Svart fredag, en skaplig titel.

BLOMMOR_FIX

 

Å kära läsare, känner ni också av den? Stressen som råder den här dagen.

Black Friday.

Jag vet ju om att jag har allt jag behöver i mitt liv för att må bra och att jag som förhåller mig skeptisk till kapitalismen gör bäst i att inte falla i dess fällor. Jag vet ju om allt detta, ändå sitter jag här och kollar efter de bästa tänkbara erbjudanden på saker jag inte behöver och kanske bara vill ha men som jag gärna köper för att finna användning för en annan dag.

Så här skrollar man genom spaltmeter av prissänkta produkter bestående av allt från smarta personvågar till inte alls så smarta adventskalendrar med strumpor bakom varje lucka, man undrar ju hur strumporna den 24 skiljer sig från de den första.

Jag tänkte unna mig lite kläder, inser att kläder det har jag ju. Tänkte köpa ett par smarta lampor för 1000 kr bara för att kunna få dem att tändas samtidigt som alarmet går varje morgon i ett försök att komma upp lättare. Jag har en lampa bredvid sängen som jag kan tända efter en armsträckning. Latheten, bekvämligheter. Dessa bekvämligheter. Dessa satans bekvämligheter. Till vilket pris som helst?
Än har jag inte slagit till. Kvällen är däremot lång och mycket kan hända, jag har många varor lagda i kundkorgen hos ännu mer webbshoppar. Kanske gör jag det, kanske låter jag fingret vandra mot en köpknapp som lyser så starkt, kanske trycker jag med pekfingret på knappen och låter det ske. Bara sådär. Man kanske borde lagt lika många gåvor i lika många behjärtansvärda insamlingar och skänkt sådana som inte har allt någonting. Sen så sysslar jag ju inte med välgörenhet påminner jag mig själv, det lämnar jag med gott samvete över till min mor.

En sak har jag faktiskt köpt. En helgbukett till min sambo, det är en gåva utan välgörande ändamål. Den bara är. Den bara är lika självklar som hon är. Den ska hon ha. Kanske är hon mer förstående för att jag kanske köper ett nytt tv-spel imorgon och kommer propsa för att spela det resten av helgen nu när hon fått blommor.
Hur mycket väger egentligen en bukett?
Någonting och så rimmar vi på fjäderlätt.

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.

 

”En alldeles egen ljudbok”

För en månad sen föll erbjudandet över mig och jag kunde inte göra annat än att tacka ja, hur man än vrider och vänder på det är 9kr för en månads medlemskap på storytel ett fullt acceptabelt pris.
På en månad hinner man med en hel del om man ger sig hän och hittar den knapp med vilken man ändrar hastigheten på uppspelningen. Det har gått i rasande takt när jag plöjt böcker som om min tid att lyssna varit begränsad och det har den ju på sätt och vis varit. Att betala 9 kr per månad hade jag mer än gärna ställt upp på men det ordinarie priset på 169 kr är 160 kr för mycket för min smak. Då köper jag hellre en inbunden bok på rea så att jag har något att lägga fram, lite lagom nonchalant men samtidigt väldigt genomtänkt, när jag väntar besök och vill framstå som en lite mer kultiverad och beläst man.

– Vad är det för bok du läser?

– ‎Det är en modern klassiker som är själva definitionen av ett mästerverk. En djup historia om en man som trots sina begränsade förutsättningar slet sig loss från sitt öde, tog kontroll över sitt liv och förverkligade sina drömmar.

– ‎Vad heter den?

– ‎Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Under månaden som gick lyssnade jag på ett tiotal böcker om inte mer men ändå har jag ännu inte hört allt. 

Jag har hört böcker jag ångrat att jag hört, jag har hört böcker jag inte förstått, jag har hört böcker jag redan hört, jag har hört klassiker, jag har hört om New York, Jag har hört Stockholms kyrkklockor ringa. Jag har hört Selma, August, Hjalmar, Virginia, Jojo, Jane och P-A.

Men från Glen Snoddas har jag inte hört ett ljud. 

Eller har jag? 

Av en ren slump fann jag i min app för att läsa pdf:er en funktion som omvandlade text till tal och jag tog tillfället i akt att få ta del av min alldeles egna moderna katastrof som ljudbok.

Välkomna till 10-talet gott folk, det här en grej numera. 

Det är klart att uppläsningen inte höll samma klass som om någon från Dramaten läst upp den, det får man ha överseende med när man lämnar över det konstnärliga ansvaret till en app med det osexiga namnet OfficeSuite. Den robotliknande rösten skickade gång efter annan kalla kårar längst min ryggrad när den slaktade mina välformulerade meningar utan att ta hänsyn till varken komma, punkt eller andra sätt jag försökt styra tempot i texten på. 

Beggars cant be choosers när det kommer till att hitta nya sätt att analysera det man själv skrivit efter man läst det så många gånger att man inte längre ser skogen för alla träd.

Vad kom jag fram till i min analys?

Jag har mått dåligt över illa formulerade stycken, velat kasta hörlurarna i marken på grund av tråkiga passager, jag har skrattat åt min egen briljans och jag har mysit av stolthet över välformulerade formuleringar.

Jag har insett att jag har många timmar kvar innan jag känner att det jag skrivit inte är ett totalt haveri utan kan, med lite medvind och nedförsbacke, ses som ett habilt försök till bok. Dit når jag kanske någon dag och fram tills dess tänker jag tilllåta mig själv att vara dum nog att faktiskt tro att det hela kan gå vägen. Kanske inte hela men i alla fall halvvägs.

Nu är det fredag och jag önskar er alla en trevlig helg och ett gott nytt år om vi inte hörs igen innan söndag.

Blanda inte in mig i din mansvärld.

MÄN

I söndags följde jag med sambon när hon skulle handla ett nytt minneskort och vem stod då i kassan om inte bajstunnemannen från förra inlägget. Jag är så säker man bara kan vara utan att vara helt säker på att det var han. Det var först efteråt jag förstod varför jag kände igen honom så tyvärr kunde jag inte fråga om han extraknäckte som dansbanekoordninator på landsbygden.

Vid sidan om den lilla roliga detaljen fick jag uppleva något som säkerligen hänt många gånger tidigare men som jag aldrig uppmärksammat. Det var min sambo som skulle ha ett minneskort och det var således hon som skötte all kontakt med den expert på området som fanns i butiken. Jag befann mig på en till två meters avstånd från deras konversation för att visa att jag var där med sambon men inte hade för avsikt att delta i själva köpet. Min sambo ställde en massa frågor för att säkerställa att minneskortets specifikationer var lämpade för den uppgift hon önskade genomföra och vad tror ni händer?

Istället för att adressera sitt svar till den som faktiskt ställt frågorna riktade han sig till mig. Vafan höll han på med? Jag hade under hela den tid vi stått med honom inte yttrat ett endaste ord och ändå var det mig han tilltalade.

Efter att hon genomfört sitt köp och vi lämnat butiken frågade hon mig om jag uppmärksammat vad som precis hade hänt och hon tackade mig för att jag gjort just det.

 

Hur ska man egentligen tolka det som hände?

Trodde han inte att min sambo skulle förstå svaret på grund av sin avsaknad av kuk och att jag tack vare mitt kön var mer lämpad att ta till mig av information? Även fast min sambo besitter mångdubbelt mycket mer kunskap och kompetens inom området än vad jag gör.

 

Den andra tolkningen är att han inte hade mer kunskap inom ämnet än den han precis tillgodosett oss och skulle således inte kunna svara på några följdfrågor. Tänkte han att jag i egenskap av kukbärare hade ett ansikte att upprätthålla inom området att veta mest och förstå sig på bäst och på grund av det var tvungen att förstå precis allt från början utan att ställa några följdfrågor?
Jag ställde inga följdfrågor av den enkla anledning att jag inte förstod ett dyft av vad han sa och att jag inte hängt med för fem öre i vad samtalet handlade om.
Framför mig stod en person som visste precis vad han sa men henne var det tydligen inte aktuellt att tala med.

 

Oavsett vad han hade för anledning till sitt beteende hoppas jag att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper behöva uppleva det igen. Dessvärre händer det nog allt för ofta och är en situation många känner igen sig i.
Nu är det inte jag som är det egentliga offret i den här historien, jag vill bara förmedla hur det kändes som utomstående part att betrakta det parodiska och djupt tragiska som hände.

Surt sa räven.

 

 

 

 

Tankar en fredag som denna.

Lite blandade tankar.

1.
Jag har nu varit med tygpåse så pass länge att jag tappat greppet om verkligheten och sett den rulla iväg ner för stupet framför mig. 

När jag väl hittade den igen var ingenting längre sig likt, Vet ni vad en plastpåse kostar på Konsum numera?

Tre jävla kronor! 

Jag är helt säker på att plastpåsarna kostade en krona styck innan jag gick och blev med tygpåse men jag kan ha fel, helt ärligt har jag i ren och skär krösus stil inte reflekterat över plastpåsarnas pris de senaste åren och antagit att de kostat en krona som de alltid har gjort.

Tre jäkla kronor!

Det här innebär att jag kommer låta verkligheten försvinna ut i det okända igen och fortsätta leva i min trygga tygpåsebubbla nu och för alltid. Enda kruxet är det här med plastpåsarnas överlägsenhet kontra tygpåsarna när det kommer till att agera soppåsar. Jag har ännu inte listat ut hur jag ska lösa det lilla problemet.

2.

Förra helgen var jag på min sambos morfars 80 års fest och jag anser att jag inte är bäst på fest om man säger så, jag är en man som fungerar bäst mano a mano, hand till hand, fast utan handgemänget och mer som ett uttryck för ett mer tu man hand typt av umgänge.

Om jag drömde mardrömmar om det sociala inför festen var det den läskiga kvinna som smög runt ute i mörkret och som kikade in genom fönstret då och då som gav mig kalla kårar efter den.

Morfar som firade 80 berättade att kvinnan inte hade alla hästar i stallet och absolut inte fick släppas in på festen varpå jag svarade att det är lite väl hårt sagt om sin egen dotter, min svärmor.

3.

Jag lyssnar på podcast eller musik 85% av tiden jag är på arbetet och har på grund av det behövt köpa 8-10 par hörlurar de senaste två åren. 
Hörlurar är sköra, så väldigt sköra. Jag är mer burdust lagd av mig. Om jag håller håller i något så skört och mjukt som ett par hörlurar händer det ibland att jag klämmer sönder dem av rädsla att de ska försvinna från mig..

Nu har det hänt igen och jag börjar tröttna på sladdar som börjar glappa redan efter ett kvartal. Jag har gjort ett val som ställer mig inför vissa samvetskval, jag har fått upp ögonen för ett par trådlösa robusta lurar som garanterat inte kommer börja glappa vid första taget.

Problemet är att lurarna kostar 2000 kr.
2000 kr för ett par hörlurar? Det är mycket pengar det. Hur ska jag kunna motivera för mig själv att en sådan onödig lyx som ett par hörlurar för 2000 kronor faktisk är precis vad jag behöver och förtjänar. 

Jag frågar mitt utanpåliggande samvete om råd och hon svarar nej du, det låter överdrivet. Jag frågar igen men lyckas inte övertala henne. Det är alltså min sambo jag frågar och hon har tydligen en strikt hållning i frågor rörande hörlurar. Jag håller egentligen med henne men jag har gjort mitt val.

 

En fattig man har inte råd med billiga verktyg. Rama in den korsstygnade meningen och sätt upp på väggen för nu kör vi rätt in i kaklet. 

Kanske.

Nu är mina blandade tankar slut och klockan är efter 10.00 så det är dags att lyssna på Stil i P1. Trevlig helg på er!