Får man låtsas vara äkta?

Får man låtsas vara äkta?

För jag planerar att bli punkare, något som jag till och från gått och dagdrömt om genom livet. Det som hindrat mig är att jag egentligen inte är punkare i själen, jag är den typ av punkare som uppskattar hitsen men aldrig funnit de övriga sångerna särskilt tillfredsställande. Kanske är det punkens styrka och svaghet, att topparna är så höga att allt där under visserligen föder en vilja till revolt, men då riktad mot punken själv och inte samhället i stort.

Anarchy in The UK av Sex Pistols
eller Beväpna er med Ebba Grön är låtar som inte lämnar någon oberörd, visst?
Och det är dessa två låtar jag grundar min vilja att gå hela vägen på, med hela vägen menar jag att anamma det förväntade estetiska paketet. Från fötter klädda i Dr.Martens till en tuppkam som sträcker sig lika högt som min kommande självkänsla. Att bli punkare handlar mindre om att fördjupa mig i musiken och mer om att få klä mig på ett sätt som givit mig en oväntad charm. En sådan charm som fått min sambos hjärta att missa ett slag när hon såg mig.

Frågan kvarstår dock, är jag berättigad eller bidrar mitt val till att urholka en subkultur som borde få lämnas åt sina trogna anhängare. De som har offrat mer, de som har investerat hela sina jag för att hitta sig själva inom en förminskad del av samhället. Det är på deras axlar jag tänker rida medan de fortsätter att trampa upp stigar som riskerar att annars växa igen. När jag tröttnar är det bara att kliva av, lägga in min outfit i garderoben och klä mig som vanligt igen.
Samtidigt som han eller hon inte har något annat val än att fortsätta med min exotifierande blick vilandes över sig.

Frågan kan appliceras på många saker som rör identitet, jag vill inte ge mig in i något djupare resonemang då jag kan tvingas stå för vad jag tycker.

Det handlar om signaler.

Okej, nu är jag övertygad om att de äldre på gymmet ställer upp vikten på maskinerna när de är klara och ska gå därifrån. Med det sagt lämnar vi dagens uppdatering om träning och hoppar över till livet i övrigt.

Det handlar om signaler.

Är vad jag säger till mig själv när jag byter om igen för att kunna unna mig en av de tre ölen jag köpt hem för att fira fredag.
Från arbetskläder till civila kläder, från civila kläder till något mer bekvämt. När tiden väl är slagen och ölen ska öppnas så åker träningsbyxorna av och kostymbyxorna på igen, det handlar som sagt om signaler även om jag är osäker på vem som egentligen är mottagaren. Möjligen jag själv, eller stereotypen av den jag kan vara där jag sitter en fredagskväll med en kasse bärs och grämer mig över ännu en hård arbetsvecka som tärt på kroppen.
Belöning i form av alkohol i hemmet kräver för mig prestation, annars är jag inte värdig. Om det nu inte gäller en drink på vägen, en sådan man tar innan man ska vidare på andra festligheter. Då krävs varken handling eller särskild klädsel, för den enheten som brukar bli en öl, förtär jag helst i duschen.
Med handlingen i åtanke är det först när smöret går ner i den varma stekpannan som jag får lov att ta den första klunken ur den iskalla ölen. Några timmar senare befinner man sig framför På spåret med duo-appen i knät, två öl innanför västen och övertygelsen om att man sitter på alla de rätta svaren bultande i bakhuvudet. Först efter man blivit bevisad motsatsen och ser ner på sina 30 poäng kan man ta av sig finbyxorna igen och ta på sig de där trasiga gamla trasorna man borde kastat för länge sen. Men fan så sköna de är med sina vädrande hål på de rätta ställena och resoren i midjan som knappt suttit kvar runt ett halvt fotbollslag.



Kepan på sned!

WILL

Jag har blivit med keps.

 

 

Den kom till mig igår vid 15 snåret, jag tog av den först vid 23.35. Inte utan att först försökt gå och lägga mig med den på.

På sniskan med skärmen åt både höger och vänster.

Bakvänd om så jag önskade sova på mage.

Åt det rätta hållet fastän jag inte ska sova på rygg eftersom det tydligen är då jag snarkar som mest. Om jag nu snarkar över huvud taget, jag får ta henne på orden, hon som inte snarkar alls.

Jag har aldrig hört henne yppa något under sömnen annat än det där dovt molande mmm:andet häromnatten.

Det inlyssnande mmm:andet.

som om hon låg och deltog i ett samtal utan att få en syl i vädret annat än just det.

Jag ville fråga vad samtalet handlade om. Lät bli då det inte är mitt undermedvetna som kategoriserar intryck.

Hennes ljud av sömn är en inre dialog, mina är mitt yttre som berättar för min omgivning om min kropps försämrade skick.

 

Varför berättar inte min kropp för mig det jag redan vet när jag är vid mina sinnesfulla bruk?

Istället för att vänta tills dess att jag inte kan höra varningssignalerna?

 

Min keps däremot är tydlig med sitt budskap. Den ger mig insikt vart än jag uppfattar den spegelbild jag ständigt är på jakt efter, min egen.

 

Will travel for disco.

 

Låter skärmen visa vägen hädanefter.

 

Tills det att det är dags för mössan att göra entré, då blir det svårare. Den tenderar att vara mer utan egentlig riktning, ett inkapslande stillestånd i väntan på bättre tider.

 

Jag är redan där.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.

Filippa

 

Oärliga tankar kring det enkla

och kampen, den sanna konsten.

Jag vill inte kämpa, bara lyckas.
Lyckas med konststycket att försvinna

och vara kvar i samma stund

 

Idag har jag fått det jag söker eftersom jag alltid får det jag vill ha. Och jag är den första att erkänna att det är bekräftelsen jag vill åt.

Jag är på något vis beroende av den. På något vis, en oskyldig form av förmildring av det behov jag behöver ha stillat så ofta att en kan tro att jag uppskattar att stå i centrum. Så är då inte fallet.

Jag gillar att folk ser mig när jag önskar bli sedd, oönskad uppmärksamhet får mig att bli bekymrad. För just det ja, jag bär också på ett visst mått av kontrollbehov. Inte den variant som försöker att styra över andra, bara den som önskar kunna kontrollera det som händer kring mig i den mån jag tror mig kunna styra över det.

 

Skapelserna är mina

Resultatet någon annans.

När cirkeln än sluten

Kanske jag ringat in mig själv.

 

Igår fick jag en form av bekräftelse som möjligtvis kunnat göra ont men som mest gjorde mig glad.

 

” Tack för att bla, bla, bla, vi är nog inte rätt förlag för dig, bla, bla, bla”

och så vidare.

 

För när allt kommer omkring har jag i viss mån fått just det jag sökte, nämligen bekräftelse. För kontrollen över vad som händer efter jag gjort mitt bästa kan jag inte styra över och bryr mig således inte om. Någon gång kanske händelseförloppet utspelar sig helt efter mitt manus, möjligtvis är det därför jag skriver så länge, i väntan på det.

 

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Samma gamla historia upprepar sig igen.

Mina försök att få håret klippt har gått och blivit en följetång i den lilla värld som kallas mitt liv och som beskrivs på min blogg. Jag har skrivit om det förut och nu har det visat sig att jag har skäl att gå tillbaka till samma gamla ämne igen och ge er en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Den icke syriska frisören som jag inte litade på men ändå ansåg gjorde sitt arbete gott nog för mig att fortsätta gå till bommade nyligen igen sin verksamhet  utan att ge sken om att något liknande var på väg att hända. Där satt jag hemma i min soffa sviken på ett sätt som jag svikit min tidigare frisör genom att helt plötsligt försvinna utan varken ursäkt eller förklaring.

Vad gör en man som inte har kvar sin frisör? 

Låter håret växa. 

Mitt hår var under stunder så långt att det stod åt alla håll och kanter utan att påverkas av våra naturlagar, samtidigt var det inte tillräckligt långt för att på ett snyggt sätt kunna föras bakåt med en hands svepning genom håret. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisyr men den hjälpte föga för att föra samtalen framåt.

Inför julafton tog jag tag i min situation och gick med andan i halsen till en ny frisör för att få saken ur världen. Vilken upplevelse, vilket uppvaknande, sicken skicklig frisör. Hon gjorde saker med mitt huvud som en frisör aldrig tidigare gjort. Hon förklarade varje steg, berättade entusiastiskt och med stolthet om sin karriär och visade med sin sax genom mitt hår den erfarenhet bara en äldre frisör kan besitta. Hon visade mig en värld bortom min fantasi och jag satt förstummad i stolen och betraktade den vackra man som långsamt tittade fram bakom luggen när den ena hårtussen efter den andra föll till golvet. 

Hon frågade om jag var nöjd och jag svarade med att berätta för henne att jag aldrig varit med om ett så tryggt frisörbesök, hon replikerade med att pussa mig i bakhuvudet. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisör men hon hjälpte föga för att föra samtalen framåt. 

Jag kände mig trygg och gudarna ska veta att jag vart jävligt snygg under mitt besök hos denne äldre kvinna som öppnade upp ett nytt sätt för mig att se på hur ett besök hos frisören kan se ut. Tyvärr är hon verksam 100 meter från den lägenhet som numera bara är en påminnelse om den värld som en gång var centrum i mitt lilla liv. Jag är således på jakt efter en ny frisör som behandlar mig och mitt hår med samma vördnad och respekt som hon en gång gjorde. Jag är osäker på om jag någonsin kommer finna någon som kan få mig att känna samma trygghet som hon fick mig att känna men jag tänker inte ge upp, det måste finnas någon där ute för mig. 
Jag ska inte skylla mitt och min frisörs uppbrott på mig och min sambos uppbrott men det hjälper föga för att föra samtalen vidare.

Aldrig får man vara riktigt nöjd.