Aptitretare!

Det är dyrt att träna, inte bara när det kommer till utrustning och gymkort utan också den skenande matkostnaden som kommit med min ökade aptit. Jag är konstant hungrig, äter mer än gärna dubbel middag vilket medför att rester tilltänkta till dagen efter blir en munsbit redan samma kväll. För att råda bot på ett sinande matkonto är vi mitt uppe i ett storkok bestående av rotfrukter i ugn, jag kan inte komma på ett mer kostnadseffektiv sätt att tillse sig sin förväntade mängd dagliga kalorier. Speciellt nu när jag gått och blivit vegetarian för kärlekens skull, då inte kärleken till djuren utan den till min sambo.
Att låta några billiga styckdetaljer stå och puttra i en gryta i några timmar var tidigare en enkel lösning på problemet, tyvärr vet jag inte om det finns någon motsvarighet inom den köttfria världen.
Kan man göra kalops utan kött? Kan man göra en chili utan högrev? Kan man göra en pulled pork utan fläsk? En söndagstek utan fransyska?

Det är många frågor som behöver ett svar.

I övrigt har den här helgen varit en studie i hur lite man egentligen kan göra men samtidigt få något gjort. Jag tror att den sammanlagda tiden vi varit ute ur lägenheten stannar på strax under tre timmar. Och jag älskar det. Vissa stunder är det bättre att vända fokus mot sig själv och sitt inre istället för att försöka finna stimulans från yttre intryck. Den här helgen är just ett sådant tillfälle. Jag har kommit till insikt att jag bär på något som irriterar mig och gör min stubin onödigt kort. Tyvärr har jag inte funnit ut vad det är, huvudmisstänkt är arbetsrelaterad stress och behovet av att allt jag gör utanför arbetet måste flyta på perfekt för att vara värt det. Jag är allt för oftast fantastisk att leva med, just nu är jag nog tyvärr en sämre version av mig själv.

Kanske råder fyra kilo rotfrukter bot på den saken?

Häng med vän.

Tisdag 19.53

En öl innanför västen, mötet med vännen blev ett för mig spontant planeringsmöte. Hans noga förberedelser gör gällande att han just planerat det i förväg.

Vi måste ses är ett alltid lika stort orosmoln.
Därför säger jag det aldrig själv, inte heller att vi måste prata. Det gör mig till en god människa att ha runt sig. Man slipper den ovälkomna känslan av att vilja veta, måste veta, säga det bara, samtidigt som man inte vill höra alls. Minst av allt just de orden vi måste.

Nu hade han som tur var inte direkt något att säga, annat än det att han vill göra en till bok. Det kan vi väl göra svarade jag och nu är den saken bestämd.
Sen kom det där slappa farvälet innan vi vek av mot olika plattformar på slussens tunnelbanestation. Plötsligt hör jag honom uttrycka något bakom ryggen på mig och när jag vänder mig om står han där precis intill för att ge mig en kram.

Kanske hade han något att säga ändå, men han lät i sådana fall bli.

Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Får man låtsas vara äkta?

Får man låtsas vara äkta?

För jag planerar att bli punkare, något som jag till och från gått och dagdrömt om genom livet. Det som hindrat mig är att jag egentligen inte är punkare i själen, jag är den typ av punkare som uppskattar hitsen men aldrig funnit de övriga sångerna särskilt tillfredsställande. Kanske är det punkens styrka och svaghet, att topparna är så höga att allt där under visserligen föder en vilja till revolt, men då riktad mot punken själv och inte samhället i stort.

Anarchy in The UK av Sex Pistols
eller Beväpna er med Ebba Grön är låtar som inte lämnar någon oberörd, visst?
Och det är dessa två låtar jag grundar min vilja att gå hela vägen på, med hela vägen menar jag att anamma det förväntade estetiska paketet. Från fötter klädda i Dr.Martens till en tuppkam som sträcker sig lika högt som min kommande självkänsla. Att bli punkare handlar mindre om att fördjupa mig i musiken och mer om att få klä mig på ett sätt som givit mig en oväntad charm. En sådan charm som fått min sambos hjärta att missa ett slag när hon såg mig.

Frågan kvarstår dock, är jag berättigad eller bidrar mitt val till att urholka en subkultur som borde få lämnas åt sina trogna anhängare. De som har offrat mer, de som har investerat hela sina jag för att hitta sig själva inom en förminskad del av samhället. Det är på deras axlar jag tänker rida medan de fortsätter att trampa upp stigar som riskerar att annars växa igen. När jag tröttnar är det bara att kliva av, lägga in min outfit i garderoben och klä mig som vanligt igen.
Samtidigt som han eller hon inte har något annat val än att fortsätta med min exotifierande blick vilandes över sig.

Frågan kan appliceras på många saker som rör identitet, jag vill inte ge mig in i något djupare resonemang då jag kan tvingas stå för vad jag tycker.

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.



Att återvända.

LYFTET MITT

 

En gång i tiden hade den här bloggen en viss lutning mot träning och att komma i form, nu är det många år sedan några sådana ämnen behandlades här. Att vara hälsosam och aktiv är trots allt ingen livsstil, det är en period. En period som kommer och går till och från precis som kilona på min våg. Numera äger jag ingen, vikten av hur mycket jag väger har gått från högst relevant till en mindre parentes. För man är ju inte sin vikt, den säger liksom inget om en person.
Om betraktaren nu inte råkar vara läkare och man själv har passerat sitt normalviktiga BMI spann, då säger det tydligen en hel del.

Igår var det äntligen dags för min återkomst till gymmet efter något år med en massa om och men.
Om jag börjar träna imorgon kommer jag snart må bättre på alla sätt och vis.
Men om jag låter bli kommer jag aldrig få veta om jag förringat mig själv eller inte.
Okunnighet är salighet.
Ett läkarbesked på 78% procent av min förväntade kondition är en större morot än det.

Det bär egentligen emot att erkänna att den där hårdhudade EKG specialistens ord om att jag borde kunna bättre har blivit en motivationsfaktor. Jag menar, att få 8 av 10 poäng i betyg är för mig något glädjande och positivt. Hon höll inte med, inte på något plan. Lite sådär under ytan kallade hon mig småfet och otränad. Det kan lika gärna ha varit mina egna tankar som gjort hennes röst till min egen.

Kostnaden för att vid ett enstaka tillfälle få tillträde till gymmet uppgår till ett hundra kronor, den trevlige mannen i receptionen lät oss komma in gratis. Kanske är invånarnas hälsa viktigare för Stockholm Stad än behovet av att dra in pengar, det är i varje fall en trevlig tanke om inte annat.
Jag hade sagt åt mig själv att ta det lugnt såhär första passet på så lång tid och jag tycker ändå att jag lyckades lyssna till mig själv. I vissa maskiner körde jag initialt med samma vikt som tanten som använt den innan gjort. Trots det sitter jag här med träningsvärk i hela halva överkroppen och undrar vad det egentligen är för kruttanter som tränar på det där gymmet och hur de lyckas dölja en sådan styrka inom så späda kroppar. Inspirerande om inte annat.

I nästa inlägg ska jag berätta hur man håller igång motivationen, med andra ord hur mycket gott man kan unna sig efter varje träningspass.

 

 

Kollage – En visuell konstform.

 

Det är roligt att skapa, så idag har jag gjort två stycken kollage. Lite köpa papper, lite klippa, lite klistra och så sitter man där med ett färdigt resultat någon timme senare och undrar om man gör någonting fel som har så mycket tid att lägga på egen förnöjelse.
Bara därför försöker man involvera sin sambo i skapandet och göra det hela till en romantisk get together snarare än personlig förlustelse. Hon tackar så hjärligt för min invit men avböjer och så sitter man där på golvet och känner sig fånig och euforisk om vart annat samtidigt som man ser Miró någonstans i sin skapelse. Kan han så kan jag och vips har man lanserat sin konstnärskarriär med en skål flingor och mjölk i ena handen och den andra vilandes över publicera knappen här på wordpress.