Kronan på verket, en anspråkslös titel.


Besök hos frisören. Jag avböjer gärna. Jag och frisörer fungerar inte ihop då vi inte har hittat ett fungerande sätt att umgås med varandra på, det finns ingen tillit oss emellan. Den frisör jag egentligen vill gå till och som jag trivdes hos svek jag så pass mycket att jag skäms för mycket för att höra av mig och be om ursäkt. Huvudet i sanden!

Jag har en ny frisör nu, en frisör jag inte litar på då han är från Sydamerika.
Varför kan man inte lita på en frisör från Sydamerika?  Jo, för att han inte är från Syrien.
Lång historia kort.

Första gången jag var hos honom berättade han att han bara bott i Sverige i tre år och artig som jag var frågade jag inte vart han kom ifrån innan han flyttade hit. Jag tänkte att det spelar ingen roll för vår kund/frisör relation vart vi har våra respektive rötter. Dessvärre lämnade avsaknaden av svar ett vakuum kring frisören jag kände mig nödgad att fylla med något, vad som helst egentligen, bara för att stilla min neurotiska sida som avskyr tomrum. Så jag svarade själv på de frågor jag aldrig ställt och byggde upp en egen bakgrundshistoria baserat på mina fördomar och den vaga informationen jag fått under våra samtal i salongen. Jag kom då fram till att han var flykting från Syrien som kommit till Sverige och lärt sig språket på rekordtid och som arbetade dubbla jobb för att göra rätt för sig. Jag var mäkta imponerad, vilken kille!
Det gick ett år innan min påhittade historia som blivit till min sanning raserades när han berättade att han träffat en tjej från det sydamerikanska land han själv kom ifrån. Sydamerika tänkte jag för mig själv, han har ju sagt att han kom från Syrien. Vad är det här för en kille egentligen? Ljuga om sitt ursprung sådär. Nä Fy fan!

Först när jag kommit hem och tänkt igenom hela händelsen en gång till insåg jag att han inte alls hade ljugit, det var ju jag som hade hittat på allt jag trodde han ljugit om. Jag valde då att lägga hela min fördomsprofil i ett låst rum långt ner i mitt inre och moonwalkade långsamt därifrån tänkande att det här talar vi aldrig någonsin mer om.

Konstigt nog är det så att även om jag vet allt det här har jag ändå svårt att lita på honom, min slutsats är att det måste bero på att jag anser att han klippte mig för kort vid ett tillfälle för sju månader sen.

Snart måste jag besöka honom igen och se mig själv i spegeln. Det värsta och mest onaturliga jag vet, det är inte meningen att man ska sitta och se på sig själv från en meters håll mer än några sekunder i taget. Att behöva sitta så i en halvtimme och analysera allt det man ser in i minsta detalj är tillräckligt för att bryta ner även det starkaste psyket. Så när man suttit där och granskat sig själv i trettio minuter vill man inget annat än att ta sig därifrån och då självklart ska frisören glatt visa upp sitt hantverk från alla möjliga vinklar och vrår. Man sitter där iklädd en fånig kappa, med tårar i ögonen, ler ett stelt leende och nickar krampaktigt för varje ny vinkel han hittar att porträttera ens vidunderliga ansikte på. Jättebra tack säger man fast man tänker att det var dumt av honom att ge ett så fult ansikte en så snygg frisyr.

Sen betalar man och går därifrån, får lite perspektiv på livet när man slipper se sin egen spegelbild och plötsligt känner man sig riktigt snygg.