Det finns 195 länder i världen.

JORDEN

 

Det finns 195 länder i världen, fastän vissa enligt Wikipedia påstår att det finns 246.
Jag väljer det förstnämnda, vilket hon som besökte morgonstudion i SVT också verkar ha gjort.

Hon tittade på en karta och såg inte bara 195 länder, hon såg 195 möjligheter till nya upplevelser och valde att besöka dem alla. Jag själv hörde 195 anledningar till att önska att aldrig hamna bredvid henne på fest.

Sådan är jag, ju större bedrift någon utfört desto mindre intresserad är jag att höra vad.
Och jag lever som jag lär, om mina bedrifter har jag aldrig yppat ett ord. Därför hade kontrasten oss emellan, på den där hypotetiska festen, blivit allt för stor.
Må hända att jag går händelserna i förväg men jag har ett hum om hur våra samtal hade sett ut.

Jag: Väldigt god jordgubbstårta det här.
Hon: Den påminner om när jag var i Brunei.
Jag: Har dem jordgubbstårta i Brunei?
Hon: Jättetrevlig människor, verkligen, så himla tillbakalutade och genuint intresserade.
Jag: Jaha
Hon: Sen tog jag flyget därifrån till Mongoliet.
Jag: Jag ska se om det finns mer kaffe, vill du ha?
Hon: Så himla nyzeeländskt av dig att fråga, inte alls som de på Haiti, de undrade aldrig om man ville ha mer, de bara serverade en.
Jag: Å, Herregud.
Hon: Herregudar.
Jag: Vad menar du?
Hon: I Benin finns en tro på flera gudar. Lisa och Mawu, de var tvillingar.
Jag: …..
Hon: Jag har varit i alla länder.
Jag: Självklart har du det.

Hon där i morgonstudion sa att sådana som henne enligt forskning saknar en gen, att de behöver ständiga äventyr för att få sin dos av dopamin. Jag tror jag har fått två av den genen, möjligtvis att hennes förlorade har vunnit mark bredvid min redan existerande.


Någon annan som verkar sakna något i form av en svunnen tid är den man som talade om sitt spontana tågluffande i Stil i P1s program om tåget som färdmedel.

En planerad serie slumpartade händelser för att citera min sambo.

Hur spontan är en resa där resenären i förväg sätter upp regler för sig själv att vara lika spontan som hans bild av att de första tågluffarna på sjuttiotalet var.
Är det inte en motsägelse? Att planera att vara spontan?
Kanske väljer jag att blunda för gråzonen, gör livet till ett schackbräde och blir intellektuellt ohederlig för att göra en poäng.

Men vet ni.

Jag ska också vara spontan med tåg i sommar.
Visserligen är alla biljetter och alla hotell redan bokade men vem vet vad som händer när vi väl är på plats? Mellan alla de museer, historiska monument och butiker vi planerat att besöka kanske vi känner oss hungriga och bara vips, hamnar på en restaurang där de serverar mat. Bara sådär hel-spontant tillfredsställer vi ett grundläggande behov som om vi inte kunde göra annat.

Tänk er att hamna intill honom på fest.

Jag: Snygg outfit.
Han: Ja, jag har ju vetat om att jag skulle hit ett tag nu och kände att jag behövde något ordentligt att ha på mig. Så jag letade upp den bästa skräddaren i Stockholm, tog mig dit i häromveckan och lät henne sy mig den här kostymen som jag hämtade upp i morse och bara sådär härligt spontant tog på mig tidigare ikväll.
Jag: Spontant?
Han: Något otroligt.


Jag har förståelse för att mina historier om vem jag inte vill hamna bredvid på fest säkerligen framställer mig som någon ni inte vill hamna bredvid på fest, det är en risk jag är beredd att ta. Låt mig bara få berätta vad ni går miste om innan ni fattar ert beslut.

Vi lämnar allt vad bedrifter heter bakom oss, vi talar inte om det som har hänt.
Inte heller om det som komma skall, vi bara sitter bredvid varandra omgivna av en energi som skriker att du duger precis som du är.
I tystnad njuter vi av maten som serveras.
Försvinner in i stunden som smaken av toast Skagen presenterar oss.
Ibland riktar vi oss mot varandra, genomför det där snedställda nickandet med munnen formad som ett valv utan sorg.
Över förväntan bra, ett subtilt uttryck av gillande.
Jag sträcker mig mot vattnet, häller upp ett glas, lyfter upp den och vrider den lite sådär så att du ska se att det finns vatten där nere på botten fastän du redan vet.
Upplyftande blick, uppmanande ögonbryn, en aning leende mun. Du skjuter glaset närmre.
Jag häller upp, undrar som alltid varför just ljudet av något som hälls upp ständigt accentueras i film. Det låter inte så högt i verkligheten, når inte igenom bruset av surrande människor.
Du kan välja att stanna eller gå från bordet, mig spelar det ingen roll. Jag har lika trevligt med dig som utan dig. Kanske tar vi en rökpaus fastän ingen av oss röker, få lite andrum. Ge oss tillfälle att prata om något ovidkommande. Möjligtvis hur vackert det är när ingen ser bortom horisonten, nuet är ju flyktigt och tiden ständigt på resande fot. Där och då. Bara utöver det som finns intill, bredvid varandra men ändå så långt isär.
Å titta, en fjäril. Citron!

Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

Något långsökt, ett inlägg med sväng!

1maj[1401]

 

Då är vi där igen, tiden kring dagen jag länge lät definiera den jag var och allt jag någon gång önskade eller trodde mig kunna bli.

Vi är långt ifrån Haymarket nu.
Och jag ett stenkast ifrån att aldrig lyfta ett finger.
Arbetarrörelsen är tydligen jag, jag är dock inget annat än mitt namn som aldrig kommer pryda fackförbundens medlemslistor igen. För det blev under en tid allt för dyrt och nu tjänar jag tillräckligt för att inte klaga.
Är närmre en viskning om att jag inte har tid att vara ledig än att skrika ut min rätt, eller uppmärksamma frånvaron utav den.

Det skrev jag igår, idag befann jag mig ändock tågande bakom en orkester i vänstertåget på väg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Höjdpunkten var när internationalen ekade mellan väggarna i gamla stan och vi stolt passerade horder av turister som stod och fotade eller filmade som om vi var en upplevelse och inte ett upprop. Det skavde någonstans i mig, att vara något för någon annan att se på. Men jag fann mig snabbt och vinkade åt mina nya beundrare samtidigt som jag fortsatt mumlade vidare på sången jag kan allt om men aldrig lärt mig sjunga.

 

Fast!

Något långsökt möjligtvis, men den här textens inledning är där bara för att kunna göra en koppling mellan en traditionstyngd vårdag och en historisk vårstad.

Prag.

Pragvåren.

Smidigt!

Planen är att vi ska ta oss dit i sommar, hon och jag, under vår första gemensamma semester.
Vi kommer ta oss från Malmö till Berlin med tåg och därifrån vidare till Prag.
En stad ingen av oss tidigare varit i men som vi bägge två ser fram emot att besöka.
Så varför har jag fått er att läsa så här långt utan att ha formulerat någon egentlig mening med inlägget?

Jo, självklart för att det här inläggets egentliga värde inte ligger i min text utan i era kommentarer.

Har ni några härliga Pragtips för ett bekvämt men samtidigt äventyrslystet, kulturintresserat, häftigt och coolt par som oss?

Glad första maj på er allihopa!

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.

WhatsApp Image 2019-04-24 at 22.03.40

 

Den här tiden när man sitter fast på en plats och känner att det vore idealiskt att skapa och så är det sista man orkar med just det.

Vad är egentligen grejen med att inte kunna göra något produktivt fastän resten går på räls?

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.
Ungefär så långt kom jag häromdagen när jag befann mig i min plats på tåget som tog mig från Skåne tillbaka till Stockholm.

Vad jag gjort?

Konstrunda på Österlen.

Vad jag köpt?

En skulptur i stengods alldeles för stor för att tas med på tåget om en förväntat sig få hem den i ett stycke.

Sen kom jag inte längre.

 
Det här gått några dagar till sen dess och jag har tagit mig hela vägen hit. Det har ni med.
Gratulationer till oss.

 
Insikt! av hur mycket mina tjugo procent av frihet betyder för mig:
Väldigt mycket!

 
Jag känner för att strejka
Bara sluta acceptera
Omhulda kraften i att vägra
Sätta mig ner
Utan att berätta varför
Se om jag bryr mig
Vad säger ni nu då?
Tänkte väl det.

 

Jag har arbetat heltid i två dagar, mottagits som en hjälte. Precis så bekväm har jag blivit och för någon som har tillräckligt är pengar inte allt.

Ute ur bubblan – En inbunden nyhet.

WhatsApp Image 2019-04-12 at 14.21.39

Det här kan vara det svåraste inlägget jag skrivit samtidigt som det berör något av det mest spännande och roliga jag gjort.
Det borde således vara en enkel text att producera men så är det här den fjärde versionen på någon timme.

Det handlar om det där att ta klivet ut från en bubbla som omslutit en under en tid, att byta ut den kreativa processen mot ett betraktande perspektiv och försöka få grepp om vad det egentligen var man skapade där inne.

Nog med dravel!

 

Jag talar om en bok. Och inte vilken bok som helst. Jag talar om den här boken som jag varit med och skapat!

 

BOKEN

Den 26:e April kommer boken ut i butik och på Galleri Scandinavia i Göteborg kommer det samma kväll anordnas releasefest och vernissage.
Så är ni i stan, passa på och titta förbi så kan ni, om ni inte vill köpa en bok eller se på konst, i alla fall försöka luska ut vem jag är, om jag nu ens kommer vara där!

Lite kort om boken, sagt av någon annan.

Det här är en historia om vänskap och jakten på sig själv.

Om en popidols texter och barndomens ikoner dränkta i tapetklister.

Om att tro på sin konst och ta den från gatorna till Instagram och gallerierna.

Kort sagt en färgsprakande berättelse i ord och bild om hur den anonyme gatukonstnären Hellstrom Street Art blivit en del av staden.

Roligt ju! Och trevlig helg på er allihopa.

 

Konstnärens instagram: https://www.instagram.com/hellstrom_streetart/

 

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

WhatsApp Image 2019-04-08 at 18.33.54

Om du inte varit på kungliga operan har du då ens levt?

Jag föddes klockan 15.00 lördag den 6/4 – 2019 på tredje raden övre, med ryggen mot väggen och ögonen mot världen.
173 cm lång och 77000 gram tung, tio fingrar och tio tår.

Mitt namn är än så länge oviktigt, jag har inte givit mig själv något än. Slits mellan att döpa mig till något som hedrar en svunnen tid eller något som blir ett avstamp för den tid som kommer.

Oscar den andre låter något förlegat och gjort.
Alexander Ekman allt för välbekant.

Jag kanske nöjer mig med Glen Snoddas, ett namn jag inte är.

Arv eller miljö, lika delar båda på. Jag föddes in i kulturen av ett universum som bar på spåren från skapandets urkraft. Jag uppfostrades av dansare till att bli någon som såg möjligheterna i att skapa sig ett eget verk, sin egen dans, eller inte dans, stryk dans, vad är ens en koreografi?
En pjäs!
En pjäs är vad jag i lördags föddes till att skapa och vips så har min existens fått sig en mening.

Men!

handen på hjärtat.

Det är inte första gången jag fötts senaste tiden.

Vi var på Hovet och såg på hockey för några helger sen och ni kan tro att jag föddes igen där och då. Inte som pjäsförfattare inte, nej nej, givetvis föddes jag som hockeyproffs och så var mitt liv redan bestämt.

173 cm lång, 79000 gram tung.

Den vakna ser nu att det skiljer 2000 gram mellan mina födslar och det är en konsekvens av att jag börjat träna igen. Snyggt uppmärksammat!

En mening utan anknytning.

Jag föddes för tidigt sådär trettio år senare.

I mitt ständiga sökande efter mig själv börjar jag tröttna på att ligga i en kuvös i väntan på att finna ut vem jag egentligen är. Att pånyttfödas varje helg är relativt roligt då ens begränsningar tänjs varje gång jag väljer att uppleva något, baksidan är att jag aldrig finner den fasta punkten jag.

Mitt mål är att få definiera mig själv, så som jag definierar andra.
Fotograf-Alice, Bil-Karin, Symaskins-Eric och liknande.
Definitioner som jag skapar efter deras ageranden, eftersom det är det enda jag har att gå på då tankar inte går att läsa.
Förutom mina egna då, de läser jag allt för ofta och analyserar.
Även om jag kan definieras av andra så som jag definierar dem, hur sätter jag ett epitet på mig själv?

Glen Snoddas – Med sitt särpräglade intresse och engagemang för hyllor kan vi inte göra annat än att kalla honom för Hyll-Glen.

Sen går det en tid och vips har jag
Stol-Glen, Odlar-Glen, Sport-Glen, Litteratur-Glen att ta hänsyn till.

Så många Glen det finns och jag kan inte finna mig själv hos någon av dem.

Ni förstår nog vad jag famlar efter.
Och då återstår väl bara frågan, hur gjorde ni?

Vardagspoesi – En genre för sig.

WhatsApp Image 2019-04-04 at 21.28.18

Elefantöron växer inte på träd.
Men vi talar inte om den saken
Den enda av sitt slag
som hör hur tystnaden låter
Vem vet egentligen hur en murgröna ska tas om hand
Själv har jag berört alla punkter utom just den
Jag blommade ut först efter att min far gått bort.
Är det att ta bladet från munnen?
En murgröna klättrar om den har något att luta sig mot
Jag binder upp mig kring nonsens
Jag skojar förstås.
Pappaskämt och sånt.