Aptitretare!

Det är dyrt att träna, inte bara när det kommer till utrustning och gymkort utan också den skenande matkostnaden som kommit med min ökade aptit. Jag är konstant hungrig, äter mer än gärna dubbel middag vilket medför att rester tilltänkta till dagen efter blir en munsbit redan samma kväll. För att råda bot på ett sinande matkonto är vi mitt uppe i ett storkok bestående av rotfrukter i ugn, jag kan inte komma på ett mer kostnadseffektiv sätt att tillse sig sin förväntade mängd dagliga kalorier. Speciellt nu när jag gått och blivit vegetarian för kärlekens skull, då inte kärleken till djuren utan den till min sambo.
Att låta några billiga styckdetaljer stå och puttra i en gryta i några timmar var tidigare en enkel lösning på problemet, tyvärr vet jag inte om det finns någon motsvarighet inom den köttfria världen.
Kan man göra kalops utan kött? Kan man göra en chili utan högrev? Kan man göra en pulled pork utan fläsk? En söndagstek utan fransyska?

Det är många frågor som behöver ett svar.

I övrigt har den här helgen varit en studie i hur lite man egentligen kan göra men samtidigt få något gjort. Jag tror att den sammanlagda tiden vi varit ute ur lägenheten stannar på strax under tre timmar. Och jag älskar det. Vissa stunder är det bättre att vända fokus mot sig själv och sitt inre istället för att försöka finna stimulans från yttre intryck. Den här helgen är just ett sådant tillfälle. Jag har kommit till insikt att jag bär på något som irriterar mig och gör min stubin onödigt kort. Tyvärr har jag inte funnit ut vad det är, huvudmisstänkt är arbetsrelaterad stress och behovet av att allt jag gör utanför arbetet måste flyta på perfekt för att vara värt det. Jag är allt för oftast fantastisk att leva med, just nu är jag nog tyvärr en sämre version av mig själv.

Kanske råder fyra kilo rotfrukter bot på den saken?

Häng med vän.

Tisdag 19.53

En öl innanför västen, mötet med vännen blev ett för mig spontant planeringsmöte. Hans noga förberedelser gör gällande att han just planerat det i förväg.

Vi måste ses är ett alltid lika stort orosmoln.
Därför säger jag det aldrig själv, inte heller att vi måste prata. Det gör mig till en god människa att ha runt sig. Man slipper den ovälkomna känslan av att vilja veta, måste veta, säga det bara, samtidigt som man inte vill höra alls. Minst av allt just de orden vi måste.

Nu hade han som tur var inte direkt något att säga, annat än det att han vill göra en till bok. Det kan vi väl göra svarade jag och nu är den saken bestämd.
Sen kom det där slappa farvälet innan vi vek av mot olika plattformar på slussens tunnelbanestation. Plötsligt hör jag honom uttrycka något bakom ryggen på mig och när jag vänder mig om står han där precis intill för att ge mig en kram.

Kanske hade han något att säga ändå, men han lät i sådana fall bli.

Bergen därefter!

Söndag, 07:59.

Hur farligt kan det vara?
Är en fråga jag ofta ställer mig när folk berättar om illavarslande fenomen gällande platser jag ska besöka. Bergen, där regnar och blåser det mest hela tiden så ha ordentliga kläder med dig.
Hur farligt kan det vara?
Jag kanske ska sluta fråga mig det hädanefter. För första gången har jag behövt byta om efter en femton minuter lång promenad till en tågstation. Inte nog med att gatorna är fulla av vattenpölar, vinden i kombination med regnet gör att luften även den är som fylld av vattenpölar. Och jag gick i varenda en av dem.

En semester är mer än väder.

Bergen är en svår stad, på så sätt att när någon frågar mig hur det var, står jag utan egentligt svar och vill mest hänvisa till den spektakulära resan dit.
Väl i staden var det inte mycket som bjöd upp till interaktion, som kulturintresserad var ett besök på Kodes konsthallar ett initialt måste. Det är inget jag direkt kan rekommendera nu i efterhand, sparsmakat är ett användbart ord i sammanhanget.

Det vackraste var det som jag inte hade tillgång till mer än vid enstaka tillfälle, bostadshusen. Likt en hel stad i samma stuk som Haga i Göteborg och det adderar till förvirringen. Vad vill egentligen Bergen vara för typ av stad? Jag har inte en aning.

Sen då?
Det kanske var min inställning som satte käppar i hjulet, jag var mest intresserad av att ta det lugnt och återhämta mig. På så vis har det ändå varit en värdefull resa, full av micropauser och gott fikabröd. Skolebröd är ett bakverk som borde ha sin plats i varje svenskt konditori, vilket det kanske redan har under annat namn?
Annars återstår väl bara att säga följande, den som talar till Norges fördel kontra Sverige är dess färre befolkning. Här finns plats för en själv även i de mest folktäta situationer, som rusningstid på Oslo Sentralstatjon en vardagsmorgon i början av februari.

Nu tuffar vi vidare mot Oslo och anslutande tåg mot Stockholm, borta bra men hemma bäst!

Bergen baby!

Det är svårt att inte uppskatta livet när man befinner sig på ett tåg 1000 meter över havet, omgiven av snöklädda toppar som suddar ut gränsen mellan himmel och mark.
Vi rör oss rakt fram i stadig takt samtidigt som jag blir allt mer angelägen om att ta mig uppåt för att förstå vad som gömmer sig bland molnen. En annan sida vill stanna kvar där nere, få stanna tiden och bege mig ut i det landskap som ser ut att ha sluppit ge vika för människans ambitioner. Förutom de tecken på motsatsen som inte stör mig alls, det som sätter igång de andra tankarna om mänsklig ihärdighet. Elledningarna som böljar mellan stolpar och stålkonstruktioner som någon i kamp mot naturens motstånd givit sig hän att få dit. Vissa arbetsinsatser får en att känna sig stolt över sina medarbetare i blåkläder, även om jag själv aldrig arbetat under bar himmel.
Men man behöver inte göra saker svårare än vad det är, det jag vill ha sagt är något så enkelt som att det är vackert i Norge, väldigt vackert.
Nu är vi framme i Bergen efter en natts mellanlandning i Oslo, återstår att se om det här är ett sådant tillfälle där resan är bättre än målet. Som avslutning får jag lov att krypa till korset, tråkigt nog har jag insett att jag är fruktansvärt dålig på att förstå norska. Det börjar bra med artighetsfraserna men sen är jag någon annanstans, som om jag står och försöker tyda stjärnbilder en klar vintermorgon.

Slit och svängom!

Vissa dagar passerar förbi utan att lämna ett större avtryck efter sig.
Vad gjorde jag i lördags till exempel?
Svaret är lika långsökt som finns i sjön.
Ibland är det lättare att tala om sådant man inte gjorde, så som att gå till källsorteringen med alla de tomma förpackningar som ligger undanstuvade i garderoben jag inte längre öppnar. Minnena från igår är tydligare. Skridskor med sambons systerbarn på morgonen och så på kvällen stod jag där med ännu en tom kartong i mina händer.
Den som förvarat våra vegetariska köttbullar från hälsans kök.

Jag bär på en bild, den består utav ett hem med bråte från golv till tak, vägg till vägg. Det är gamla tidningar som börjat gulna, reklamutskick från butiker som haft premiär och gått omkull, gamla tetrapack från tiden innan mjölkförpackningarna fick skruvkork. Vissa är delade itu och innehåller grönska fastän inga groddar är sådda.
På diskbänken står mormors porslin, mammas porslin, det egna porslinet och till sist sönderrivna pappkartonger vilka fungerat som tallrikar när de riktiga förblivit odiskade. Bilden känns skrämmande, den är frånvänd mitt egentliga väsen. Så tänds en gnista, jag kan se mig själv hålla upp bilden framför mig som en äventyrare söker sitt försvunna tempel. Siluetten i horisonten stämmer, linjerna i naturen är desamma, lika så bebyggelsen när jag väl skalat av det grönskande skalet av djungel som tagit tillbaka sin rätt. Jag har kommit rätt, jag har funnit mig i att den där bilden en dag kommer bli mitt hem. Om det är priset för att inte behöva så låt gå, så länge jag slipper vandra med kassar i vardera hand för att slänga ännu fler av dessa överdimensionerade förpackningar är jag nöjd.

Äh, det är väl bara få det gjort. Men jag tänker fan inte ha kul när jag gör det. Någon måtta får det vara.

Den kreativa ovissheten.

Med följande inramning får mina studier inom skapandet av collage anses vara avslutade. Limstiftet tog slut.
Nu drar äventyret vidare mot nya sätt att uttrycka min kreativitet på, tyvärr har jag redan utforskat de flesta. I brist på annat är det väl till att syssla med något mer konceptuellt, kanske till och med ett performance för att sätta fingret på något skevt i vår samtid.

Hur vore det om jag syr upp en kostym i form av ett Ica-kort så stort att jag inte kan ta mig igenom entrén till Ica maxi, hade det varit ett bra sätt att belysa deras nya bonussystem?

Får man låtsas vara äkta?

Får man låtsas vara äkta?

För jag planerar att bli punkare, något som jag till och från gått och dagdrömt om genom livet. Det som hindrat mig är att jag egentligen inte är punkare i själen, jag är den typ av punkare som uppskattar hitsen men aldrig funnit de övriga sångerna särskilt tillfredsställande. Kanske är det punkens styrka och svaghet, att topparna är så höga att allt där under visserligen föder en vilja till revolt, men då riktad mot punken själv och inte samhället i stort.

Anarchy in The UK av Sex Pistols
eller Beväpna er med Ebba Grön är låtar som inte lämnar någon oberörd, visst?
Och det är dessa två låtar jag grundar min vilja att gå hela vägen på, med hela vägen menar jag att anamma det förväntade estetiska paketet. Från fötter klädda i Dr.Martens till en tuppkam som sträcker sig lika högt som min kommande självkänsla. Att bli punkare handlar mindre om att fördjupa mig i musiken och mer om att få klä mig på ett sätt som givit mig en oväntad charm. En sådan charm som fått min sambos hjärta att missa ett slag när hon såg mig.

Frågan kvarstår dock, är jag berättigad eller bidrar mitt val till att urholka en subkultur som borde få lämnas åt sina trogna anhängare. De som har offrat mer, de som har investerat hela sina jag för att hitta sig själva inom en förminskad del av samhället. Det är på deras axlar jag tänker rida medan de fortsätter att trampa upp stigar som riskerar att annars växa igen. När jag tröttnar är det bara att kliva av, lägga in min outfit i garderoben och klä mig som vanligt igen.
Samtidigt som han eller hon inte har något annat val än att fortsätta med min exotifierande blick vilandes över sig.

Frågan kan appliceras på många saker som rör identitet, jag vill inte ge mig in i något djupare resonemang då jag kan tvingas stå för vad jag tycker.