Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.

WhatsApp Image 2019-04-24 at 22.03.40

 

Den här tiden när man sitter fast på en plats och känner att det vore idealiskt att skapa och så är det sista man orkar med just det.

Vad är egentligen grejen med att inte kunna göra något produktivt fastän resten går på räls?

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.
Ungefär så långt kom jag häromdagen när jag befann mig i min plats på tåget som tog mig från Skåne tillbaka till Stockholm.

Vad jag gjort?

Konstrunda på Österlen.

Vad jag köpt?

En skulptur i stengods alldeles för stor för att tas med på tåget om en förväntat sig få hem den i ett stycke.

Sen kom jag inte längre.

 
Det här gått några dagar till sen dess och jag har tagit mig hela vägen hit. Det har ni med.
Gratulationer till oss.

 
Insikt! av hur mycket mina tjugo procent av frihet betyder för mig:
Väldigt mycket!

 
Jag känner för att strejka
Bara sluta acceptera
Omhulda kraften i att vägra
Sätta mig ner
Utan att berätta varför
Se om jag bryr mig
Vad säger ni nu då?
Tänkte väl det.

 

Jag har arbetat heltid i två dagar, mottagits som en hjälte. Precis så bekväm har jag blivit och för någon som har tillräckligt är pengar inte allt.

Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.