Ett inlägg som redan hänt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.48

 

13/7 – 2019

 

Han och jag, inte direkt som ler och långhalm men jäkligt nära ändå. Vi satt en kväll på Taco Bar av alla ställen och drog historier från förr som den andra redan kunde slutet på. Vi berörde saker vi gjort tillsammans under åren, både positiva och negativa. Händelser vi önskade minnas varenda detalj utav och sådana vi mest av allt ville glömma. Berättelserna blev allt mer otydliga när de tomma glasen på vårt bord blev fler och våra ord blev till skratt, som blev till det där suget som är så svårt att säga nej till fast man vet att man borde.

Det har vi vetat sedan tonåren, sedan alla våra berusade nätter med flertalet skramlande sprayburkar i en sliten väska slängd över axeln. Sådana nätterna blev sällan som man tänkt sig, varken konstnärligt eller polisiärt. Något hans första rättegång och friande dom bevisade.

Tyvärr är det svårt att övertyga sig själv om att låta bli när tanken väl har fått fäste. När djävulen i en väl har vaknat dansar man efter hans pipa oavsett man vill det eller inte. Han nämnde i förbi farten att han hade en bild redo i sin ateljé och då tog lusten att skapa över totalt.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53 (1)

När behovet av ett utifrån perspektiv är som störst var det som svårast att få.

Om vi hade fått möjligheten att se oss själva genom någon annans ögon hade vi skakat på huvudet åt våra annars så ansvarsfulla oss som ostadigt klampade genom djupa vattenpölar, förbi övergångsställen som visade rött med en ursäktande hand mot bilar som svarade med en melodi av tutor i olika toner. Det var ingen vacker syn men samtidigt en trevlig bild av hur vår vänskap såg ut från en tid till en annan.

Vi tog oss dit vi skulle i varje fall, hämtade upp det som behövdes i form av lim, pensel och bild. Innan vi hann ut igen fick han syn på en stege som han tog under armen av bara farten och så gick vi. Han och jag med varsin kasse i ena handen och en stege mellan oss i den andra, gata upp och gata ner i sensommarmörkret i jakt på ett vettigt plank. Inte en polis så långt ögat kunde nå, inte en väktare eller salig medborgare på flera kilometers håll. Bara vi och så några små kluster av unga studenter som vinglade ut från krogar lika fulla som vi.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.53

 

Efter ett tag orkade vi inte mer, han ställde upp stegen mot ett plank vid en vältrafikerad väg och jag satte mig på en elbox på andra sidan gatan. Det var vackert att se honom arbeta genom det sparsamma regnet som låg stilla runt oss. I mitt rebelliska sinnelag fann jag mig ge vika för ett infall som tog över mina handlingar. Jag skulle skriva kuk på elskåpet med min medhavda lilla spritpenna som jag fått med mig från jobbet. Jag tog av korken, fattade pennan så långt ut jag kunde med vänsterhanden och försökte så anonymt som möjligt att skriva ner ordet så tydligt jag bara förmådde. Elskåpet var strävt, jag själv packad. Pennan gjorde inte som jag befallde och vattnet som rann längst sidan av skåpet fick mig att undra om bläcket ens fick fäste.

När jag såg mot honom igen stod han på backen och jag undrade om han redan var klar.

Jag glömde ta upp limmet muttrade han, samtidigt som hans vänstra hand greppade den blå hinkens vita handtag.

WhatsApp Image 2020-03-28 at 17.31.54

 

vände det uppåt igen, innan det än en gång vände nedåt. Helt utom kontroll. Jag sittandes på min elbox och så han liggandes på backen med lim över hela sig. Därefter sjönk jag ner på marken och vred mig av skratt medan han stod upp och försökt torka limmet ur sitt ansikte medan svordomarna stod som spön i backen. Han fortsatte gorma, rabblade upp vad var och ett av plaggen som nu var täckta av lim hade kostat.

 

Märken som Off White, Acne och Balenciaga flög ur hans mun tätt följt av en siffra. Jag fortsatte att skratta under tiden och försökte summera ihop de olika beloppen men gav upp när siffran passerat 10 000.

Till slut kunde han inte hålla sig längre, han lät sitt signifikanta skratt eka mellan husen som om det vore hans sista. Där stod vi framåtböjda i regnet kippande efter andan och njöt av att vara vid liv, att vi var tillsammans och hade skrivit ännu ett kapitel i boken över våra gemensamma berättelser.

När skratten lagt sig fick jag luft nog att fråga vad han egentligen höll på med.

Det blev en jäkla parodi av alltihop blev hans svar.

Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Om kärleken och allt.

När det är så svårt att skriva ner hur en sång låter är det tur att låten man har i åtanke är så pass ikonisk att alla redan kan den utantill.
Från höger vandrar en stilig man med skev kvinnosyn in och avlossar ett skott från höften som ringar vem som står i fokus.
Det är James Bond på menyn och genast förstår jag varför hon som sitter bredvid berör mig så på djupet.

– Do you expect me to talk, säger jag
– No Mr.Bond, i expect you to die svarar hon och börjar sjunga på ledmotivet till Goldfinger.

Det handlar ju om att känna gemenskap, att knyta an till någon annan så tajt att man blir för världen vad vattnet är för fisken. Så naturligt närvarande att tanken på dess existens är en slösad sådan, vissa saker bara är. Vem oroar sig för luften annat än när den inte finns, vem behöver tänker på oss när vi har varandra.
Hennes sätt att beröra mina svårflörtade punkter är häpnadsväckande. Jag har aldrig fallit för någon som jag fallit för henne. Och jag faller fortfarande. Faller varje gång det visar sig att hon vet, att hon tänker på sådant jag själv inte visste att jag tänkte på men önskade bli påmind om.

Det började med Rädda Joppe.

En så enkel detalj som är så lätt att bara låta passera, att det skulle vara något så simpelt som var vägen till mitt hjärta. Jag väljer att fokusera på de där detaljerna våra gemensamma referenser ändå är. De behöver inte betyda någonting men så betyder det samtidigt så mycket. De är skillnaden mellan en allmänt härlig person och en person som gör mig såhär lycklig. Jag blir imponerad av tanken på att våra vitt skilda liv någon gång korsat samma vägar på olika håll. Att vi någonstans valt att förvara samma minnen långt bak i våra medvetna i väntan på att få föra fram dem i ljuset igen. Hon är mitt ljus.
Hon är min favoritlåt på japanska som jag trodde jag var den enda i min generation som hört men så hade hon det också. Sukiyaki.
Hon är den andra personen i talesättet Great minds think alike.

Ibland tänker vi olika i vårt hem med oändligt högt i tak fast måttbandet stannat vid 2.50 m.
Och tur är väl det, även om likheter är en fördel är motsatsen dess trogna kompanjon. Utan den hade vi inte lagt våra pussel så effektivt som vi gör, utan den hade inte hon uppskattat att bygga personerna på bilden på samma sätt som jag gör med miljöerna.
Olikheterna tar sig också utanför det förutbestämda, den finns ständigt där i form av en vilja att förstå den andras sätt att se på saken och vart den världsåskådningen har sin grund.

Ibland måste man skriva något som verkligen betyder något och det har jag gjort nu. En kärleksförklaring direkt från hjärtat och egentligen inte mer än så. Tiden är nu men målet är ålderdomen.

Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Får man låtsas vara äkta?

Får man låtsas vara äkta?

För jag planerar att bli punkare, något som jag till och från gått och dagdrömt om genom livet. Det som hindrat mig är att jag egentligen inte är punkare i själen, jag är den typ av punkare som uppskattar hitsen men aldrig funnit de övriga sångerna särskilt tillfredsställande. Kanske är det punkens styrka och svaghet, att topparna är så höga att allt där under visserligen föder en vilja till revolt, men då riktad mot punken själv och inte samhället i stort.

Anarchy in The UK av Sex Pistols
eller Beväpna er med Ebba Grön är låtar som inte lämnar någon oberörd, visst?
Och det är dessa två låtar jag grundar min vilja att gå hela vägen på, med hela vägen menar jag att anamma det förväntade estetiska paketet. Från fötter klädda i Dr.Martens till en tuppkam som sträcker sig lika högt som min kommande självkänsla. Att bli punkare handlar mindre om att fördjupa mig i musiken och mer om att få klä mig på ett sätt som givit mig en oväntad charm. En sådan charm som fått min sambos hjärta att missa ett slag när hon såg mig.

Frågan kvarstår dock, är jag berättigad eller bidrar mitt val till att urholka en subkultur som borde få lämnas åt sina trogna anhängare. De som har offrat mer, de som har investerat hela sina jag för att hitta sig själva inom en förminskad del av samhället. Det är på deras axlar jag tänker rida medan de fortsätter att trampa upp stigar som riskerar att annars växa igen. När jag tröttnar är det bara att kliva av, lägga in min outfit i garderoben och klä mig som vanligt igen.
Samtidigt som han eller hon inte har något annat val än att fortsätta med min exotifierande blick vilandes över sig.

Frågan kan appliceras på många saker som rör identitet, jag vill inte ge mig in i något djupare resonemang då jag kan tvingas stå för vad jag tycker.

Att återvända.

LYFTET MITT

 

En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och att komma i form, nu är det många år sedan några sådana ämnen behandlades här. Att vara hälsosam och aktiv är trots allt ingen livsstil, det är en period. En period som kommer och går till och från precis som kilona på min våg. Numera äger jag ingen, vikten av hur mycket jag väger har gått från högst relevant till en mindre parentes. För man är ju inte sin vikt, den säger liksom inget om en person.
Om betraktaren nu inte råkar vara läkare och man själv har passerat sitt normalviktiga BMI spann, då säger det tydligen en hel del.

Igår var det äntligen dags för min återkomst till gymmet efter något år med en massa om och men.
Om jag börjar träna imorgon kommer jag snart må bättre på alla sätt och vis.
Men om jag låter bli kommer jag aldrig få veta om jag förringat mig själv eller inte.
Okunnighet är salighet.
Ett läkarbesked på 78% procent av min förväntade kondition är en större morot än det.

Det bär egentligen emot att erkänna att den där hårdhudade EKG specialistens ord om att jag borde kunna bättre har blivit en motivationsfaktor. Jag menar, att få 8 av 10 poäng i betyg är för mig något glädjande och positivt. Hon höll inte med, inte på något plan. Lite sådär under ytan kallade hon mig småfet och otränad. Det kan lika gärna ha varit mina egna tankar som gjort hennes röst till min egen.

Kostnaden för att vid ett enstaka tillfälle få tillträde till gymmet uppgår till ett hundra kronor, den trevlige mannen i receptionen lät oss komma in gratis. Kanske är invånarnas hälsa viktigare för Stockholm Stad än behovet av att dra in pengar, det är i varje fall en trevlig tanke om inte annat.
Jag hade sagt åt mig själv att ta det lugnt såhär första passet på så lång tid och jag tycker ändå att jag lyckades lyssna till mig själv. I vissa maskiner körde jag initialt med samma vikt som tanten som använt den innan gjort. Trots det sitter jag här med träningsvärk i hela halva överkroppen och undrar vad det egentligen är för kruttanter som tränar på det där gymmet och hur de lyckas dölja en sådan styrka inom så späda kroppar. Inspirerande om inte annat.

I nästa inlägg ska jag berätta hur man håller igång motivationen, med andra ord hur mycket gott man kan unna sig efter varje träningspass.

 

 

och kulturskatter.

1, 6,12, 24, 37, 48.

Det är ingen talföljd i Fibonaccisk stil som jag hittat på för att skohorna in mitt namn i en kommande Dan Brown bok, det är exempel på sidor jag har passerat på ticketmaster i jakt efter ett evenemang att närvara vid kommande år.
Presentkortet är mitt ok att bära och jag bär det genom fält av allehanda vandringar i teman från spöken, genom mat och dryck, till Hammarbys historia. Eller konserter av artister jag inte känner till och de som jag faktiskt känner till men vars spelningar är slutsålda. Det är inte lätt när det är svårt. Man kanske skulle gå och se någon okänd akt bara för att ge en själv chansen att bli överraskad. Nä, så roligt ska vi inte ha det.

Mamma Mia! The party passerar förbi med jämna mellanrum och blir mer och mer aktuellt. Det börjar väl bli dags nu, att få ändan ur vagnen och se till att åtnjuta showen jag talat så gott om i många år utan att ha varit där. Ibland är jag sannerligen en possör, på samma sätt som jag slänger mig med slang och lingo som om jag vore en del av valfri kultur. Det är jag sällan, bara snäppet ovanför helt ovetande men samtidigt tio ifrån att faktiskt kunna något.
Jag är ett stort fan av Abba men be mig inte om någon annan fakta än mina favoritlåtar, för då står det still. Jag är fortfarande välsignad att få upptäcka nya låtar av bandet som är mitt go to på frågan vad jag uppskattar för musik.

Som om presentkortet på ticketmaster inte vore nog sitter jag med liknande beslutsångest när det kommer till att välja aktivitet på Live it!

Live it! Själv då om det är så jäkla enkelt.
Nä just det, Trodde väl inte det.

Jag älskar att uppleva, hatar att välja. Skänk mig inte valfrihetens gåva, det är ett fängelse med galler så brett isär att jag kunnat passera men väljer att låta bli då behovet av att välja blivit tungan på vågen och bladet på giljotinen. Jag bjuder mitt huvud, ta det om det är vad valet att inte välja kostar.
Ta mitt huvud om jag så aldrig behöver välja igen, då har jag valt rätt för den sista gången. Valt att låta bli, valt att låta bli.

Äh, det får bli Ru Paul world tour i Juni och så Måla och Skåla någon gång i maj. Det var väl inte så svårt fram tills köpet ska genomföras och ångesten knackar på dörren bara för att säga hej du min gamle vän, glöm inte att köpa en biljett till mig för jag ska med oavsett vart du ska.
Du och jag Glen, du och jag.

En annan del av livet!

FLODIS

 

– Ska du inte bli konstnär då?
– Nä, det är inget som lockar. Jag kan den världen allt för väl.
– Men du har ju alla förutsättningar till att lyckas.
– Om det sker så sker det, det är inget jag tänker arbeta för i var fall. Själv då? Varför gör du inget med ditt skrivande?
– Nu talar vi om dig, jag ser fotokonst hela dagarna och tro mig när jag säger att det du gör håller en kvalité långt över snittet. Du borde verkligen testa, jag kan fortsätta rama dina bilder precis som innan så är du halvvägs där.
– Du gör jättefina inramningar, verkligen. Men jag vill faktiskt inte. Det värsta jag vet är att höra vad folk har att säga om det jag gör och om jag väljer att satsa kommer det bli allt för närvarande.
– Fine, jag ska inte tjata mer. Glöm bara in bort hur duktig du är.
– Men ditt skrivande? Varför gör du inget med det?
– Jag gör en himla massa ju, skriver mest hela dagarna.
– Sen då?
– Ja, och sen ligger det där i mina anteckningar på mobilen och väntar på att bli upptäckta.
– Lite som konsten på min dator då.
– Precis så, fast vi får inte glömma våra hemsidor. Våra fönster mot omvärlden.
– Haha, jo visst. Utan hemsida finns en ju inte!
– Om en hemsida faller i skogen..
– Va?
– Nä inget.

Vi är inte bara sådana som drömmer oss bort till en annan framtid och glömmer att befinna oss i nuet. Det är bara det att vårt nu är så himla mycket vi att man ibland tröttnar på att befinna sig i sig själv.
I en själv finns gränserna, där finns alla de där sidorna som man hoppas kunna polera bort och slippa i en nära förestående framtid. Jag har många sådana sidor, inte minst den om att livet är fullt av möjligheter som jag tyvärr försöker begränsa för att kunna tillfredsställa mitt mjuka kontrollbehov.
Det har tyvärr blivit så förutsägbart att vara jag. Om jag ställs in för en situation så vet jag på förhand hur jag kommer agera för att jag har testat på varenda tänkbar i mina egna tankar. Vissa situationer skrämmer mig ändå, hur många gånger jag än ställt mig själv inför tanken om att befinna sig mitt i en händelse.

Exempel på skrämmande situationer:

Råka befinna sig närmst en olycka och bli ansvarig för att ordna upp.

Gå bakom någon som tappar en vante och behöva hinna ikapp.

Ringa samtal.

Halka på en isfläck och klara sig oskadd men att vittnen vägrar acceptera ens strävan att få gå vidare utan håller en kvar och ömmar för en samtidigt som smärtan i bakhuvudet växer sig starkare.

Hon har blivit någorlunda likadan, vilket jag tyckte var romantiskt och trodde var ett fall av spegling i kärlekens tecken fram tills hon besökte doktorn och kom hem med ett knippe potentiella diagnoser. Hennes sätt att ta ansvar för sig själv och sitt välmående är föredömligt, hur hon så snabbt kan identifiera att något är fel och ta tag i saken är efterföljansvärt. Jag går min egen väg, vägen som går långt bort ifrån samhällets institutioner och folk som vet bäst. Till och med bättre än mig. Jag söker mig till google och finner något att binda upp mina tankar kring. Jag har landat i GAD.

Gad är jag i punktform.
Gad är jag i nio fall av tio.
Gad är en obegriplig förkortning för Glen Snoddas.
Men är jag Gad nu?

Det är ju det där med att diagnostisera sig själv via sökmotorer och att söka bekräftelse för en teori varstans den står att finna. Saker lyfts ur sitt sammanhang, oavsett vilket. Jag hade nog kunnat hitta den bekräftelse jag eftersträvar även i Mein Kampf om jag ska dra resonemanget till sin spets.
Allt för att bli med en förklaring på varför jag är jag.

– Vad hade Hitler googlat på om han levt idag tror du?
– Bob the Painter säkert.
– Match made in heaven.
– Eller inte!

Om hon nu får hjälp för att bli mindre som jag, så kan jag få hjälp av henne att bli mindre som jag. Som jag tidigare sa, i vår jakt efter inre lycka är vi två varandras perfekta kompanjoner och kompletterar där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Hon löser mina problem med mig själv och jag ramar in hennes bilder.

Vi befinner oss till slut i centrum, står på stora torg som redan fått sig en gran även om det bara är i slutet av oktober. Ännu inga ljus, någon måste ha tänkt att det må finnas en gräns.
Vi vibrerar där vi går och det slår små små gnistor mellan oss då vi vet att vi närmar oss det som vi kommer stanna framför. Den tomma lokalen som söker hyresgäst, inklämd mellan matbutiken och elektronikverkstaden med förbutik med osäkert personalutbud.

– Hej, behöver ni hjälp?
– Hej, Snabb fråga bara, vad kostar brödrosten där?
– Den får ni för 200 kr.
– 200? Perfekt.
– Nä jag bara skoja, vänta ska jag hämta någon som jobbar här.
– Brödrosten där är av sällsynt bra kvalitet, en tysk premiumbrödrost som blir er för 1100kr.

Jag har mejlat ansvarig för den tomma lokalen och frågat vad den kostar i månaden och fick som svar 8000kr. Samt att fastighetsägaren gärna ser att lokalen används för någon form av försäljning och håller öppet för kunder. Nog planerar vi allt att sälja saker, det är precis vad vi tänkt att göra. Om det kommer resultera i att kunder faktiskt tar sig dit är en annan fråga, en fråga som grämt mig och följt mig sen den dagen idén föddes någon gång i början av våren 2019.

– Oj ser du, det finns ett till rum där bakom.
– Oj, det hade jag helt missat.
– Då kan man ju ha en temporär utställning där bak och ta in nya verk i det främre rummet.
– Som en hockeyfrilla
– Party in the back, Business in the front.
– För 8000kr sa du?
– Precis, sen tillkommer tydligen lite andra kostnader också. Har inte brytt mig om att se efter vad det kan innebära.
– Så kanske 10000kr i månaden, är det ens möjligt?
– Innan vi går igenom om det är möjligt eller inte, låt mig presentera Galleri Snoddas på riktigt.

En bit av livet!

HUSHUSHUS

 

– Kanske det där?
– Det blå med balkong?
– Ja precis, där hade jag inte haft några problem att bo.
– Eller det där kanske, lite lustig att det ligger på en höjd sådär med ett eget klätterberg och en stor tall mitt på tomten.
– Hmm, jag uppskattar berg och träd idén men har alltid haft svårt för bruna hus.
– Det säger du nu ja, kommer du ihåg när du hatade på det där andra bruna huset runt hörnet som du nyss ändå sa har en viss charm. Beggers can´t be chooser du vet.
– Nä men om vi ska lägga nio tio miljoner på ett hus tycker jag inte att ”en viss charm” är ett tillräckligt starkt köpargument.
– Nio tio miljoner ja, hur lång tid har vi kvar innan vi är där nu igen?
– Enligt senaste kalkylen är det väl bara ett halvår kvar.

Och så skrattar vi våra varma ljuvliga skratt igen, skrattar åt det befängda i att några i vår ålder skulle ha råd att köpa ett hus tjugo minuter i från Stockholm city.
Sen slutar vi skratta när ett par som till synes är i vår ålder låser ytterdörren till en villa, sätter sig i en ny Volvo och backar ut från uppfarten innan de vänder upp så att vi kan se deras halvkropps bilder ovanför instrumentpanelen på bilen.

Där står vi, hand i hand och jag tänker:

Att oavsett vad de har för sig i sina liv reflekterar det de har där på insidan aldrig det vi har format här utanför.
Denna villkorslösa kärlek som är vi, vår formbara romans som rymmer varstans vi väljer att passa in. Det är vad vi förmedlar där vi står i våra loppmarknad införskaffade träningsskor, i våra fynd från varandras flyttlådor outfits. Ni vet de där lådorna innehållandes sådant som var vi vid något tillfälle och som vi sen gömde undan för att behålla i våra minnen.
”Visst hade jag en jacka där i förrådet någonstans och visst var den ändå rätt snygg nu när jag tänker efter?”
Spegelbilderna säger något annat, ber oss att lägga ner vad vi en försöker att övertyga oss själva om.
Jackan är snygg, bara inte på dig och det säger jag inte för att vara taskig. Glöm inte att jag var med den dagen vi valde att förrådslägga just den jackan du nu försöker övertyga mig om är snygg på dig. På oss.
Så står hon bredvid och genomgår samma procedur och det är där våra spegelbilder förenas. Min ovilja mot oversizade kläder gör att mina plagg passar henne som en smäck och hennes böjelse för oversizade kläder gör att hennes plagg sitter som handen i handsken på mig.

Det är så vi står intill varandra när bilen passerar oss förbi utan att ta notis över att vi finns där. Visst, de kör inte på oss. De stänker inte upp något vatten från någon vattenpöl som bildats i den sviktande vägen. De tutar till och med lite lätt för att be oss att flytta så att de kan komma förbi utan att orsaka onödigt obehag.
Men de ser inte OSS, hade de sett OSS hade de stannat bilen i en ren instinkt som tvingat dem agera så snabbt att de inte hunnit förstå varför de stannat, varför de vevat ner rutan och varför de vill säga oss något utan att ha en aning om vad.

Hade de stannat och gjort allt det hade det varit jag som lutat mig närmre, tagit bladet från mun och berömt dem för hur fina de är tillsammans.

– Förmodligen vattnar de någon förälders växter
– Förmodligen.

Tystnaden tar vid som mest när vi arbetar för att omforma våra motbevisade teser och ställs inför att hitta nya svar på de stora frågorna.
Det gjorde vi just där under vår söndagspromenad genom villaområdet alldeles intill vår lägenhet i hyreshuset som satte gränsen för två vitt skilda områden.
Det ena var vår verklighet och det andra var vår dröm. Det ena en villaidyll det andra ett myller av betong.

– Tror du man måste amortera på sina drömmar?
– I alla fall behöver du till en början 15% i kontantinsats.
– Vad är 15% av ett lyckligt liv?
– Att våga drömma men samtidigt vara smart nog att inse att det är omöjligt kanske.
– Jag gjorde ett test på nätet igår för att se hur stort lånelöfte vi kan få och blev helt chockad över resultatet. Alltså det är ju ingenting, knappt en och en halv miljon om ens det. Det räcker ju ingenstans och då fuskade jag ändå med hur stor kontantinsats vi har.
– Fuskade hur?
– Ljög om att vi har 350 000 att röra oss med.
– Det är ju sjukt
– Jag vet, jag trodde ändå att jag arbetat mig upp till en vettig lön nu på äldre dagar men det spelar ju ingen roll.
– Det är som om systemet är korrupt.
– Ja, och så länge man inte har rika föräldrar är det kört från början.

”Mycket vill ha mer” är ett uttryck som mycket väl kunde appliceras på oss. För vi berör ämnet att köpa boende som om det var vår rättighet att få göra just det och att samhället gjorde oss en oförrätt som inte möjliggjorde för oss att bli med hus.
Att bli med trädgård att investera tid i,
att bli med att diskutera fram och tillbaka huruvida det är en god idé att köpa robotgräsklippare eller inte.
Att bli med samtala med grannen över staketet, å denna vackra gräns mellan mitt och ditt.
Vi är med lägenhet, vi är med ett förstahandskontrakt till en nybyggd lägenhet med skälig hyra belägen längst ner i vårt hus med grusad gång för allmänheten precis utanför fönstret.
Vi har ändå mage. Har vi inte?
Hur många önskar inte vara i vår position på bostadsmarknaden? Hur många delar inte drömmen om ett eget förstahandskontrakt precis som jag gjorde innan vi fick vårt. Nu vill jag omvandla, inte bara vårt hus utan också alla hus intill, för att sortera ut de jag inte tror kommer ha råd.
I vårt hus bor det nämligen fuffens.
Fuffens i form av en granne med utstrålning som om något var i görningen.

Jag talar om tatueringar långt upp på halsen.

Vilka har halstatuering annat än folk som har fuffens för sig.
En gång talade detta orosmoment med sin vän i trapphuset, en helt vanlig konversation i lagom hög volym och i ett lugnt tempo. Misstänksamt? Mycket.
Sen dess har jag inte sett honom annat än när han svept förbi utanför fönstret på väg någonstans.

Mental anteckning.

Man med tatuering på halsen lämnar porten 19.10.

Man med tatuering återvänder 19.21 med Konsumkasse i handen. Uppenbarligen har någon form av illegal byteshandel genomförts och resultatet bärs i en kasse i hans högra hand. Form och estimerad vikt antas vara som två mjölkförpackningar och en ost, troligen herrgård.
Förmodligen finns drogerna gömda i förpackningarna.

Andra har också talat med vänner i trapphuset.
Andra har också snabbt passerat utanför vårt fönster för att mer eller mindre snabbt återvända igen.

Slutsats: vi är omgivna av skumma grannar som delar intresse för fuffens.
Lösning: köp ett boende där grannar inte har fuffens för sig.

Vi håller fortfarande varandra i handen när vi går vidare och lämnar samtalen om att köpa hus därhän precis som vi alltid gör när vi fått vår dos av verklighet uppfylld. Det är då vi ger oss in i drömmarna igen och talar om våra egna utanför vår gemenskap. Ett ämne som får oss att släppa taget om varandra, gå längre isär och den ena framför den andra.
Den som tar täten är hon när jag talar om mina mål och jag när hon talar om sina.
Vi som individer vill dröja oss kvar och tror att vi är nära att få ett genombrott i utredningen om varför vi ännu inte blivit större än oss själva, samtidigt som den andra verkar bli allt mer angelägen om att finna promenadens slut. Än så länge har vi efter ett hundratal promenader inte kommit nämnvärt närmre sanningen men vi försöker och kommer fortsätta försöka.
I vår jakt efter inre lycka är vi två perfekta kompanjoner och kompletterar varandra där det behövs och hjälper till att skala av när nöden kräver det.

Fortsättning följer nog.

 

Vad gör mig vacker.

8598-1200x1697

 

Tisdagar är sällan värst längre, nu är alla dagar lika dåliga.

 
Det fanns en charm i min tidigare uppfattning om att tisdagar omöjligt kunde bära något gott med sig, med ett objekt så utmejslat för att representera ren och skär olycka var det lätt att kanalisera all sin negativitet mot ett och samma tillfälle, mot en och samma bov. Om jag kände mig irriterad över något på en oskyldig torsdag väntade jag kort och gott tills tisdagen för att ge utlopp för mina känslor och kunde på så sätt fortsätta leva ett friktionsfritt liv.

I dagsläget är det ett annat schema jag lever efter. En ordning jag inte har kunnat definiera och schemalägga på samma självklara sätt som tidigare.
Det fungerar sådär, allt för ofta mer än helt okej.
Mår jag bättre av mina nuvarande små mikroutlopp eller mådde jag bättre när jag kunde diagnostisera mitt omående med bokstavskombinationen tisdag?

Från början var tanken att ovanstående stycke skulle fungera som en kort ingress till det jag egentligen hade tänkt att skriva om, den egna synen på att vara snygg och dess plötsliga benägenhet att förändras.
Om de två ämnena går att foga samman lämnar jag till er att avgöra. Jag kör på ändå som om det vore det mest självklara som finns.

Mina tankar grundar sig i en händelse som inträffade i förra veckan.
Det slog mig en torsdag när jag gick från jobbet i det svala uppmuntrande vädret att jag kände mig riktigt snygg och hade gjort så hela veckan. Jag började fundera på vad det var som fick mig att vara snygg just där och då utan att komma närmre sanningen.
Kläderna jag bar var långt ifrån nya, lika så var outfiten väl beprövad och hade burits vid ett flertal tillfällen tidigare utan för att den delen skänka mig känslan av att vara snygg.
Håret var lika oklippt kulturruffsigt som alltid.
Ansiktet bar på samma mängd utslag av alla dess slag som tycks ha blivit någon form av standard.

Så blev det fredag morgon och jag tog mig outfiten från dagen innan och ställde mig framför vår helkroppsspegel med en granskande blick.

Där fanns inte längre samma snygga unga man som sett tillbaka på mig dagen innan.

Det var som om mina preferenser blivit utbytta mot någon annans, någon mycket mer kritiskt och svårflörtad. Någon som inte skulle vända sig om efter att gått förbi mig själv på gatan för att spana in hur mina byxor omfamnade min väl formade stjärt.

Grundfrågan är väl vad som definierar snyggt och varför synen på sig själv kan ändras så snabbt när synen på andra kvarstår. Även om jag känner mig ful en dag tycker jag fortfarande att min sambo är den vackraste kvinnan i världen.
Vad är det som händer där under natten som kastar omkull synen på skönhet utan att förändra något annat i synen på sig själv? För jag mådde i övrigt bra och var till freds med mig själv.

 

Tänk om en skulle ta kontroll och själv välja tidpunkten för självbildens förändring.
Istället för att en morgon plötsligt bli besviken.
Som när någon har allt för smickrande bilder på sig själv på sin onlinedatingprofil och inte kan leva upp till dessa i verklighetens tredimensionella värld.

Låt säga att jag vet om att jag på torsdag kommer att känna mig ful, då kanske jag vågar ta ut svängarna mer i mina val av kläder just den dagen. Kanske tar jag en chansning med de där MC Hammer byxorna och matcher dem tillsammans med en manchesterkostym och ett par loafers i leopardmönster.
Tänk om det i sin tur leder till nya insikter för sin styling under sin snygghetsperiod, vore inte det en vinst?

Välkomna in i mitt huvud denna snygga lördag!

Kanske vet ni vad som händer när en går från snygg till mindre snygg sådär över en natt?