Det finns en gala för svenska hjältar.

Alla vill vi väl någon gång kunna titulera oss som hjältar, men vi tar det sen.

Det var måndag kväll och klockan hade hunnit vandra upp mot 20.00. Tvätten var gjord, maten var lagad och jag låg mätt och belåten i vår säng. Hon hade precis kommit hem efter en lång dag på jobbet och fanns där bredvid mig.
Allt var gott, allt var vad jag önskade att det skulle vara. Vi ägde lugnet. Vi var det där sista medvetna ögonblicket helt utan bekymmer som når en precis innan sömnen gör det. Tillsammans i vår värld bakom slutna ögon, ett skuggspel på insidan av våra ögonlock, som om vi somnat fastän vi var vakna och såg på nyheterna. Nyheter från verkligheten. Den verklighet som vi aldrig lyckas slå oss fria från.

Kan hjältedåd födas ur förpliktelser eller har man då bara gjort sitt jobb.

Mina förpliktelser bestod utav fotbollsmatch. Start 21.15.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tuben
Det är viljan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.
Frågor om att vara någon annan
Och ett universum utan svar
Skyltar om nästa tre minuter
Som om jag inte redan kunde tabellen utantill
När allt kommer omkring
Finns det något viktigare än att komma i tid
En dag
En annan betoning

Stundens allvar, jag och mitt ansvar. Mitt löfte att ställa upp, att stå upp mot vårt motstånd. Det finns många saker jag önskar att slippa en måndagskväll. Att stå i vägen för skott från människor som inte vill annat än att se dem passera mig är en av dem.
Rädslan har aldrig varit för bollarna, rädslan har alltid handlat om att göra fel. Att misslyckas och se sig själv besegras. Någon sa att det inte finns någon press eller förväntningar på den för matchen utvalda målvakten, hon glömde bort kraven jag ställer på mig själv. Det var nära att jag gav upp och frånsade mig ansvaret jag tagit på mig Sen kommer den där tanken om att överträffa sig själv och göra det ingen trodde var möjligt.

Det finns en gala för svenska hjältar. Några har bevisligen nått dit, fått chansen att titulera sig något av det mest åtråvärda vi har. Tusentals tips om hjältedåd når Aftonbladets redaktion. Inget av dem är om mig, för vad har jag gjort för rekommenderas som en hjälte?
Inte räddat några liv, aldrig släckt några bränder. Inte förhindrat några brott eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som någon annan varit på fel plats vid fel tillfälle.
Lagom, jag är lagom hjälpsam. Försöker så gott jag kan att ställa upp när någon behöver det. Blev en gång kallad för en ängel på jorden av en dam vars rullator jag bar ner för en trappa. Finns det någon gala för det?

Jag står där mellan två stolpar och kommer på mig själv att tänka att här på konstgräsplanen en måndagskväll i maj föds inga hjältar. Här uträttas inga hjältedåd. Jag finner mig själv kunna slappna av och bara ta situationen för vad den är. Det är vi som anfaller, då finns ingen plats för mig. När vi är som bäst har jag spelat ut min roll.

Och så vänder det.

En boll rullar förbi och jag blir rasande. En andra följer samma väg och jag kan inte göra annat än att ligga kvar på rygg och se upp mot himlen. Ett flygplan passerar där uppe på hög höjd, jag själv är slagen till marken av mina högt ställda krav men skulle inte för världen vilja befinna mig någon annanstans än just där.

2-0.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga.

Jag har dansat vals i Ågrens skugga till tonerna av marans ängsliga melodi.
Ibland måste man ta i för att kunna backa och göra verklighet av en fantasi.

Myten om världens undergång bär jag ständigt på en armlängds avstånd, jag fantiserar om hur scenerna jag ska framföra slutar med en sandsäck i huvudet i samma stund som rampljuset går igång och det är min tur för replik.
Med det sagt genomförde jag i veckan som gick ett maraton genom ett landskap kantad av ångestfyllda situationer.
Det började med första matchen för korpensäsongen och avslutades med trettioårskalas där två familjer träffades för första gången.
Däremellan bokades sommarens resa, vi träffade hennes vänner, målade graffiti, årliga samtalet med chefen och så den där stressen om huruvida min present till henne skulle falla i smaken.

Ibland är saken så enkel att det blir svårt, när bitar faller på plats den ena efter den andra utan att jag däremellan måste fundera över hur slutresultatet egentligen kommer bli.
När det händer, då oroar jag mig som mest.
När det väl har hänt, lever jag som aldrig förr.

Här någonstans tar ängsligheten slut och lyckan tar över. För även om ångesten ständigt var närvarande är jag glad över att den inte fick mig på andra tankar.
Jag måste ställa mig på scen även om osäkerheten står bredvid för att kunna inse att vi är två versioner av samma individ. En styrka om något, för där pondusen tar slut tar han istället vid. Glen Snoddas är således sällan rådvill och samtidigt minst av allt resolut.

Du och jag, jag och du.

Älskling.

I början av tunneln

Början på tunneln, slutet för en nolla. Längst den vägen fanns bara onda andar och jag var ingen demon i målet.

Din nolla!

Jag hör hur de skriker och jag återupprepar orden i mitt inre.

Din nolla!

Jag och min nolla passar som handen i handsken.

Försökte rädda en chimär, få fatt i en illusion och hålla liv vid en dröm. Men vem kan sätta fingret på det som inte syns och handgripligen greppa förväntningarna som närmar sig när verkligheten hinner ikapp och passerar en förbi. Målet var aldrig mitt att uppnå och allt för stort för mig att skydda. Hans målsättning var så mycket större än min och när han testade möjligheten att förverkliga sin högsta önskan kunde jag inte längre stå i hans väg. Han firade med sina kamrater, jag sörjde för mig själv.
Vad är en boll mellan benen annat än ett bevis för att jag inte räcker till. De räcker mig sina händer och jag lägger mina i deras som om ödet aldrig legat just där. De säger att det inte gör någonting, att vi står och faller tillsammans men jag hör något annat. Jag hör de ekande tonerna av en outtalad besvikelse och även om vi vann matchen förlorade jag mot mig själv igen.

Jag är ingen målvakt, blott en illusion av en bra sådan.

De socialt svartlistade.

TRÄNING_

Hade du sagt åt mig för ett år sedan att jag skulle spendera många timmar på gymmet kommande år hade jag skrattat dig rätt upp i ansiktet och frågat dig hur det egentligen stod till där uppe. Glen Snoddas går inte på gym, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Det finns inget som är så omotiverat som att stå och lyfta vikter under samma tak som ett gäng kötthuvuden.

Jag satte skrattet i halsgropen. Infann mig en dag på gymmet och har varit fast ända sen dess.

I snitt står jag och lyfter skrot fem dagar i veckan och det är först nyligen jag har börjat fundera över vad fan det är jag egentligen sysslar med. Jag har inget mål med mitt gymmande och kan bara komma på en positiv sak det fört med sig, jag får inte längre ont i kroppen av att stå och arbeta 40 timmar i veckan. Kanske är det skäl nog att fortsätta gå dit och trängas bland människor jag ser dagligen men aldrig hälsar på.

Det finns säkert medlemmar på gymmet jag hade kommit väldigt bra överens med om vi bara fått tillfälle att prata med varandra.  Om vi bara hade synkat våra scheman bättre och haft någorlunda lika rutiner som gjort att vi stött på varandra, för det gör vi fan aldrig. De medlemmarna jag stöter på när jag gymmar är av en helt annan karaktär.

Här kommer en presentation av några av de karaktärer jag får dras med och jag vill påpeka att det här är toppen av ett isberg vars egentliga storlek jag ännu inte kunnat kartlägga.

Stoppurs Linnet – Som jag har ett ont öga för eftersom han en dag när han såg att jag var på väg till en bänk vid de fria vikterna började springa för att komma före mig vilket han också gjorde med någon halvmeter. Jag var storsint nog att inte ta hans stoppur och slå det i den tomma fågelholk till huvud och hans skatbo till frisyr. Jag placerade honom på min svarta lista istället och den kommer han aldrig lämna.

Babbel Linnet – Killen som oavsett vilken tidpunkt jag infinner mig på gymmet är där och babblar med allt och alla på ett sådant klassiskt grabbigt vis att man undrar om han är en karikatyr av en skön kille. Given plats på svarta listan.

Kasta vikterna i golvet trots tydliga instruktioner om att inte göra det Killen – Han är inget större problem och skulle med enkelhet få lämna min svarta lista om han bara slutat kasta vikterna i backen vilket han aldrig kommer göra och missar därför en chans att få en trevlig kompis som jag att nicka till på gymmet.

Komma in i lugna rummet och placera sig själv två meter från mig trots att det finns 20kvm som inte är i direkt anslutning till mig tillgängligt och till råga på allt spela smöriga rockballader från sin mobil Tjejen –  Hon är förankrad i toppen av min svarta lista och om jag hade haft en svart lista över svarta listor hade svarta listan med henne toppat svarta listan över svarta listor.

 

Sen finns det givetvis människor jag skulle kunna hälsa på eftersom de ännu inte lyckats placera sig själva på min svarta lista men nu har de gått så lång tid utan att jag hälsat på dem att det skulle verka misstänksamt om jag plötsligt började göra det nu.

 

Häromdagen var det en ny människa på gymmet som ännu inte lärt sig vilken ställning jag har i gymhierarkin. Vi stod båda bredvid boxningssäcken och han frågade mig på bred skånska om han kunde använda boxen och uttalade det som man uttalar boxning. Javisst svarade jag, jag slåss inte, inte ens på säck.

Några sekunder senare frågade han mig igen och pekade på boxen man kan hoppa upp och ner ifrån som stod bredvid mig. Box som i låda. Ridå ner, Skåningen fick boxen och gick sin väg. Jag stod kvar och antecknade datum, tidpunkt och anledning.

27/7 19.51.

Uppenbart förvirrade skåning med klara språkförbistringar åsamkade mig stor skada då han vid två tillfällen inom några sekunder yttrade samma fråga men syftade till två olika objekt i rummet fast ett tydligt svar redan givits honom vid frågetillfälle ett. Det är enligt rådande praxis den frågande och inte den svarande som innehar bördan att säkerställa att rätt uttal på efterfrågat objekt uttalas i frågan av den frågande.

Det hela inträffade mitt under ett av mina set vilket orsakade ett uppehåll i min mycket viktiga träning och fick mig så pass ur balans att jag inte kunde återupprätta likvärdiga förhållanden ens när skåning lämnat scen och försvunnit ut i periferin.

Åtgärd: Skåning placeras på svarta listan utan möjlighet till tidsbestämt straff, ej ens vid uppvisande av ett gott uppförande, ej heller kan straffet tidsbestämmas om skåning mot förmodan visar uppenbar ånger över skadan denne orsakat av sitt förkastliga beteende.

Domen verkställs med omedelbar verkan.

27/7 19.52

Undertecknat

Glen Snoddas – Glömmer aldrig en oförrätt.

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Det är snabba puckar i basket

”Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.”

Charmen med basket är enligt mig framförallt hastigheten och enkelheten i spelet. Även om vissa avblåsningar känns något random är det ändå i relativt lätt för en novis som mig att hänga med i regelverket och anledningen till att något lag hela tiden får straffkast. Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.

”..skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska linnen.”

Det snabba och böljande spelet gör att man rycks in i matchen från första sekund och med det lämnar man allt vad vett och etikett heter bakom sig för att istället ägna sig åt ett konstant animaliskt skrikande i 4 x 10 minuter. Och man är inte ensam om det. Igår kväll satt 7120 personer och mer eller mindre besinningslöst skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska trikåer. En mäktig känsla som jag aldrig upplevt på samma intensiva sätt på ett idrottsevenemang tidigare. 

”..det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi.”

Det jag saknar som jag hörde under min studieresa i New York och WNBA är den konstanta närvaron av en orgel. Den slutade fan aldrig spela och det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi. Orgeln och den totalpeppiga underhållningen mellan perioderna, fy fasen vad roligt det var att uppleva och om svensk basket vill närma sig den Amerikanska basketen tror jag att det är med ett liknande publikfrieri man ska börja. Om inte spelet finns där än kan man börja i andra änden och se till att stämningen alltid är makalöst bra på matcherna i alla fall.

Alla som någon gång åker till USA borde se en basketmatch och få uppleva vad god stämning innebär.