Spenderbyxor och motsatsord.

Har ni gjort det någon gång, gått ut på stan för att köpa ett par nya jeans och kommit hem med ett nytt gymkort istället. Allt sådant där med att storlekarna måste ha förändrats sen senast för tvinga även oss vanliga människor att passa in i ett allt snävare skönhetsideal.

Trodde du att du fortfarande hade 32 i midjemått din frånvända knöl, ta på dig ett par 36or och ställ dig längst bak i ledet igen. Det är ju så att man får skämmas, komma här och tro sig ha samma gamla midjemått i byxorna som för tio år sedan. Nä du, det är dags att vakna och förstå att det du en gång såg som 32 numera är det som en gång var 29. Det du är ute efter är storlek 36 och alla storlekar över 33 är minst två över gränsen för god smak. Dessutom har de där byxorna du nyss testade varken hål för knäna eller häftig stentvättat mönster. Så himla blasé.

Sådär talar man inte till en cowboy, spark i väggen, crash och bang, lasso fram och tre varv i luften. Kast mot hylla med staplade byxor, landar runt en hög av jeans och drar till. Fångade, allihopa. Tio par jeans storlek trettiosex på golvet framför. Snabbt ned med ett knä emot, slå resten av repet runt och upp på fötter igen med bunten vilande över axeln. Triumfera.
Det är inte första dagen på rodeon.

Du är gammeldags farfar, men jag gillar din stil. Här, fånga.
Mynt singlar genom luften, wosh, wosh och landar i hand.
En medaljong? Tack, partner.
Knäck, knäck med munnen och hästen rider iväg.
Och du farfar, det är inte dig det är fel på, det är industrin.