Jakten på jaget, en titel jag är nöjd med!

FLYKTEN

 

Efter tre veckor för mig själv är måttet rågat, jag är så full av mig själv att jag är en tassmån ifrån att skaffa mig en lömsk efterhängsen vän bara för att ha något annat att fokusera på och då vill jag egentligen inte ens ha en katt.

Nejdå, inte kommer jag skaffa katt bara för att. Jag får glatt tassa vidare i den eld jag tänt för mig själv. Jag ville ta en tugga av förbjuden frukt och nu när jag smakat på mig själv inser jag att jag besitter en bitter eftersmak, långt ifrån ljuvliga vanilj. Det är onekligen så att det är svårt att fly sig själv när man för tillfället bara har sig själv, tyvärr. Samtidigt är det här en av alla de lärdomar jag svurit att lära mig själv när vi valde att gå skilda vägar, så nu är det väl bara till att lära sig då?

Att bygga egenvärde, där har du en självhjälpsbok som skulle sälja guld.
Jag har då aldrig tyckt om att sätta mig själv i första rummet, anledningarna är flera, jag nöjer mig med en, det är så pass mycket mer ansträngande att leva livet genom sig själv och inte via någon annan. Eller leva livet och leva livet, det är svårare att våga jaga något för sig själv då man personligen blir drabbad av alla olyckor på vägen istället för att få stå bredvid och samla ihop spillrorna av en annan människa samtidigt som man tar lärdom av deras ”misstag” och ger sig själv existensberättigande genom sina goda handlingar.

Så vilken väg ska jag nu vandra för att inte falla in i gamla spår och än en gång bli Sveriges kanske bästa sidekick?
Hur ska jag berättiga min existens?
Vad finns där för mig att jaga för att fortsatt kunna fly det faktum att döden någon gång även kommer för mig?

Karriär? Rikedom? Ett förhållande?
 

Jag kanske skaffar mig en katt ändå, det verkar enklast så. Eller så nöjer jag mig med den Nespressomaskin jag unnade mig själv igår. Genom en god kopp kaffe kanske jag når själva kärnan i det som är jag och därifrån kanske det är lättare att finna svaret på frågan, vart fan är jag på väg?

Om inte kräver maskinen omvårdnad och service för att kunna prestera från sin bästa sida och jag är beredd att ge den min fulla uppmärksamhet. Som tur är bär jag med mig vetskapen att oavsett vad jag än kommer fram till genom mitt nya engagemang är en god kopp kaffe alltid en god kopp kaffe.

LILLAKATTE

 

Glen Snoddas kan inte jonglera.



Jag har aldrig varit vidare bra på att jonglera, rättare sagt har jag aldrig kunnat jonglera mer än två bollar samtidigt och om det räknas som att jonglera låter jag vara osagt. 
Vilken perfekt liknelse det här kommer bli.

Jag kan inte jonglera livets små bollar heller, förutom två bollar i taget och om det räknas som att jonglera tilllåter jag mig själv att svara på. 

Nej, det räknas inte förens alla tre bollar på ett kontrollerat sätt kastas runt i luften mer än ett varv. 

Mina bollar är: 
Arbete – Nödvändigt för att tjäna pengar.
Det kreativa – En viktig ventilation av känslor.
Träningen – Ett skönt sätt att koppla bort huvudet och den rakaste vägen till lycka samt trevligt utseende.

Bollen arbete håller jag alltid igång, det finns inget alternativ i nuläget att inte jobba så den låter jag hoppa upp och ner i handen. 

I nuläget har jag också bollen träning i rörelse, den tar upp mest fritid och har så gjort ett tag. Eftersom jag är en periodare är det lika bra att köra rätt in i kaklet med träningen och förhoppningsvis har jag format en efterlängtad kropp när jag väl krashar och tappar intresset.

Den tredje bollen, kreativitet, försöker jag gång efter annan få in i jongleringen men den faller vid varje försök rätt ner i golvet med en duns och jag sparkar den under soffan för att slippa tänka på den. Så hittar den tillbaks på något vis och ber om att få vara med i jonglering igen men jag som jonglör vet att det aldrig kommer gå. Det blir en boll för mycket i leken och jag blir tvingad att låta någon annan falla i glömma om det ska vara möjligt.

Så blir det den livsnödvändiga bollen av arbete som ryker eller blir det den egentligen inte alls nödvändiga vardagslyxen till träning som ryker? 

Svaret är tyvärr lika självklart som tråkigt.