Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Utlottning – Ett inlägg utan vinnare.

Hey, jag tänkte lotta ut ett signerat exemplar av boken ”Hellstrom street art” som jag varit med och skapat.

Roligt va?

Om inte min signatur lockar så kanske konstnärens gör det, eller kombinationen av de bägge. Mig veterligen är det här blott det andra exemplaret som signerats av oss båda två, så missa inte chansen att bli någorlunda unik!

Skriv en kommentar eller gilla inlägget så hör jag av mig till en potentiellt sett lycklig vinnare när jag känner fört!

Passande nog har bokens huvudrollsinnehavare också utställning i helgen, om det går nog att läsa på nätet!

Ha en fortsatt trevlig dag! Nu kör vi.

Period – Livscoach

8905102276184313755890363.png

Ska jag berätta för dig om livet? En gång var jag precis som du.

Var en tanke som slog mig när jag satt på tuben på väg hem från en väns ateljé i lördags. Den som väckte min undran var ungdomen som satte sig snett framför mig i min annars ensamma fyra.

Jag ser att du har en skejtboard, en gång i tiden försökte jag också skejta. Det projektet föll lika platt som jag själv mot marken när jag försökte mig på min första ollie.
Du vet det blir så ibland och till skillnad från vad andra säkerligen försöker lära dig, det där med att det bara är att hoppa upp på hästen igen och fortsätta, vill jag istället berätta att allt inte är för alla och att det inte finns några problem med att ge upp.
Jag har givit upp många gånger och se på mig idag, hade jag varit en äldre främling på tuben som talade ungdomen till rätta om jag inte gjort det?

Nä vet du, ge upp så många gånger att du inte längre vet vem du är och finner någon annan. Du vill inte bli din egen stereotyp så se till att ingen annan än du själv kan placera dig i ett fack. Om ens det.

Sådana där ljusa jeans av lös modell hade jag också en gång i tiden, nu har jag svarta kostymbyxor. Vad säger det om oss?
Vad hade det sagt dig om jag plötsligt tog din bräda och gjorde en kickflipp jag inte kan.
Du hade blivit lika förvånad som jag och den förundran hade lett till så mycket mer, något djupare, en gränsöverskridande förståelse och öppenhet. Hade inte det varit fräckt?

Du kan komma finna din djupaste vänskap hos de som är lika flyktiga i sina väsen som du borde bli.
Som jag hoppas vara.

Äsch, jag är bara en gammal gubbe som berättat allt utan att ha yppat ett ord.
Glöm allt jag inte sagt och gå din egen väg istället. Jag ska fortsätta vara tyst.

Med det är mitt sista ord om att åldras sagt.

Att mogna.

Blommor

 

Som jag har mognat sedan förra veckan, jag tycks överträffa min egen bild av mig själv.

På söndag ska jag anordna kalas. Vilket min syster och min mor tvingat mig till att göra utan att lyssna på mina argument om varför jag helst slipper.

 

Mitt argument: Eftersom det är jag som har fyllt år måste det väl ändå vara upp till mig huruvida jag vill ha kalas eller inte.

Deras svar: Nu är det så att du har fyllt år och vi vill fira dig.

Jag: Men jag vill inte bli firad, det ger mig bara ångest.

Dom: Jättebra, skicka ut inbjudningar nu.

 

 
Så nu ska jag tydligen ha kalas, med tårta och allt vad det heter.
På tal om tårta var jag och beställde två tårtor igår, för första gången i mitt liv.
Mitt förra veckans jag hade väntat tills på söndag med att baka egen tårta, vars bottnar inte hunnit svalna innan jag i panik behövt montera fyllning och garnering tio minuter innan gästerna dykt upp. Det är samma typ av jag som en midsommar monterade en marängtårta hemma, la i låda och tog med till ett firande där gästerna lika förskräckta som jag insåg att tårtan hade smällt under transporten.

 
Inte nog med det. Eftersom gästerna överstiger det antal koppar som finns hemma var jag igår iväg på vägen hem och skaffade några till. Mitt tidigare jag hade gömt kaffebryggaren och ljugit om att den var trasig.

 

Prosecco frågar någon. Givetvis kommer det finnas prosecco, det är ändå ett respektabelt kalas jag ämnar att bjuda på. Det ligger just nu två flaskor på kylning i kylskåpet och väntar på att bli förtärda. En till mig att stilla min ångest med och så en till gästerna som hälften kör bil och andra hälften antingen inte dricker av ogillande eller av anledningen att de är barn.
Jag håller på att gå under av stressen och oron över att missa något. I skrivande stund inser jag att jag inte haft en tanke på att köpa saft till barnen. Vad dricker barn för saft numera? Ska man bjuda på sockerfri för att undgå sockret eller på sockervarianten för att undgå sötningsmedel?
Kanske borde man bjuda på gurkvatten för att vara på den säkra sidan, fast samtidigt är det kalas och jag vill ju bjuda till något.
En Juice press, jag måste köpa en Juice press och tre kilo apelsiner. Eller vänta nu, är det så klimatsmart att köpa apelsiner? Ska jag bjuda barnen på deras framtida undergång i dryckesform?
Är det såhär det ska vara att planera kalas för några få gäster, hur blir det då om ens framtida barn vill ha barnkalas med trettio deltagare?

 
*Ring* *Ring*

Ah hallå är det steriliseringskliniken?
Mitt namn är Glen Snoddas, jag är livrädd och önskar få en tid snarast!

YMCA i grupp, en kollektiv triumf.

DISCO DISCO

 

 

Du Glen, en sak till.

Gå med gud.

Och som jag sprang sen.

 
Idag var Berwaldhallen min kyrka, Disco min religion, Sveriges radios symfoniorkester min gud och Lundstedt, Hedlund och Mariette hans/hennes tre apostlar.

 

Skämt åsido fick jag uppleva något riktigt briljant idag, en sådan där händelse som någon gång först uppmärksammades som ett skämt men som nu i efterhand har blivit lite av en bekräftande ögonöppnare.

För visst reagerar man någonstans med att dra på smilgroparna på ett skeptiskt manér när man får läsa om hur Sveriges radios symfoniorkester ska tolka disco i Berwaldhallen.
Sen kan man inte riktigt släppa tanken på hur det kan te sig, man visar upp informationen om evenemanget för sin sambo och så sitter man en dag högst upp i Berwaldhallen, förbluffad över det fartfyllda spektaklet man får ta del av.

Jag har dansat idag, under en konsert med tilldelade sittplatser. Det är få som förstår vidden av det (dans)steget, desto mer som faktiskt fick se det ske. Det är precis så självcentrerad jag är där stunden innan musiken kräver mitt deltagande. Om jag då ställer mig upp och rör på mig kommer hallens alla blickar vändas mot mig för att uttrycka allt annat än förståelse, gillande eller uppmuntring.

Hjärnspöken förstås, för vem bryr sig egentligen om mig när Andreas Lundstedt står på scen iförd paljettdress?

Som tur är lät jag mig ryckas med i de dansanta tongångarna och av den övriga publikens iögonfallande engagemang. Min teori om att det är medelålderskvinnor och kvinnor i sina bästa dagar som för kultursverige framåt fick än mer kött på benen idag, gode gud vad dessa damer kunde röra på sig och bjuda till för att öka intensiteten i showen. Jag var nära att förlora danskampen mot Lillemor 60 år och hennes väninna Siv 67. Vilket i sig inte är konstigt då de säkert var i sina första essen där under den period som discon var det givna valet för dans. Nu i sitt andra esse på ålderns höst verkade de hämta tillbaka alla de gamla dansstegen ur minnet och framförde dom så mjukt och villkorslöst att åldrandet tycktes ha upphört.

Vet ni, jag ska vara ärliga. Jag stod inte en chans i den där i mitt huvud påhittade danskampen utan får erkänna mig själv besegrad. Dock inte utan kamp, jag fick till ett flertal kraftfulla powermoves under min glädjefyllda dans.

Disco på Berwaldhallen, 7 av 7 poäng.

 

 

 

 

 

Vardagspoesi nr.5

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.

Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gick förutom vi.

De välmenande egna, de utan konstigheter speciella.

De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.

Vilka är vi idag, bortom den smala korridoren.

Vi som definierat oss utanför normen
fanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.

Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.

Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.

Där stod vi och hatade på en bro och
slog och slog och slog våra huvuden mot fundament.

Drog pinnar mellan spjäll för att göra oss hörda.

Tog oss aldrig över det.

Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenar.

Samma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.

Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.

Låt alla falla där mellan samveten som vi hade
trängt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.

Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.

välja någon annan.

Maten och livet och maten.

Lördag klockan 18.00.

Ser in genom fönstret på ugnsluckan jag borde ha gjort rent för länge sen och känner hur åsynen av vårt fiskpaket fyller mig med värme.
Det dämpade ljuset från ugnen ger ett sken av hur de skurna variationerna på lök tillsammans med potatis, torskfilé, en mängd olika örter och annat grönt tillagas i mitten av ugnen under 20 minuter i 200 grader.

Det går inte att se vad som pågår under tiden, den omslutande folien lämnar allt åt fantasin att formulera.

Bilden är tydlig, hur torsken långsamt ändrar form. Drar ihop sig tillsammans med de andra råvarorna när de släpper ifrån sig sina safter när den varma omgivningen tränger sig på. Tiotalet smaker som filtreras genom varandra innan de samlas på botten, förångas och fastnar i det spegelblanka himlavalvet tills de blir för tunga att motstå att falla ner över maten igen.

Det här är vårt kretslopp och dagen har gått åt för att färdigställa det vi nu går och väntar på.

Jag hoppas på något exceptionellt, förväntar mig något mediokert.
Varför är det alltid så att bjuden mat smakar betydligt bättre än den man själv mäktar med att laga?

Oavsett ambitionsnivå, det där med konstens alla regler och att plikttroget följa förebilden.

Mitt fiskpaket, även med all den kärlek jag investerat i det, kommer att sakna något, sällan leva upp till förväntningarna och få mig att vilja köpa korv med bröd imorgon och lova mig själv att aldrig vara lika ärelysten igen.

För vad är egentligen meningen med att försöka?

Tänk om livet vore ett fiskpaket. Man förbereder en massa råvaror som förväntas skapa en succéartad helhet, kastar in det i hetluften och så väntar man.
Bara väntar i bidans förväntansfulla tid tills det är dags att förtära en själv och inse att inte ens salt eller en god sås kan få resultatet att leva upp till förväntningarna.

Fan.

Livet kanske är fisk i folie och jag är en allt för medelmåttig kock.

Fisk i Folie a la Glen: 4 av 7 poäng.