Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!

Höststädning, vad roligt!

”..möta mina grannars dömande blickar och elaka viskningar bakom min rygg.”


​Idag är det höststädning i huset och jag kan inte vara med för jag har ingen lust att äta kokt korv tillsammans med alla andra runt ett tiden. Istället har jag sänkt pulsen i lägenheten så att den inte längre visar några livstecken och så kommer det vara resten av dagen tills jag känner mig redo att möta mina grannars dömande blickar och elaka viskningar bakom min rygg. 

Kanske är jag värd att bli dömd av det medborgargarde till grannar som jagar mig och kanske är jag värd att bli arkebuserad i trädgården bakom huset utan att först få en rättvis prövning, kanske är det så läget ligger till. Jag vågar helt enkelt inte chansa, den saken är säker.


”..det kräver sin man att inte förlora disciplinen och avslöja sig själv.”


Jag har barrikaderat mig i min lägenhet och väntar nu ut dem, jag kan ligga här flera veckor utan att röja min position. Att avstå från gemensamt arbete är inget man gör i en handvändning, det kräver sin man att inte förlora disciplinen och avslöja sig själv.

Att ducka ansvar, en konst i sig.

Utanför min dörr ligger det ett gäng stjärnor på golvet, men det kommer inte vara några stjärnor som plingar på dörren för att försöka tvinga mig ur min lägenhet. Men de kommer inte lyckas.