”Bror”

AVANTGARDE

 

Det var söndag igår och jag var något av någon anledning avigt inställd till att ta mig in till stan och möta upp min vän. Sociala interaktioners energialstrande till trots fann jag en uppladdning av ett batteri sedan länge urladdat och uttjänat som ett onödigt slöseri på energi. Så är man ju också en envis varelse, en trögrullad sten som hålls i schack av den mossa som enligt sägnen inte växer på en rullande sådan. Antingen rullar jag för långsamt eller så växer mossan för fort. Min önskan är att mossan skulle lugna ner sig och låta mig rulla i mitt eget tempo men som man ropar i skogen får man svar. Fast tvärtom.

Vi hamnade till slut inne på vår kebaberia som om det funnits ett lojalitetsprogram sedan länge krönt oss till kungar. Vår effektiva förmåga att äta på tider andra drar sig för att äta på gör att vi i många fall kan välja och vraka bland bord och stolar när vi väl fått vår mat.
Igår var vi inte effektiva.

Igår hade grabbarna från orten dukat långbord och vi var inte bjudna. Vi är också från förorten, en gång i tiden dukade vi också långbord och förde oss på ett sådant vis att solen kretsade kring jorden och inte vi efter normen.
Det blev för mig så tydligt att den värld jag växte upp i inte på något vis representerar den värld från vilken grabbarna kommer ifrån. En gång var det vi som identifierade oss som motsatsen till innerstaden, nu fann jag mig själv mån om att inte se ut som en civilpolis på uppdrag att skärskåda deras ljusskygga verksamhet.

Något fuffens höll de på med, den vetskapen förkovrade jag mig genom att nyfiket vända ena örat mot deras håll och mitt andra mot min väns, en aning mer ointresserad. Hans ord fanns alltid möjligheten att be om igen medan deras bara var mina att ta del av just där och då.
Jag dömer inte, även om min ungdomskriminalitet saknade ett ekonomiskt perspektiv är de handlingar jag genomförde tillräckligt långt från normen att jag inte kan oja mig över deras brottslighet.
Något måste jag samtidigt gräma mig över när deras steg bort från min tidigare identitet lämnat mig identitetslös.

Jag väljer språkbruket.

 
En från långbordet hojtade till mannen bakom kassan
– Bror, har du mugg?

Bror, har du mugg? Vad är det för en kommentar att som kund säga till en i personalen?

Vad hände med det gamla hederliga ”Ursäkta mig, skulle jag kunna få en mugg”?

Jag tänkte direkt på hur jag själv reagerat om någon annan än mina syskon kallat mig för bror.
Hur ordet skulle få mig att rygga tillbaka inte bara för att jag ofrivilligt antagits till en ny familj utan också för att det minskat betydelsen för vad den riktiga definitionen av bror är och står för. Det finns något spännande i utvecklingen och förändringen av ords betydelse genom tiden och jag välkomnar allt som oftast att det händer. Men samtidigt är jag en progressiv konservativ så även om jag välkomnar förändring och nytänk önskar jag att det inte sker precis just där jag är och befinner mig. Gränsdragningen blir där allt för tydlig och allt för ofta finner man sig stående på fel sida av staketet mellan det nya fräcka och det gamla mossiga.

Nåväl, jag som sten rullar vidare i långsamt tempo och känner att mossan börjar klä mig. I dessa allt kyligare tider behöver man något som värmer, så varför inte hämta inspiration till sin vinterskrud ur naturens jordnära täcke om man nu ändå känner för att dra något gammalt över sig.

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.