Söndag hela vägen!

70-talet är på frammarsch enligt Antikmagasinet i SVT vilket är roligt, jag har alltid uppskattat 70-talets gränslösa färg och form. Mest av allt vill jag bo tillräckligt stort så att vi kan inreda vardagsrummet med en soffgrupp av furu och färgglad klädsel, gärna manchester. Sen ett hyllsystem av modell Ivar längst en vägg, fylld med böcker, skulpturer och någon konstig lampa som min sambo har valt. Hur bra låter inte det tycker ni?


Imorgon fortsätter livet som permitterad med en ledig dag och vet ni, jag hade hellre arbetat heltid om det inneburit att pandemin varit över. Det är bara sådan jag är, givmild och empatisk!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom jag är allt för medveten om att det här inlägget inte kommer ge mig en större lägenhet att inreda i dåtida stil.
Dessutom tänker jag vara så fräck och använda mig utav en bild ur WordPress egna bildbank.
Föreställande något som inte alls har med den här textens innehåll att göra.
Det är min protest mot Stockholms bostadsmarknad, den kan dra åt helvete.

Grus i skorna,

tänk om man hade några.

Känslor.


Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Manus till föreläsning

Aula, liten scen med begränsad belysning, ett piano i ena änden, väldigt hög musik ur de underdimensionerade högtalarna. Elektroniskt? Mycket möjligt, det ger en chansen att kunna stänga av just som låten är på väg att nå sin höjdpunkt och man placerat sig i centrum av scenen.
Eller kanske ingen musik överhuvudtaget. Att smyga ut, sätta sig på en stol och vänta på att publiken tystnar. Frågan är vad som ger störst förtroendekapital, att ta uppmärksamheten eller vänta på att få den.

Väl ute på scen så pekar jag på första bästa person i publiken.


”Du ser ut som en person som någon gång köpt för små byxor och senare, när du inte lyckats gå ner i vikt, sålt dem online under förespeglingen att de var i fel färg.”

Sen vänder jag mig mot någon annan, tre rader bakom den första.

”Du är nog en person som vid något tillfälle fått någon utsparkad från krogen, på felaktiga grunder.”

Och så har vi mig.

Ur byxlinningen tar jag fram de störta bananer jag någonsin hållit i mina händer.

”Jag är en person som hellre låter de här bananerna förmultna än att någon hungrig som bönar och ber efter något att äta får ta del av dem. ”

Snabbt vänder jag mig om och springer bort till pianot som jag hukar mig bakom samtidigt som jag högt räknar ned från tio. Första snabbt men sen långsamt. Avståendet mellan tre och två är flera sekunder långt, mellan två och ett har vi en hel minut i tystnad.
Sen går det snabbt igen, ett till noll på bråkdelen av en sekund.
Men så gör jag inget, jag sitter kvar där bakom utan att komma fram. Jag låter 45 goda sekunder passerar innan något händer. Mina stora bananer flyger genom luften och landar någonstans i mitten av scenen.


”Ska det vara såhär jäkla svårt”

Det är jag som skriker.

Så reser jag mig upp och går fram till änden av scen där jag lägger mig på rygg, lutar huvudet över kanten och viskar:

”att leva”.

Efter det släcks all belysning i rummet och i det totala mörkret går jag till en plats längst bak i salen, där jag slår mig ner.

”Jäkla sopa, vad försöker du säga? Kom till poängen någon gång.”


Jag ropar mot en tom scen. Väntar något ögonblick innan jag tar ton en andra gång.

”Och det här har vi betalat dyra pengar för? Det sämsta jag sett sen senaste Jönssonligan.”

Så fortsätter jag, gång på gång tills någon annan, vem som helst tar bladet från munnen och stämmer in i min klagosång.
Då tänds lamporna, jag smyger mig fram mot scen och gör ett kort avbrott för att föra med mig den som skrikit upp på scen.

”Det här kära ni, är anledningen till att ni är här idag.”             

En smickrande start.





Nytt år och nya möjligheter, så sitter jag här och fortsätter störa mig på hur svårt det är att göra upp eld genom att snurra en pinne mot en annan.



Glen Snoddas
En tillvaro fri från gnistor och ett liv i behov av ljuspunkter.


Kommer det här bli året som jag slutar att dra in magen och istället ser det vackra i en perfekt rundning som börjar under bröstet och slutar först när den letat sig över byxlinningen.
Det känns inte som det. Fastän det finns ett gyllene snitt att rita där någonstans om jag lägger mig på rygg.
Jag vill, våga, vara, annat än en förhoppning om att bli bättre samtidigt som jag gradvis blir en sämre version av bilden av mitt bästa jag.

Tänk då hur hon ser mig, vi som snart varit två i tre år där min vikt med tiden ökat i samma takt som mitt hår har växt. Och jag går in i 2021 med hår till axlarna.
Det hade jag inte 2018-05-13. Vilket av en slump också är lösenordet till vår surfplatta.
Men utseendet är inte allt, jag tycker bara det är en intressant tanke.
Hur mycket får man förändras från bilden man låtit någon annan förälska sig i.
Nog finns det ett outtalat kontrakt förälskade emellan som stipulerar i vilken omfattning en förändring får ske utan att motsatt person får lämna in sitt veto mot tvåsamheten.
Jag tänjer på den gränsen här borta. Inte hennes utan min egen.
Jag har nu hamnat i hamsterhjulet där jag i fortsättning alltid kommer bifoga fotografier på mig själv från två år tillbaka i tiden när någon undrar hur jag ser ut.
Om jag ska se något positivt i allt elände så innebär den nya policyn att jag om två år kommer se tillbaka på mitt nuvarande jag och längta tillbaka. Det måste jag ge mig själv kredd för idag.
Bra jobbat Glen, det kommer bli sämre än såhär!



Gott nytt år på er, nu kämpar vi på lite till så får vi snart leva våra fulla liv igen!

God jul alla coola.

Som vi gav varandra gåvor igår.
En trevlig parantes under en mysig dag tillsammans med mums-mums.
Frågan är hur smeknamnet hon nyss fick kommer tas emot när det väl når henne.
Just nu, när jag ligger i min säng och vilar huvudet på en ny tempur kudde är jag lyckligare än på länge.
Full av glädje, full av choklad och full av vilja att leva som aldrig förr.

Jag har egentligen inget att berätta, vill mest önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Det är ni värda.
Nu kör vi! Fyfan vad jag är taggad.

Silverskedspolka

Det här hade egentligen gjort sig bättre i bild, precis som så mycket annat vi önskade kunde ha dokumenterats för eftervärlden på annat vis än i text. Jag ligger här på golvet, med en rosa yogamatta mellan mig och det som annars varit allt för minimalistiskt, på gränsen till fattigt. Bredvid mig har jag en handdrejad kaffekopp fylld med Zoégas Summer edition, ingen mörkrost men ändå inte för syrligt. Ur högtalarna på mobilen strömmar småsint elektronisk musik, mina byxor är mjuka, det är svårt att förstå hur mjuka det är.  Det är lika svårt att förstå varför jag inte har någon tröja på mig. Men det är så här jag skriver mina bestsellers.
Som så mycket av en förebild för det avslappnade kreativa livet på instagram att man glömmer bort att det här inte är en fotosession, det finns ingen strimma ljus som landar i mitt ansikte och presenterar mina blåa ögon i ett onödigt sexigt skimmer.


Drunkna i mina medelhavsblå ögon som en båtflykting mellan Algeriet och Lampedusa. Var för mig målgruppen 20 till 30 år med förhoppningar om ett bättre liv så ska jag låtsas att min bröstkorg inte håller på att ge upp av vikten från min kropp pressad mot ett för hårt underlag. Tänk om Europa bara är ett annat Afrika fast med lite bättre arkitektur.


När jag ändå ligger här på golvet med den rätta estetiken skulle jag kunna slå på webbkameran och göra mig en egen träningsvideo med rubrik som lockar till handling.
Fem övningar på femton minuter, fem kilo på femton dagar och så rakt upp på Youtube. Det finns något där och jag har några rörelser på lager, direkt inspirerade och snodda av Sommargympa med Sofia fast något mer spännande. Ben böj med onödigt avslappnade handleder, boxas fem gånger i luften och inta en avant gard pose i tre, två, ett, bra jobbat hördu ni. Femton sekunders vila och så lägger vi oss i ryggposition.
Förr eller senare hamnar vi alltid på rygg.
Det är en metafor för att dö.
Jag tycker att vi historiskt sett fokuserat för mycket på de som har lyckats med något. Vi saknar gedigna berättelser om misslyckanden, de som satsar allt för att följa sin dröm och sen misslyckas helt. Det måste finnas en uppsjö av sådana berättelser. Om företag som går i konkurs, giftermål som går i kras, om resor kring jorden för att finna sig själv och så tycker man inte om den man hittar.
Den gemensamma nämnaren för mina egna tillkortakommande är mig själv, ingen har förlorat lika mycket som jag utan att ha satsat en enda krona, inte investerat ens en tanke eller skänkt framgång en känsla. Så om vi talar om misslyckanden går jag gärna i bräschen och talar om mig själv som en vinnare.
Mycket talar till min fördel.
Sett till min närmsta och enda krets är jag nog den som har lyckats sämst, eller misslyckats bäst om man vill se det ur från ett ljusare perspektiv.
Men jag har nått som inte de har.
Jag har fortfarande en välskriven coming of age berättelse om mig själv liggandes någonstans i framtiden. För visst finns det någon som vill se en 31 årig man med drömmar om något att vara stolt över växa upp.
Frågan är om det är nu tiden är mogen för mig att gå till handling i något av mina planerade projekt.
Inom reality och fotojournalistik skrået har jag tänkt ta ett nytt grepp om hemma hos reportage som stått och stampat sen femtiotalet.
Min tvist är att man dokumenterar och rapporterar hemifrån familjer som inte vet om att man är där, eller som inte har bjudit in en. Antingen smyger man sig in på natten när de boende sover och tar så många bilder man kan med blixten igång innan de vaknar och man rusar därifrån. Eller så plingar man på mitt på ljusa dagen och när dörren öppnas är man fem, sex personer med varsin kamera som springer in i huset så snabbt de kan och fotar allt man hinner på en minut.
Ett annat förslag är att spela in ett konstnärligt videoverk som har potential att bli riktigt stort i all sin enkelhet. Tänk er en film som är inspelad ur ett perspektiv rakt ovanifrån och det som kameran filmar är jag som äter flingor med mjölk. Det som syns i bild är mina armar, en tallrik med flingor och mjölk, bordsskivan som allting står på och så börjar jag jobba. Fyller skeden jag håller i höger hand med godheter och så för jag den mot min mun, ut ur bild med andra ord. Sen fortsätter jag så tills nästan allting har tagit slut och det riktiga konstverket börjar. Min kamp att få upp de tre sista flingorna som skvalpar runt på botten av min tallrik i en liten skvätt laktosfri mjölk. Eftersom jag baserar alla mina verk på egenupplevda erfarenheter så vet jag att min konstfilm aldrig kommer få sig ett slut. För jag sitter där i stort sett varje morgon och svär mig hes över de där sista cheeriosen som vägrar att nå min mun och istället ligger kvar på en spegel av vitt i en mörkblå tallrik. Då spelar det ingen roll att skeden jag håller i min hand är guldfärgad. Det enda jag har framför mig är en fin palett av färger och det är en klen tröst i en fattig familj. Ordspråket är egentligen något annat, jag är för fin för att ta sådana grova ord i min mun. För förnäm att ta mig själv på allvar, för ful för att segra även om jag aldrig har vunnit mer än just nu, när jag kommit 1200 ord in i den här texten.

Den är det bästa jag någonsin skrivit, alla försök till att bli bättre än det här skulle bara bli en parodi på mig själv och
jag hatar skratt som föds ur hopplöshet mer än jag vill erkänna.
Då skriver jag hellre in några extra skämt i texten och lämnar avgrunden med blotta förskräckelsen.
Jag borde nog jobba lite med min självkänsla. Vad jag nu har att vinna på det, jag som är lika intetsägande som solen där man förväntar sig den.
Sahara var aldrig min öken.
Varje sandkorn är ett potentiellt grus i maskineriet och den enda sand jag bryr mig om är den som rinner genom timglaset jag låtit bli att vända på.
Livet kan inte rinna ur mig som aldrig riktigt levt.
Tänk att man säkerligen fallit i glömska redan innan någon kommit på tanken att minnas en.
En text lika fragmentariskt som mina tankar på att det tar tolv minuter att gå till jobbet men bara åtta minuter att gå hem.

Ge fyra minuter en chans att betyda allt.

Ge fyr!

Skriker jag när armen skär genom luften i ett karateslag som avslutas med att jag pekar med hela handen. Jocke med kniven hajar vinken, han står alltid beredd. Låter kanoner dåna över det gröna gräset, den vita luften, det Svarta havet, det brutna mönstret.
Mitt liv i en gråskala, inte ens saffran kan sätta färg på mitt december.



Glöm mig inte, Glen Snoddas 7/12-2020.