Onsdag, också en titel.

Igår fick jag äntligen mitt paket från USA. Ni vet det som kostade mig
40$ i frakt för att jag ville ha en 30 dollars bok signerad av någon i ett anonymt kollektiv.
Som avslutning tillkom det någon avgift på 90kr till Postnord, varför vet jag egentligen inte. Inte var det moms i varjefall, kanske var det tull eller något administrativt. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. När staten vill ha mina pengar betalar jag utan att fråga varför.

Jag utgår ifrån att de vet bäst.


Andra som vill ha med mina pengar att göra är min bank, som blivit väldigt angelägen om att boka in ett möte angående mitt sparande.
Vilket har fått mig att gå i taket och puttat mig närmare byta-bank-beslutet i ren affekt.

Vad nu det skulle vara bra för, det hade bara blivit ett annat efternamn med son på slutet som försökt få mig att investera i något häftigt miljömedvetet bolag som sen visar sig skövla skog i Amazonas.
I de bästa av världar hade de enda finansiella tips jag mottagit handlat om vart någonstans i madrassen jag ska placera mina pengar.
Vid fötterna, kanske i höjd med höften?
Tyvärr är ju kontanter bara för loosers och löst folk så jag får finna mig i att vara fast i bankernas klor ett tag till.

Söndag hela vägen!

70-talet är på frammarsch enligt Antikmagasinet i SVT vilket är roligt, jag har alltid uppskattat 70-talets gränslösa färg och form. Mest av allt vill jag bo tillräckligt stort så att vi kan inreda vardagsrummet med en soffgrupp av furu och färgglad klädsel, gärna manchester. Sen ett hyllsystem av modell Ivar längst en vägg, fylld med böcker, skulpturer och någon konstig lampa som min sambo har valt. Hur bra låter inte det tycker ni?


Imorgon fortsätter livet som permitterad med en ledig dag och vet ni, jag hade hellre arbetat heltid om det inneburit att pandemin varit över. Det är bara sådan jag är, givmild och empatisk!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom jag är allt för medveten om att det här inlägget inte kommer ge mig en större lägenhet att inreda i dåtida stil.
Dessutom tänker jag vara så fräck och använda mig utav en bild ur WordPress egna bildbank.
Föreställande något som inte alls har med den här textens innehåll att göra.
Det är min protest mot Stockholms bostadsmarknad, den kan dra åt helvete.

Grus i skorna,

tänk om man hade några.

Känslor.


Bevingade böcker.

För 37 dagar sen köpte jag en signerad bok från Guerrilla Girls och efter att ha fått en orderbekräftelse har jag inte hört ett ord. Det gör mig stressad att inte ha ett system som håller mig i handen under resans gång. I de bästa av världar ligger paketet och väntar på sortering i Segeltorp men det kan lika gärna sitta fastkilad och bortglömt mellan två rullburar på postcentralen i Boston, Maschatjutjutch. Vissa ord vore roliga att få stava som man trodde att de uttalades, för inte fan kan jag uttala dom ens rättstavade. Matsechewchess, är hela anledningen till att jag spenderade ett halvår hos ortoped när jag borde utökat mitt ordförråd istället för att försöka uttala ord jag kunnat byta ut om jag haft ett större vokabulär. Matcha-sju-set eller The Bay State som den också kallas.
Jag ser fram emot att få läsa boken om den nu kommer fram. Att kunna vifta kunskap om ett gäng okända kvinnor i någons ansikte är något jag alltid drömmer om att få göra. Jag framstår så sympatisk när jag lägger fram information om saker långt utanför allmänbildningens gränser och försöker påstå att det jag säger känner väl alla till. Fast jag vet att det bara är jag och det är det som får mig att känna mig så speciell.

Och speciella vill alla vara.

Manus till föreläsning

Aula, liten scen med begränsad belysning, ett piano i ena änden, väldigt hög musik ur de underdimensionerade högtalarna. Elektroniskt? Mycket möjligt, det ger en chansen att kunna stänga av just som låten är på väg att nå sin höjdpunkt och man placerat sig i centrum av scenen.
Eller kanske ingen musik överhuvudtaget. Att smyga ut, sätta sig på en stol och vänta på att publiken tystnar. Frågan är vad som ger störst förtroendekapital, att ta uppmärksamheten eller vänta på att få den.

Väl ute på scen så pekar jag på första bästa person i publiken.


”Du ser ut som en person som någon gång köpt för små byxor och senare, när du inte lyckats gå ner i vikt, sålt dem online under förespeglingen att de var i fel färg.”

Sen vänder jag mig mot någon annan, tre rader bakom den första.

”Du är nog en person som vid något tillfälle fått någon utsparkad från krogen, på felaktiga grunder.”

Och så har vi mig.

Ur byxlinningen tar jag fram de störta bananer jag någonsin hållit i mina händer.

”Jag är en person som hellre låter de här bananerna förmultna än att någon hungrig som bönar och ber efter något att äta får ta del av dem. ”

Snabbt vänder jag mig om och springer bort till pianot som jag hukar mig bakom samtidigt som jag högt räknar ned från tio. Första snabbt men sen långsamt. Avståendet mellan tre och två är flera sekunder långt, mellan två och ett har vi en hel minut i tystnad.
Sen går det snabbt igen, ett till noll på bråkdelen av en sekund.
Men så gör jag inget, jag sitter kvar där bakom utan att komma fram. Jag låter 45 goda sekunder passerar innan något händer. Mina stora bananer flyger genom luften och landar någonstans i mitten av scenen.


”Ska det vara såhär jäkla svårt”

Det är jag som skriker.

Så reser jag mig upp och går fram till änden av scen där jag lägger mig på rygg, lutar huvudet över kanten och viskar:

”att leva”.

Efter det släcks all belysning i rummet och i det totala mörkret går jag till en plats längst bak i salen, där jag slår mig ner.

”Jäkla sopa, vad försöker du säga? Kom till poängen någon gång.”


Jag ropar mot en tom scen. Väntar något ögonblick innan jag tar ton en andra gång.

”Och det här har vi betalat dyra pengar för? Det sämsta jag sett sen senaste Jönssonligan.”

Så fortsätter jag, gång på gång tills någon annan, vem som helst tar bladet från munnen och stämmer in i min klagosång.
Då tänds lamporna, jag smyger mig fram mot scen och gör ett kort avbrott för att föra med mig den som skrikit upp på scen.

”Det här kära ni, är anledningen till att ni är här idag.”             

En smickrande start.





Nytt år och nya möjligheter, så sitter jag här och fortsätter störa mig på hur svårt det är att göra upp eld genom att snurra en pinne mot en annan.



Glen Snoddas
En tillvaro fri från gnistor och ett liv i behov av ljuspunkter.


Kommer det här bli året som jag slutar att dra in magen och istället ser det vackra i en perfekt rundning som börjar under bröstet och slutar först när den letat sig över byxlinningen.
Det känns inte som det. Fastän det finns ett gyllene snitt att rita där någonstans om jag lägger mig på rygg.
Jag vill, våga, vara, annat än en förhoppning om att bli bättre samtidigt som jag gradvis blir en sämre version av bilden av mitt bästa jag.

Tänk då hur hon ser mig, vi som snart varit två i tre år där min vikt med tiden ökat i samma takt som mitt hår har växt. Och jag går in i 2021 med hår till axlarna.
Det hade jag inte 2018-05-13. Vilket av en slump också är lösenordet till vår surfplatta.
Men utseendet är inte allt, jag tycker bara det är en intressant tanke.
Hur mycket får man förändras från bilden man låtit någon annan förälska sig i.
Nog finns det ett outtalat kontrakt förälskade emellan som stipulerar i vilken omfattning en förändring får ske utan att motsatt person får lämna in sitt veto mot tvåsamheten.
Jag tänjer på den gränsen här borta. Inte hennes utan min egen.
Jag har nu hamnat i hamsterhjulet där jag i fortsättning alltid kommer bifoga fotografier på mig själv från två år tillbaka i tiden när någon undrar hur jag ser ut.
Om jag ska se något positivt i allt elände så innebär den nya policyn att jag om två år kommer se tillbaka på mitt nuvarande jag och längta tillbaka. Det måste jag ge mig själv kredd för idag.
Bra jobbat Glen, det kommer bli sämre än såhär!



Gott nytt år på er, nu kämpar vi på lite till så får vi snart leva våra fulla liv igen!

God jul alla coola.

Som vi gav varandra gåvor igår.
En trevlig parantes under en mysig dag tillsammans med mums-mums.
Frågan är hur smeknamnet hon nyss fick kommer tas emot när det väl når henne.
Just nu, när jag ligger i min säng och vilar huvudet på en ny tempur kudde är jag lyckligare än på länge.
Full av glädje, full av choklad och full av vilja att leva som aldrig förr.

Jag har egentligen inget att berätta, vill mest önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Det är ni värda.
Nu kör vi! Fyfan vad jag är taggad.