska bli ens allt? Omöjligt. Hur förmedlar man tanken att personen som erhåller presenten är något speciellt för en och samtidigt få den att tro att så speciell är den inte. Om den nu inte vill vara så speciell att man är lika speciell för den som den egentligen är för en? Nåväl. Jag gav henne en bild på mig själv jag råkat ta i sömnen och som jag upptäckte att jag tagit först några veckor senare. Nu sitter den här på väggen. Något pretentiöst, kanske är betyder den något för henne. För mig hänger den mest med.

 

 

En kväll på museum!

Sen så kom dagen jag länge längtat efter och jag måste säga att jag inte var besviken även om jag inte blev bjuden till den stora galapremiären. Jag fick inte ens ett svar på mitt sista mail vilket enligt mig är en aning oförskämt men förståeligt, ibland är det lättare att ignorera problemen än att ta tag i dem.

Min oro att behöva konkurrera med diverse äldre människor på lördagen löste vi genom att inte gå dit på dagen utan först vid 19.45 på kvällen. Obefintlig kö. Är det något jag vet om det äldre gardet är det att deras mest produktiva timmar på dygnet är någonstans mellan 04.30 och 14.00, varvid bara de som ännu förnekar sin ålder var på plats på nationalmuseum samtidigt som vi var det.

Med något glas vin innanför rockarna klev vi genom de stora entrédörrarna och befann oss plötsligt i en svunnen tid vi snabbt lämnade i jakt på en toalett. Och toaletter fann vi i mängder en trappa ner, stort plus till Nationalmuseum för att tiden i toalettkö minimerades så att tiden framför konst kunde maximeras.
Mycket konst fanns det sen också, kanske för mycket om en får säga sitt och eftersom det här är min blogg får jag också göra det. Byggnaden var mer grandios än jag kom ihåg att den var och konsten höll givetvis hög standard, om jag ska vara något kritisk var vissa rum målade i nyanser så starka att viljan att ens gå in i dem försvann tvärt när en anade färgen på dess väggar. Trots vissa färgmässiga missöden står sig museet i helhet som ett självklart val för ett besök av er som törstar efter en trevlig upplevelse i en än trevligare miljö.

Det fanns ett rum, det gamla biblioteket tror jag att det var, som jag lämnade lika snabbt som jag klev in i det. Jag är fast övertygad om att det spökar där eftersom det gick kalla kårar längst min ryggrad så fort jag kom och tänka på att om det ska spöka någonstans på Nationalmuseum så vore just biblioteket ett ypperligt ställe att vara spöke på. Hade jag spökat hade jag definitivt spökat just där, den saken är säker.

En timme senare ringde klockorna stängning så vi tog oss ner till presentshoppen som sig bör och där köpte jag min date en t-shirt som ett minne över vad vi precis varit med om. Hon ville inte ha den, jag insisterade, så vi kompromissade och nu har hon ett ny t-shirt att sova i.

Inte var det slutet på kvällen, inte på långa vägar.
För där nationalmuseum firade nypremiär efter fem års frånvaro firade samtidigt jag och min sambo fem månader i varandras närvaro som ett par. Något som får en att klia sig i huvudet, hur kan en människa få tiden att gå så snabbt och samtidigt så långsamt på samma gång? För tiden springer fram när jag är med henne, något som resulterat i att det känns som om vi känt varandra i flera år när sanningen är att vi bara varit tillsammans i fem månader.
Hur firar man bäst ett fem-månaders-jubileum? På burleskklubb tyckte i alla fall vi så efter en snabb, guppig och allmänt obekväm färd i en podd-taxi fann vi oss stående på en balkong och betraktade inte bara ett utan två uppträdanden i burlesk stil. Sannerligen en väldigt trevlig lördag.

Med det är min rapportering av min lördag klar och efter lördag blev det söndag, en söndag vi spenderade i hennes ateljé. Jag har börjat lägga mer och mer fokus kring att berätta hur almanackan är uppbyggd vilket kan ses som ett ålderstecken? Nu är det tisdag.

Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

En annalkande galapremiär Del 2.

Det kom ett svar efter helgens ledighet.

Ett svar jag önskade skulle innehålla ett mer positivt besked innehöll istället det jag redan visste och hoppades kunna undgå. Jag måste nog tyvärr acceptera mitt öde, fast inte utan att först ha fått ge svar på svaret. Nedan följer således mitt svar.

Hej,
Tackar så hjärtligt för ditt svar.

Det vore av mig naivt att tro att den premiär som jag fått nys om via mina kanaler åsyftar den allmänna invigningen som inträffar på lördagen.

Lördagen.

Utanför de stängda portarna på lördagen kommer vi mycket riktigt finna de lottlösa som inte kan konkurrera med de som erhållit inbjudan och för vilka portarna står vidöppna redan under torsdagens evenemang.
Där utanför portarna på lördagen finner vi de som istället får konkurrera sinsemellan med tid och fysisk närvaro som enda valuta.
I en tid där pensionärsfattigdom enligt utsago ökar finns i den ihärdiga väntan ett sammanhang där just pensionärer har ett kapital som mångfaldt överträffar gemene mans. Att tro att jag står en chans mot våra pensionärer i en värld som definieras av först till kvarn och uthållighet är vackert, och jag tackar för förtroendet, men samtidigt hopplöst.
Jag har försökt få de bästa platserna under allsång på skansen vid ett flertal tillfällen bara för att gång på gång få se mig slagen av den äldre generationen, något jag också har anledning till att tro även kommer ske lördag den 13 oktober.

Min önskan att få hänga i nationalmuseum kommer således ersättas av ett behov av att hänga på låset. En mening som är värd att läsa mer än en gång.

Torsdagen.

Här känner jag mig en aning förbisedd, enligt min nyblivna sambo innehar jag just det som ni eftersöker då hon ofta talar om hur mångfunktionell jag är i många aspekter. Därför kan det finnas anledning till att misstänka att det ni söker hos era särskilt inbjudna gäster är egenskaper jag besitter.

Mina argument framstår säkert som något vänstervridna, att våra museum ska vara öppet för alla alltid, och jag förstår att det kan finnas en viss skepsis till att låta en vänstermänniska röra sig bland dignitärer. Jag ska erkänna att jag röstade på vänstern och att jag vid tillfällen, det är nämligen mer än en gång, har gått utanför slottet och skanderat ” Ockupera slottet, ett antal rum”. Jag är osäker på om det var 400 eller 800 rum som avsågs ockuperas, rent lingvistiskt anser jag själv att 800 rum ligger bättre i mun.
Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att jag trots min röst samtidigt kan känna att skattetrycket i vissa avseenden är allt för stort. Gällande min ramsa om att ockupera slottet vill jag framhäva att den episoden bäst kategoriseras under fliken ”Min ungdoms synder”. Och att jag möjligtvis lockades mer av sambatrummorna som ljöd i Vänsterpartiets 1 maj tåg än av den egentliga ståndpunkt som marscherades fram.
I dagsläget är jag något av en rojalist.

Som avslutning vill jag framföra min förståelse för evenemang likt det för särskilda gäster som går av stapeln torsdag den 11 oktober.
Det är klart att jag som kulturvän kan se de positiva aspekterna av ett marknadsföringsevenemang för att locka mer besökare och ge nationalmuseum ett redan berättigat existensberättigande.
Dock kan vi nog bägge två hålla med om att det vore tråkigt att vakna upp fredag den 12 oktober till bilderna av en gala-premiär-minglande Ben Mitkus med vetenskapen om att en själv inte fick vara där.

Om det nu är så att torsdagens event för mig är omöjligt att delta vid
(Jag har lekt med tanken hur omöjligt det vore om min pseudonym var Steffo Törnquist och inte Glen Snoddas)
Önskar jag att två bitar canapé och två glas äppelmust läggs undan för mig och min sambo att hämta upp på söndag den 14 oktober när vi väljer att besöka museet.

Tack igen för ditt svar, hoppas du får en fortsatt trevlig dag.

Mvh
Glen Snoddas