Framför spegeln är allting hårresande.

 
Nu får du ta och kamma dig säger jag till mig själv varje morgon när jag står framför badrumsspegeln.

Det har gått ett år sedan jag ”skaffade” hår igen efter 14 år som snaggad och jag är glad att jag låtit håret få växa och ta plats i mitt liv igen även fast jag fortfarande inte riktigt är bekväm med det. 


Vi är som två helt olika men lika försiktiga personer som tvingats ihop under ett grupparbete i skolan och vi försöker lära känna varandra för att se om vi har några liknande intressen som vi kan bygga grunden av vår relation på. 
Det är ett stadium vi fortfarande inte lämnat.

Det är klart vi undrar vem det egentligen är som ska ta kommando över vår situation som planlöst driver omkring utan varken mening eller mål. Om någon utomstående frågar hur det egentligen går för oss tittar vi bara på varandra med ett snett leende och klappande händer.

Trots det ifrågasätter vi aldrig varandra, det är vi för försiktiga för. Vi arbetar istället i skift utan att någon gång riktigt prata med varandra och hitta ett gemensamt mål. Håret är som mest aktiv på nattetid då det stöter och blöter olika idéer, gnuggar sina geniknölar och drar sig i håret när det inte kommer på någon idé tillräckligt bra att bygga vidare på. Jag har aldrigt riktigt förstått dess vision när jag väl vaknar och ska ta vid där det slutat, det spretar åt alla håll och kanter milt uttryckt.

Men jag har ett ansvar att se till att arbetet går vidare så jag kavlar upp ärmarna och drar handlingskraftigt en  hand genom håret och börjar formge det svarta hål till hår jag har. Oavsett hur mycket onaturlig gelé eller vax jag drar i håret försvinner dess formidabla formande egenskaper och jag står där med en frisyr som spretar lika mycket som visionerna om hur den ska se ut.

Den enda skillnaden mot hur nattskiftet valt att forma frisyren och det formspråk jag själv valt är att håret också ser fett ut. Inte fett som i ungdomligt fett, utan fett som i den egentliga betydelsen, fet. 
Jag och nattskiftet, två amatörer av samma skrot och korn.

 

Där någonstans finner vi också den respekt jag och håret har byggt upp för respektives gedigna arbetsinsats och i den förstår vi att det är bäst att kompromissa för att inte skapa konflikt.
 
Även om det lämnar efter sig en frisyr som liknar just en konfliktzon.

Torsdag – Blixtrar och dunder.

Då är det torsdag igen och med det står helgens musik tips på schemat. 
Denna vecka ger jag er två låtar direkt från Billboardlistorna för sex år sedan. Någonstans på vägen de senaste åren har jag tappat bort min musikaliska kompass och jag sällar mig till den skara av människor som inte uppdaterat sitt musikbibliotek sedan de var 22.

Först ut är Katy Perry – Fireworks.


Det här är en låt som kan få den mest molokna dagen att spricka upp. Oftast lyssnar jag på den här låten när jag tar en deppig lång dusch och vill ha lite peppig pondus.

Do you ever feel, like a plastic bag, frågar Katy oss och jag tror att vi alla någon gång kunnat relatera till just det. Att känna sig som en plastpåse.


Den andra låten är La Roux – Bulletproof.


För när vi står där framför spegeln i hallen innan vi lämnar vårt hem är det just vad vi övertygar oss själva att vi är, skottsäkra. Ibland kan man behöva den där extra påminnelsen att man är fantastisk som man är.  För oss fantastiska är det här en skottsäker väg att hitta sin fulla potential för när La Roux skjuter stenhårda popsalvor mot oss tar vi emot skotten mellan tänderna och ber artigt om en till.

Det var veckans låtar och jag hoppas ni uppskattar dem. Nästa torsdag är jag tillbaks med ytterligare tips inför helgen, på återseende!