”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Plötslig chockerande twist och andra ord som ökar intresset att läsa.


Del tre i inredningstrilogin har låtit väntat på sig och har hamnat i skymundan av den enkla anledningen att den här bloggkillen har varit ute och rest både fysiskt och psykiskt. Den fysiska resan tog mig till Berlin men den spirituella tog mig världen runt för när kroppen byter miljö rör sig själen längre än två punkter på en karta, den rör sig mot oändligheten. Och när man rört sig mellan dimensioner får statiska objekt likt möbler en så liten betydelse i sitt liv att man undrar varför men ens gör sig till?  

Frälst av resans kraft sitter jag på min plats på flyget och undrar om hemmet är värt att lägga en spänn på när resan står utanför ens dörr och väntar på att man hoppar på.

Är inte ens hem varthän man lägger sin hatt? 

Troligen inte. 

Glen Snoddas är en världsmedborgare med indraget pass.




Någonstans mitt i mitt inredningsprojekt förstod jag att upplevelser och resor med min sambo ger mig betydligt mer än ett toppinredd lägenheten och på det spåret fortsätter jag det här inlägget. 

Glöm allt jag tidigare sagt om möbler och onödiga ting, visst är de fina och de som är få förunnade att unna sig själva både lägenhet och resor borde köra på men för oss andra dödliga som måste välja kvarstår bara ett alternativ. Se Sverige, se Europa, se världen och se hur man växer som person i utmaningarna som kastas mot en när man tar ett kliv utanför sin komfortzone.

Jag växte som person när jag beslöt mig för att beställa ett glas glühwein med hjälp av mina mycket begränsade kunskaper i det tyska språket.

– Ein glühwein bitte.

Och efter min öppnande fras attackerades jag av frågor på tyska med en innebörd jag inte har en aning om vad den var. Där stod jag leende och försökte pussla ihop vad hon önskade ha för svar men jag famlad förgäves efter halmstrån. Jag kan ju inte ett ord tyska utöver frasen ”Ein glühwein bitte” som jag inte ens är säker på är rätt. Engelska kan jag däremot så jag sa artigt 

Sorry, i dont understand. I would like to have one glas of glühwein, bitte.

Nu var det hon som stod med pusslet framför sig och grep efter halmstrån som inte fanns. För det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska.
Den här uppdiktade historien avslutas med att jag visar mitt legg, hon får en chock när det visar sig att jag är närmre 30 än 18 och ger mig tillslut mitt glas glühwein.

För er som fortfarande inte är övertygade om att resor är grejen kan jag rekommendera följande klocka, den är ball.