En smickrande start.





Nytt år och nya möjligheter, så sitter jag här och fortsätter störa mig på hur svårt det är att göra upp eld genom att snurra en pinne mot en annan.



Glen Snoddas
En tillvaro fri från gnistor och ett liv i behov av ljuspunkter.


Kommer det här bli året som jag slutar att dra in magen och istället ser det vackra i en perfekt rundning som börjar under bröstet och slutar först när den letat sig över byxlinningen.
Det känns inte som det. Fastän det finns ett gyllene snitt att rita där någonstans om jag lägger mig på rygg.
Jag vill, våga, vara, annat än en förhoppning om att bli bättre samtidigt som jag gradvis blir en sämre version av bilden av mitt bästa jag.

Tänk då hur hon ser mig, vi som snart varit två i tre år där min vikt med tiden ökat i samma takt som mitt hår har växt. Och jag går in i 2021 med hår till axlarna.
Det hade jag inte 2018-05-13. Vilket av en slump också är lösenordet till vår surfplatta.
Men utseendet är inte allt, jag tycker bara det är en intressant tanke.
Hur mycket får man förändras från bilden man låtit någon annan förälska sig i.
Nog finns det ett outtalat kontrakt förälskade emellan som stipulerar i vilken omfattning en förändring får ske utan att motsatt person får lämna in sitt veto mot tvåsamheten.
Jag tänjer på den gränsen här borta. Inte hennes utan min egen.
Jag har nu hamnat i hamsterhjulet där jag i fortsättning alltid kommer bifoga fotografier på mig själv från två år tillbaka i tiden när någon undrar hur jag ser ut.
Om jag ska se något positivt i allt elände så innebär den nya policyn att jag om två år kommer se tillbaka på mitt nuvarande jag och längta tillbaka. Det måste jag ge mig själv kredd för idag.
Bra jobbat Glen, det kommer bli sämre än såhär!



Gott nytt år på er, nu kämpar vi på lite till så får vi snart leva våra fulla liv igen!

Bästsäller

Det är lika bra att skriva sina memoarer i blyerts. När man är klar och ligger begravd som om jag bara hade ett liv, är det säkert någon som har ändringar att göra. Sudda bort alla sura miner, ett A6-block har knappt plats för ljusglimtar, minst av allt beskrivningar av danser jag kunde i huvudet men sällan förkroppsliga. Det krävs en stor portion pondus för att lyckas med krumping. Vilket också ligger i dansens natur. När jag spänner hela kroppen för att slå ett ordentligt slag i luften så måste jag till ett hundra procent mena att slå hål på atmosfären. Annars ser det bara fånigt ut. När jag med låst ryggrad vrider runt min överkropp som om jag höll en rockring spänd mot mina skuldror. Då måste mitt ansikte ge uttryck för så mycket aggression att ingen vågar se den osynliga rockringen som till och med jag tänker finns där.
Krumping är bara den senaste dansen på listan över sådant jag inte bemästrar.

Reseskildringar är ett annat exempel, som här från Perus höjder.
Vägarna var som oftast ett smalt fällt av asfalt flankerad av stampade jord på bägge sidor. På den moderna vägen i mitten körde lastbilar med öppna flak till brädden fylld av bråte, med chaufförerna hängande över tutorna för att undgå kollision på den underdimensionerade vägen. På landsvägen gick det långsammare, när bönder och deras för dagen utvalda daglönare vallade boskap åt ena hållet och rullade kärror med spannmål dragna av utmärglade åsnor åt det andra. Den sista byn längst vägen, innan asfalten byttes mot mindre vägar av sten, var av pittoresk modell. Bensinmackens plåttak stod lutat mot en uttjänt pump av Shellmodell, vars röd, vita gula färgschema lyste upp som en 80 tals referens lika goda som någon annan.
De som kom med bil från inlandet för att korsa bergen och ta sig vidare till havet stannade utan undantag för att tanka där i byn, den sista på tio mil av kargt klimat och väderbitna farleder. Det gav de luttrade invånarna en chans att tjäna en extra hacka på ovana chaufförer vars osäkerhet förstärktes av skakande huvuden och ojande läten från byborna.

– Över berget i den här bilen? Oj oj oj, inte bra. Ni borde inte köra själva. Det finns många hinder på vägen som bara vi känner till.

Även de kaxigaste turisterna kom på andra tankar när de såg upp mot topparna och fick se vraken från tio år gamla olyckor, som med lokalbornas hjälp fortfarande låg synliga i den annars täta vegetationen. De vana bilförarna från trakten erbjöd sig att framföra ekipagen längst de farligaste rutter mot en liten ersättning, inte mer än någon dollar eller så.
Ett pris så pass bra att ingen kände sig självsäker nog att tacka nej varpå bilnycklarna bytte händer och inget hände.

– Imorgon bitti, inte tidigare än så. Idag är vägarna fulla av boskap. Ta en öl i baren och sov sen en natt på hotellet så åker vi imorgon bitti.

Inte heller det gick att avstå. En iskall öl på 1500 meters höjd och en natt under tak med en stjärnklar himmel direkt utanför fönstret är inget som hör till vardagen ens för de vanaste av resenärer.
Priserna för allt kunde mycket väl vara hutlösa, men de goda invånarna ville inte göra sig några större pengar på att lura turister. Fick de bara tillräckligt för att slippa ta jobb i lågländerna var de nöjda och 15 dollar räckte gott och väl till ett drägligt liv. På morgonkvisten när turen börjat insåg de flesta att de utan problem klarat av att köra rutten själva, men den goda upplevelsen från kvällen innan fick dem att känna sig som vinnare även om de blivit dragna vid näsan.
Och därför hatar jag Peru fastän jag aldrig varit där.
Lite som merpartens relation till häst.
Hos många av oss är den obefintlig fast vi är övertygade om att den trots det är ”Mannen som kan tala med hästar” bra.
Därför kan jag ha en åsikt om Peru baserad på en beskrivning jag hittat på själv. Lika väl som jag för alltid kan häst efter att ha ridit ponny under en marknad 1997.

Vissa saker behöver inte vara svårare än en riktigt bra magkänsla, fast dålig då. Min uppfattning kring att göra mig en hacka genom att köpa dyra böcker billigt och sälja dem dyrt är också baserat på magkänsla. Där finns en ordentlig känsla av att det kommer gå vägen. Vinsten är redan inräknad på de böcker jag köpt hittills, fastän jag inte planerar att sälja dem förrän om 20 år.
Ur ett annat perspektiv är de bara hyllmeter av dyra inköp jag inte vill läsa men älskar att äga, för att sälja. Mitt antikvariat är lika mycket ett projekt för framtiden som jag själv, ett prospekt med stor potential och enligt ordspråken ska man inte skåda given häst i mun.
Min mest spännande bok är den om Frankenthalers konst. Helene Frankenthaler hämtade sin inspiration från Pollock och någon annan abstrakt konstnär. Senare rörde hon sig kring ett större gäng kreatörer som kan kopplas till en specifik plats eller annan signifikant markör för det smeknamn gruppen kom att få. 51st Streeters, eller liknande.
Egentligen spelar det ingen roll och jag har bara tagit mig igenom det fåtal av sidorna med text. De med bilder är en annan historia. De är precis så inspirerande som en bild i en bok kan vara.
Inget livsomvälvande, bara helt perfekt att kopiera i mina egna konstnärliga ambitioner.
För givetvis har jag sådana också.
I de tyska bilfabrikerna finns det också ambition. Enligt undersökning ägnar 7 av 10 anställda sig åt någon form av kreativ verksamhet på fritiden i väntan på att kunna försörja sig på sin konstnärlighet. Konstklubben på Volkswagen bestod av 5000 medlemmar som var för snåla för att betala för sina lotter till de halvårsvisa utlottningarna av konstverk. Istället betalade de för sig med egenskapade tavlor som ingen annan önskade vinna och som till allas förtvivlan gick direkt in i prispotten. Senast bestod första priset av 3000 verk direkt från de andra kollegorna på fabriken.
När konstklubben börjat hade verk av konstnärer som Miro, Picasso, Dali varit vad som förärats en lycklig vinnare. Men tiderna förändras. Allt går inte alltid mot det bättre.
Sedan tio år tillbaka var högläsning av poesi med efterföljande omröstning varit en del av festligheterna. Vinnaren 2019 ansågs av många vara den bästa sen priset började delas ut.

Descharnes Riche
Skriven och framförd av Joakim Koch – växellådor – band 4.
Här översatt till svenska.
”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Att Joakim sen gick och blev tysk poesis senaste stjärnskott och tog honom bort från fabriken in i finrummen sågs inte med blida ögon av de som blev kvar. Konstklubben var inte tänkt att vara någon språngbräda för vare sig poeter eller lyriker, så inför 2020 hade nya stadgar stiftats och högläsning blivit förbjudet. Det var inte berömmelsen i sig som var problemet, det var att ingen annan kunde ta del av den. Hade Joakim Koch målat tavlor hade någon annan kunnat vinna ett av hans verk och fått ta del av framgången, istället satt 4999 personer med orden från en dikt de knappt förstod och undrade vad som hände med solidariteten. Poesi, denna egoistiska handling till kreativt uttryck.



Carl Johan De Geer.
Om du vill mig något finns jag här.
CJDG – Med kameran som tröst, är nog boken jag rår för mest.
Svartvita bilder över en svunnen tid och nakna kroppar i sina bästa år.
Något gör att jag dras mot boken, som om någon annan vill djupstudera varje bild, fastna framför varje blad. Det kan inte vara jag, för inte skulle jag sitta och frossa i nostalgi och ansiktslösa kön.
Han den där någon annan ser inga problem med att längta tillbaka till en tid han inte upplevt.
Snusk är vad det är. En ren människa ska förhålla sig till nuet och längta efter att långsamt dö på ett halvhjärtat sätt. Vilket inte samma sak som att dö långsamt.
Värre saker har garanterat skrivits.
Ett mer anspråkslöst författande än mitt får man leta efter.
Kombinationen av mina intressen för text och bild hade varit lämplig i ett fanzine, vilket också är vad jag önskar skapa i brist på bokkontrakt.
Dessvärre har jag inget att skriva om och nada att illustrera.
De ämnen som berör mig är så flyktiga att varje idé tänds och släcks lika snabbt. Anne Frank däremot brann för något och lät inte tankarna på vad andra skulle tycka påverka henne. Hon levde sitt liv fritt från förtryck och lät inte hatarna tysta henne. Så hade jag också velat leva. Där någon brydde sig tillräckligt för att hata mig. Om jag tillåter mig själv att tänka högt tror jag mitt och Annes fanzine handlat om mode i beigea toner med kollage, tygprover och vassa texter riktade mot etablissemanget på var och varannan sida. Nu råkar jag tänka bäst tyst. Så bygg inte upp några förväntningar. Mina bästa idéer är de jag aldrig låtit lämna mitt inre. Som min lösning på polarisering och de eskalerande ekonomiska klyftorna. Med mitt tilltänkta system hade 80% av problemen ha löst sig redan imorgon.
Det är viktigt att ta i beaktande tycker jag, att oavsett vad ni tycker om mig i dagsläget, är jag betydligt bättre än så i mitt eget sinne. Därför säger jag allt som oftast när jag gjort mitt bästa, att det var mitt sämsta. Det är ju så att med höga förhoppningar kan man bygga ordentliga trösklar. Vissa så höga att man inte lyckas kliva över dem av rädsla för att falla. Moderna genier verkar det finnas en uppsjö utav. Där snackar vi istället låga förväntningar och ännu lägre trösklar. Sista meningen är en slapp kritik mot sociala medier, något jag håller mig för god för, så istället riktar jag mig direkt till människan bakom kontona. Folk måste sluta se sig själva som så jäkla speciella. Hur många frälsare behöver egentligen världen. I tidens begynnelse verkade det räcka med en och inte ens det var få nog för folk att stå ut. När Anne frank låg undangömd där på vinden kände hon sig nog inte vidare speciell. Hon blev det först när vi gjorde henne till det, eftersom hon var så himla vanlig.
Jag håller mig också undangömd och odlar min galenskap. Eftersom alla genier anses ha en skruv lös. Det finns många vägar till framgång och det här är min. Min bästsäller till vilket pris som helst.

”Det är inte oskulden som går förlorad, det bästa med själen är att den bara kan säljas en gång”.

Känner igen mig.


Efter en natts sömn fylld med drömmar som hållit en på halster och orsakat flertalet yrvakna uppvaknanden får man till slut nog.
Vilket är precis vad som hände mig när jag vaknade till för sjätte gången i lördags morse och inte orkade återvända till drömmen med mig som misslyckad hjälte i huvudrollen igen.
07.14, en bra tid att vakna för två personer med åtaganden redan vid 10.30.
Behöver jag nämna att vi lyckades komma försent ändå.
Hemma hos våra värdar fanns mängder av saker och ting. Ett barn jag försökte att hålla mig på god fot med på behörigt avstånd, två bokhyllor med blandade skålar och vaser vilka jag närmade mig med nyfikna fingrar och intrycksfyllda ögon. Namn nämndes i förbifarten fast de aldrig intresserat mig. Rörstrand är ett konstigt namn på ett barn och Isak ett annorlunda namn att döpa ett företag som gör vaser.
Jag kan ha rört ihop det.
Men det är inte vad jag vill tala om.
Det är den där förtjusningen i att besöka några bekanta man aldrig varit hemma hos tidigare och få se hur de bor. Hur ljuset faller genom fönstrena, planlösning, vad för typ av golv och hur höga tak egentligen kan vara. Sådant man egentligen inte bryr sig om men berömmer folk för ändå.
De flesta hem delar samma funktion, något som sällan fungerar likadant är dock låset till toaletten. Den grundläggande principen är den samma, ett vred som visar rött för låst och grönt för öppet. Trots det skiljer sig det praktiska tillhandahavandet avsevärt mycket åt. I åtta fall av tio infinner sig skräcken över att antingen bli inlåst eller att man inte lyckats låsa över huvud taget. Endera är det handtag som måste lyftas upp för att kunna låsa, eller handtag som inte får användas alls då de riskerar att falla isär, vred som måste vridas åt fel håll för att sen kunna vridas på plats, lås som helt slutat fungera och har ersatts av en liten hake som hänger på en så skör marginal att den riskerar hakas av vid minsta vibration.
Vi människor är roliga på så vis, varför löser vi inte bara de enkla problemen istället för att ta den svåra vägen till acceptans.

Nu orkar jag inte skriva mer, hej!

Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Påslakan blues.

Meddelandet längst ner på tavlorna vid perrongen rullar vidare, res inte med oss om du inte måste och så står jag där ändå. Väntar på ett tåg när jag egentligen borde välja ett annat färdmedel för att ta mig dit jag vill. Att promenera fram och tillbaka hade tagit två timmar bara det, att cykla innanför tullarna vägrar jag göra av rädsla för att hamna på sjukhus. Då återstår inte något annat alternativ än tunnelbanan för att få uppleva något mer än det jag sett de senaste månaderna. Jag har mycket att ta igen, så många gamla platser att besöka, så många missade utflykter med min sambo där vi gör sådant som är vi. Besöker butiker vars innehåll vi redan vet inte kommer att intressera oss, går på museum med utställningar vi inte bryr oss om, tar en drink som vi inte dricker upp på en lugn uteservering med ordentligt avstånd till andra. Väl i Stockholm är det mesta sig likt, det skulle väl vara slussen med sin inte alls så guldskimrande bro som har förändrats mest sen sist vi sågs. Nu finns där något mer än ett hål rätt ned i avgrunden som kändes lika tomt som förhoppningen om att bygget ska bli klart i tid. På tal om tid var det länge sen jag somnade och vaknade i tid. Jag har egentligen inte några klockslag att förhålla mig till, men att jag skriver det här klockan 05 på morgonen säger något om allt. Jag försöker mitt bästa nu när täcket har fått lämna lakanet och placerats på hyllan i garderoben intryckt mellan ryggsäcken med fotbollskläder och en gammal utskrift av en roman som aldrig blev av. Det är min begravningsplats av brustna drömmar. Fotbollskarriären i Arsenal som aldrig kunde bli av i brist på faktisk talang och så det där om att varken vilja ta, bemöta eller hantera kritik. Påslakanet som blivit kvar snurras gång efter annan ihop på sin längd och placerades mellan benen och vidare upp över bröstet för att hållas fast i ena armhålan. Det hjälper föga, jag snurrar runt som bladen på fläkten som panorerar fram och tillbaka gör vad den kan för att svalka mig. Men vad har den att sätta emot en kropp uppvärmd av solen med ett sinne som brinner med ångest som bränsle och iver som syre.
Jag får skylla mig själv. De senaste två årens strävan efter att få mer tid för mig själv som jag sen inte förvaltat har kanske givit mig ett extra dygn av energi. Att de drömmar jag trodde jag följde varje dag när jag gick hem efter att ha arbetat 80% inte kunde slå in förens nu, i samma stund jag bestämt mig för att sluta följa dem och börja arbeta heltid igen.
Nu ger jag mig själv tid att leva.
Då har jag inte tid för att sova.
Fast jag vill så gärna somna samtidigt som jag vill vara vaken för evigt.
Jag har så mycket att ge, har ingenting att ta av.

Jag hittade en dikt av Göran Palm i boken Svensk Poesi igår, den är allt jag önskar att jag själv hade skrivit.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Fler steg från hiphop.

Lorentz, för femton år sen var du vad det viskades om i mina slutna kretsar av hiphop intresserade. Då var jag för cool för dig, för ängslig för att låta en två år yngre rappare imponera när jag själv bara lyssnade till de äldre. De som kunde leka med det svenska språket på ett sådant sätt att jag fortfarande idag kan lära mig saker utav deras texter.
Det var då det, idag är jag lika blasé som de där rapparna jag en gång såg som skaparna av soundtracket till mitt liv. Du däremot, du är så rätt att jag önskade att låtarna du skrev lika mycket handlade om mitt liv som det handlade om ditt.
När jag lyssnar till din musik känner jag hur vågen har tippat över, fört mig nedåt närmre kyrkogården och lyft upp dig och din fjäderlätta elegans till skyarna. Jag är ett ton av samlade beslut som aldrig fattats. Någon som så gärna vill förstå vad du menar med textraden
Du vill inte missa det här/
du kan nog gissa vad det är.

Men inte längre har någon aning. Jag kan inte för mitt liv gissa vad det är som jag inte vill missa. Det är nog något som jag en gång lät mig inspireras av, något som har gått mig förlorat och lämnats för någon annan att finna sig själv i.
Jag fann meningen med livet igår, i varje fall gavs jag svar på frågan ”vad ska jag med den här informationen till” beträffande mitt lyssnande på klassiskapodden.
Jag insåg att meningen med att ha lyssnat på timslånga samtal om saker jag inte begriper var att kunna svara rätt på tre av flertal frågor under ett annat segment i Sveriges Radio, nämligen klassiska krysset.
Den tillfredsställelsen har ingen musik lockat fram hos mig, någonsin.

Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.

Vad får en att tänka.

Vad kan man egentligen göra åt att man är dålig på att drömma. Jag drömmer för stort. Om för mycket, samtidigt, alltid, överallt.
En gång i var fall.
Nu lever jag istället.
För att odla fast jag inte har en plats att så mina frön. Mitt tidigare jag hade siktat uppåt, mot balkongerna ovanför och tänkt om bara, då hade grönskan fått ha sin gång. Men det är tur att jag inte är sådan längre, våra övningar i lindy hopp hade motvilligt behövt reduceras kraftigt med någon boende under oss.
Då är bottenvåningen att föredra.
Och så alla allmänna funderingar.
Vem äger egentligen frågan om jag får plantera i en rektangel och ställa utanför fönstret. Det är mycket funderingar kring att få. Får jag lov att göra som jag vill. Får jag bestämma att alla som kommer och går om dagarna ska tvingas uppskatta Penséer och Krokus precis som jag. Får jag våga vara så naiv att jag tror att blomlådan får stå kvar utan att någon förstör eller tar den som sin. Som vår, något mer än min.
Man får väl alltid försöka i var fall. Sen kan man bara hoppas att det går vägen.
Det är ingen fråga om jag har fått tillbaka mina egna tankar igen, för det är ett faktum att de inte längre tillhör ovissheten och oron. Jag kan tänka fritt för första gången på två månader och det är befriande att få fantisera som förr.
Så jag funderar över sånt som alla gör, vad besvikelsen över att bananbitarna vid hälsogodiset inte är täckta av en söt vit choklad utan yoghurt. Vad gör en sådan insikt med en människa i det långa loppet, med tillit och så vidare. Jag tänker på Silviakaka. Det är i och för sig en gammal tanke, men i ny tappning. Förr kunde jag känna alla nyanser av sött, nu kan jag bara en. För.

För sött.
För mycket av det goda.
För gammal.
För dålig.
För smart.
För lite jag
För mycket av mig själv.

Det var inte vad jag hade i åtanke när jag lät min cocos tusenfalt falla över min varma glasyr på min svalnade kaka.
Men tankarna, de är i var fall åter mina.

Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.