Och hur var helgen Glen?

 

 

FEBER

 

Man kan tro att man är odödlig, man kan tro att man klarar allt. Efter att ha skrikit ut mina inre demoner rätt ner i toaletten stod det klart för mig hur lite det krävdes för att jag skulle ge upp och önska livet ur mig själv. Det är lätt att vara förklok innan man själv på riktigt sitter i skiten. Jag har då alltid trott att jag ska överleva det mesta som livet väljer att kasta på mig men när det bara tog mig fem minuter med kramper i magen för att vilja ge upp och kasta in handduken börjar jag tveka. Vad är jag för en vekling egentligen som inte ens klarar av att vara magsjuk?

Det fina i kråksången är att jag nu, efter att ha tagit mig igenom mina 24 timmar av rent helvete och tankar på att varje timme förmodligen var min sista i livet, blivit en betydligt mer empatisk människa. Min vördnad och respekt för de som kämpar med riktiga problem, sjukdomar och smärtor har nog aldrig varit större. Vilka krigare!

I fredags var det middag med jobbet på Gondolen, jag har varit där förr och tycker det är överskattat, inredningen för tankarna att vandra till en Finlandsfärja och inte en anrik restaurang. Maten var okej, utsikten vacker.

På väg till denna middag började livet visa sig från sin rätta sida då jag insåg att sömmen i grenen på mina byxor börjat gå upp och att ett litet hål som vilken sekund som helst skulle kunna slitas upp och blotta mitt skrev hade uppkommit mellan mina ben. Själv skred jag till verket och hoppade av tuben några stationer innan jag var framme vid slussen, sprang upp till närmsta H&M och köpte de första bästa byxorna jag kunde hitta.

Beige.

Först var jag klädd helt i svart med en vit T-shirt som fick sticka fram mellan tröja och byxa för att påvisa för de nyfikna att även om jag bär på sorg finns det något ljus där under. De nya byxorna var beigea, ungefär samma färg som mitt humör var resten av kvällen.

Spruckna byxor, brustna hjärtan.
Där har ni en öppning på ett stycke poesi värdigt ett nobelpris.

Sen vart det lördag och jag fick smaka på livet på nytt. Den varma kram jag tänkt dela ut till min vän när vi sågs på hans ateljé delades istället ut till en kall porslinsstol. Sedan dess har jag befunnit mig i karantän från omvärlden och mina största intryck har bestått av mina feberdrömmar i vilka jag trott att jag löst hur allting är uppbyggt och hur allt är sammankopplat. Det tar några minuter när man väl vaknar för att inse att den vetenskap man ägnat sig åt i sin feberyra inte är genialisk utan blott en galen mans tankar och funderingar. Vilket är synd, för om mina teorier om att allt består av ramar som hela tiden ramar in något mindre hade stämt och jag med min nya upptäckt revolutionerat vetenskapen hade jag fått ut något av mina dagar i karantän annat än ensamhet.