Allt kan verkligen handla om mig.

Det finns inga gränser när det kommer till att återfå det jag övertygat mig själv om att jag aldrig har haft. Därför är det jag som står i duschen med en påse myntadoftande kaffesump från Lindex som smetats ut över min kropps mindre känsliga delar.
Det är jag som läser instruktionerna för mitt ansiktsbehandlande tre i ett kit innehållandes rengöringsmedel, ansiktsmask av typen charcoal och så återfuktande serum. Det är jag och halvmåneformade ark mot mörka påsar fastsatta med dubbelhäftande tejp under ögonen. Cirklar av artificiella gurkor som legat i kylen har placerats ovanför mina slutna ögon där jag ligger i min säng och lyssnar på musik som inte är ABBA.

Crucify your mind av Rodriguez

Your so vain med Carly Simon

I mitt skick är det enkelt att tro sångerna handlar om mig, jag som gör mig redo för att bli besviken över att möta mig själv i min spegelbild igen.
Jag som inte kan glädjas åt att nyss ha skaffat Storytel och hittat något intressant att lyssna på, utan att samtidigt beskylla mig själv för att inte ha skaffat aktier i Storytel för två år sen istället för ett nytt abonnemang igår.
Det verkar inga mirakelkurer från Kicks, Lindex eller H&M kunna ändra på.
Jag staplar livets beståndsdelar på hög och spelar Jenga med mig själv tills allt kommer fallande tillbaka till jorden igen.
Som en bang, en boomebomerang.
Det tycks finnas något av Abba att hitta i allt.
Så som jag alltid gör.
Men nu har jag skrivit om det och då får det vara nog.
Med självömkan och sånt.

Påslakan blues.

Meddelandet längst ner på tavlorna vid perrongen rullar vidare, res inte med oss om du inte måste och så står jag där ändå. Väntar på ett tåg när jag egentligen borde välja ett annat färdmedel för att ta mig dit jag vill. Att promenera fram och tillbaka hade tagit två timmar bara det, att cykla innanför tullarna vägrar jag göra av rädsla för att hamna på sjukhus. Då återstår inte något annat alternativ än tunnelbanan för att få uppleva något mer än det jag sett de senaste månaderna. Jag har mycket att ta igen, så många gamla platser att besöka, så många missade utflykter med min sambo där vi gör sådant som är vi. Besöker butiker vars innehåll vi redan vet inte kommer att intressera oss, går på museum med utställningar vi inte bryr oss om, tar en drink som vi inte dricker upp på en lugn uteservering med ordentligt avstånd till andra. Väl i Stockholm är det mesta sig likt, det skulle väl vara slussen med sin inte alls så guldskimrande bro som har förändrats mest sen sist vi sågs. Nu finns där något mer än ett hål rätt ned i avgrunden som kändes lika tomt som förhoppningen om att bygget ska bli klart i tid. På tal om tid var det länge sen jag somnade och vaknade i tid. Jag har egentligen inte några klockslag att förhålla mig till, men att jag skriver det här klockan 05 på morgonen säger något om allt. Jag försöker mitt bästa nu när täcket har fått lämna lakanet och placerats på hyllan i garderoben intryckt mellan ryggsäcken med fotbollskläder och en gammal utskrift av en roman som aldrig blev av. Det är min begravningsplats av brustna drömmar. Fotbollskarriären i Arsenal som aldrig kunde bli av i brist på faktisk talang och så det där om att varken vilja ta, bemöta eller hantera kritik. Påslakanet som blivit kvar snurras gång efter annan ihop på sin längd och placerades mellan benen och vidare upp över bröstet för att hållas fast i ena armhålan. Det hjälper föga, jag snurrar runt som bladen på fläkten som panorerar fram och tillbaka gör vad den kan för att svalka mig. Men vad har den att sätta emot en kropp uppvärmd av solen med ett sinne som brinner med ångest som bränsle och iver som syre.
Jag får skylla mig själv. De senaste två årens strävan efter att få mer tid för mig själv som jag sen inte förvaltat har kanske givit mig ett extra dygn av energi. Att de drömmar jag trodde jag följde varje dag när jag gick hem efter att ha arbetat 80% inte kunde slå in förens nu, i samma stund jag bestämt mig för att sluta följa dem och börja arbeta heltid igen.
Nu ger jag mig själv tid att leva.
Då har jag inte tid för att sova.
Fast jag vill så gärna somna samtidigt som jag vill vara vaken för evigt.
Jag har så mycket att ge, har ingenting att ta av.

Jag hittade en dikt av Göran Palm i boken Svensk Poesi igår, den är allt jag önskar att jag själv hade skrivit.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Fler steg från hiphop.

Lorentz, för femton år sen var du vad det viskades om i mina slutna kretsar av hiphop intresserade. Då var jag för cool för dig, för ängslig för att låta en två år yngre rappare imponera när jag själv bara lyssnade till de äldre. De som kunde leka med det svenska språket på ett sådant sätt att jag fortfarande idag kan lära mig saker utav deras texter.
Det var då det, idag är jag lika blasé som de där rapparna jag en gång såg som skaparna av soundtracket till mitt liv. Du däremot, du är så rätt att jag önskade att låtarna du skrev lika mycket handlade om mitt liv som det handlade om ditt.
När jag lyssnar till din musik känner jag hur vågen har tippat över, fört mig nedåt närmre kyrkogården och lyft upp dig och din fjäderlätta elegans till skyarna. Jag är ett ton av samlade beslut som aldrig fattats. Någon som så gärna vill förstå vad du menar med textraden
Du vill inte missa det här/
du kan nog gissa vad det är.

Men inte längre har någon aning. Jag kan inte för mitt liv gissa vad det är som jag inte vill missa. Det är nog något som jag en gång lät mig inspireras av, något som har gått mig förlorat och lämnats för någon annan att finna sig själv i.
Jag fann meningen med livet igår, i varje fall gavs jag svar på frågan ”vad ska jag med den här informationen till” beträffande mitt lyssnande på klassiskapodden.
Jag insåg att meningen med att ha lyssnat på timslånga samtal om saker jag inte begriper var att kunna svara rätt på tre av flertal frågor under ett annat segment i Sveriges Radio, nämligen klassiska krysset.
Den tillfredsställelsen har ingen musik lockat fram hos mig, någonsin.

Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.

Vad får en att tänka.

Vad kan man egentligen göra åt att man är dålig på att drömma. Jag drömmer för stort. Om för mycket, samtidigt, alltid, överallt.
En gång i var fall.
Nu lever jag istället.
För att odla fast jag inte har en plats att så mina frön. Mitt tidigare jag hade siktat uppåt, mot balkongerna ovanför och tänkt om bara, då hade grönskan fått ha sin gång. Men det är tur att jag inte är sådan längre, våra övningar i lindy hopp hade motvilligt behövt reduceras kraftigt med någon boende under oss.
Då är bottenvåningen att föredra.
Och så alla allmänna funderingar.
Vem äger egentligen frågan om jag får plantera i en rektangel och ställa utanför fönstret. Det är mycket funderingar kring att få. Får jag lov att göra som jag vill. Får jag bestämma att alla som kommer och går om dagarna ska tvingas uppskatta Penséer och Krokus precis som jag. Får jag våga vara så naiv att jag tror att blomlådan får stå kvar utan att någon förstör eller tar den som sin. Som vår, något mer än min.
Man får väl alltid försöka i var fall. Sen kan man bara hoppas att det går vägen.
Det är ingen fråga om jag har fått tillbaka mina egna tankar igen, för det är ett faktum att de inte längre tillhör ovissheten och oron. Jag kan tänka fritt för första gången på två månader och det är befriande att få fantisera som förr.
Så jag funderar över sånt som alla gör, vad besvikelsen över att bananbitarna vid hälsogodiset inte är täckta av en söt vit choklad utan yoghurt. Vad gör en sådan insikt med en människa i det långa loppet, med tillit och så vidare. Jag tänker på Silviakaka. Det är i och för sig en gammal tanke, men i ny tappning. Förr kunde jag känna alla nyanser av sött, nu kan jag bara en. För.

För sött.
För mycket av det goda.
För gammal.
För dålig.
För smart.
För lite jag
För mycket av mig själv.

Det var inte vad jag hade i åtanke när jag lät min cocos tusenfalt falla över min varma glasyr på min svalnade kaka.
Men tankarna, de är i var fall åter mina.

Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.


Lutar åt någon.

TILLSAMMANS_INTILL

 

Bilden här ovanför föreställer de två figurer som hon och jag har skapat ur lufttorkande lera med våra bara händer. Givetvis har de sina brister. Som den att de inte håller ihop och riskerar falla isär om de inte sitter intill varandra. Eller att de måste luta sig mot litteraturen för att ha en chans att hålla sig upprätta. Vissa skulle säga att skavankerna är vad som gör skulpturerna intressanta, andra skulle säga att det som framstår som brister i våra döda skildringar av oss själva är vad som gör den levande människan hel. Det finns en hel analys att göra som inte funnits där om jag bara hade börjat arbeta i lera för tio år sedan. Då hade vi inte suttit här idag och riktat fokus mot dessa ord som aldrig borde behövt skrivas.

Visst skrev jag en gång om mitt nyfunna intresse av att läsa böcker, det var över två år sen. Det är lika lång tid som jag har behövt för att nästan läsa ut Det stora kalaset av Steinbeck. Två år. Visst är det roligt hur man kan identifiera sig som en person utan att göra något som förväntas av en sådan karaktär. Jag är någonstans halvvägs till Babel. Jag har aldrig varit längre ifrån.
Ändå anser jag mig vara av sådant snitt att jag förkovrar mig i litteratur.
1.9 sidor i veckan kanske räcker för att nå dit.

Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!

Konst och Corona.

Plywoods

 

Egentligen vill jag inte beröra ämnet då jag inte har något att tillföra, det finns redan gott om åsikter längst skalan som vandrar från jämförelser med vanlig säsongsinfluensa till spanska sjukan.
Samtidigt är det svårt att låta bli när det är så närvarande som det faktiskt är.
Hela min vardag fortgår i skuggan av Coronan och jag har svårt att omlokalisera ljuset så att förhållandet blir det omvända och riktiga igen.
Jag håller mig uppdaterad i den mån jag orkar med.
Ser på de ständigt ökande siffrorna av smittade i Sverige och håller tummarna för att de ska börja mattas av. Att fler och fler snart ska bli friskförklarade och att ordningen långsamt ska återgå till det som var innan de första rapporterna från Kina nådde oss.
Ibland är det som om jag inte bryr mig alls och ibland bryr jag mig nog för mycket.
Ibland känns det något sådär att det enda som förväntas av en pigg och frisk medborgare som mig själv är att om jag känner mig krasslig, ska jag stanna hemma.
Samtidigt som det sker jobbar andra dag och natt för att försöka få kontroll över en allt mer svårhanterlig situation. Det är vad som förväntas av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt, eller varför jag ens säger något alls. Det här är inte vad den här bloggen ska handla om, kommenterar om vår samtid har jag alltid önskat lämna åt någon annan som förmodligen haft något mer och vettigare att säga. Det är inte mitt gebit. Min grej är att skriva tidsmässigt obunden prosa och att med jämna mellanrum lägga upp bilder på någon kreativ känsloyttring. I den andan kommer här en bild, fast den är där uppe, på en tavla jag gjort för att råda bot på min inre oro.