Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!

Filosofins ände.

WhatsApp Image 2018-12-04 at 20.42.10

 

Jag påbörjade mina självstudier i filosofi igår kväll och gick och la mig med en känsla av att jag inte begripit någonting. I morse vaknade jag till insikten att jag förstår allting, allting i hela världen. Jag kom under natten till insikten att allt, oavsett vad, är socialdemokrati i grunden. En förklaringsmodell jag nu, oavsett vad, alltid kommer referera till som den egentliga sanningen.

Om någon försöker motbevisa mig eller argumentera för att min modell har uppenbara brister kommer jag utmanövrera denna genom att hänvisa till att personens åsikter även de är sprungna ur socialdemokratin.
Vidare känner jag att jag inte behöver bevisa min tes då tesen är det yttersta beviset i sig.

Om det här gör mig till allvetande eller inte låter jag vara osagt, men att svaren på alla våra frågor står att finna i socialdemokraternas partiprogram är enligt mig numera bevisat.

Hur svårt var det där med filosofi egentligen?

Allt som krävdes för att finna alla svar var en kvälls självstudier, en kort natts sömn och ett feberlikt uppvaknande till Stefan Löfvens sakrala stämma på nyhetsmorgon. Och med det kan vi förpassa filosofin till historieböckerna och istället rikta in oss på att lösa livets egentliga gåtor, vad ska vi äta till middag? Får den här boken mig att se tjock ut? Undrar om jag någonsin får gå i pension, om Reinfeldt får bestämma?