Experimentell sömn.

Utlottningen av boken är genomförd och vinnaren är kontaktad, tack alla ni som deltagit. Förhoppningsvis kommer det mer böcker som kan lottas ut i framtiden!


Det finns något i sömnen jag valt att tappa bort till förmån för det något rockiga i att vara trött. Det där underliggande rebelliska i att bara ha sovit ett par timmar när forskningen visar att det tvådubbla vore bäst.
Om jag inte kan vara fulländad så är fullständigt förstörd ett fullgott alternativ, eller?

Ja du Glen Snoddas, när det kommer till att finna ursäkter är du en mäster av ditt skrå.

Min sambo är en klok kvinna även om hon ibland vägrar erkänna det själv.
Något med självbild och sådant ni vet.

I sitt sökande efter visdom har hon trillat ner i sömnens puttrande kunskapsgryta och förkovrat sig till den grad att jag blivit sekundärsmart. Vilket en kan stoltsera med när man lever i tvåsamhet och kollektivismen kommit att innefatta bland annat;
Det kollektiva minnet, den kollektiva kunskapen, det kollektivt ansvaret och den kollektiva garderoben för att nämna några.

Är jag faktaresistent?

Det korta svaret är nej, inte alls.

Är jag faktaselektiv?

Till hundra procent.

Min vackra sambo sprider främst kunskap kring sömnens initiala fas, den om att komma ner i varv och kunna somna effektiv.
Det innefattar motion, kost och framförallt att lägga ifrån sig sådant med skärm så att de inte kan nås från sängen.
Jag tycker om att ta del av information och har svårt för att acceptera det sistnämnda knepet med att lägga ifrån sig mobilen och stänga av tvn, det låter helt enkelt tråkigt även om det kommer göra underverk med min sömn.

För att slippa hantera insomningsfasens spörsmål har jag därför valt att fokusera på innovativa lösningar för att vakna bättre/lättare.
Rent konkret innebär det att jag har kopplat upp vår surfplatta mot vår bluetooth högtalare och ställt ett alarm på SR play appen för att vakna till P1 om morgnarna.
Vid sidan av det har vi efter mycket om och men till slut unnat oss själva ett startpaket med smarta led-lampor som ersatt våra gamla dumma i taklamporna.

Fråga när jag somnade i natt och jag svarar runt två halv tre. Fråga hur jag vaknade och jag slutar mina ögon och mmm:ar högt innan jag svarar som på moln.

Moln av tidsinställd soluppgång och ljudet av ett eko av ekot.

Jag ska nog lyssna till min sambo ändå. Ikväll ska jag försöka läsa mig till sömns i våra batikfärgade lakan från Ikea och sluta försöka vara cool. Tror du att du är tuff eller?

Veckobrev – Ett utdrag ur mitt liv.

SÄNGEN_FIX

 

Vad gjorde jag för att bli något mer än mig själv?
Svaret är ingenting, för jag har gått vilse någonstans mellan att vara vaken och att sova. Till råga på allt har ommöbleringen i vår lägenhet försatt mig i en ständig dvala där jag somnar tidigare än vanligt men aldrig vill till att vakna upp. Allt föll på sin plats i hemmet i samma stund illusionen om att det fanns något bättre utanför föll isär.
Dessa perioder dyker upp i mitt liv med jämna mellanrum utan att för den delen meddela sina nära förestående ankomst. En dag ligger jag bara där och lyssnar till hur det ena alarmet efter det andra ljuder sin illavarslande melodi från nattduksbordet bredvid sängen, jag ligger en människa därifrån. Inkilad mellan den yttre muren och mitt allt, fyrtio centimeter av betong och annat som skärmar av mig från det som kräver min närvaro. Inget äger den rätten.

Ovanpå de skräna sirenerna spelas med jämna mellanrum de sånger från Spotify jag valt ut i ett försök att vakna upp med känslan av lugn och glädje.

 

06:15 – Heat of the moment – Asia

06:25 – Play it on my radio

06:35 – Rock U

 

De första veckorna med möjligheten att ha musik som alarm vaknade jag med en iver av att få sjunga med, låg och väntade på refrängerna halvt sovande, halvt vaken.

“I will follow you,

‘Cause you’re the sweetest hunger

I can’t get enough of, of you

Uh, show me the way,

I walked the line just to describe me through

And if I fall to, lift my wrist and swore this rock, rock u”

Nu har jag hittat ett sätt att fläta in mina sånger i sirenerna. Och så ligger jag där och väntar tills dess att jag inser att jag inte är fri att göra valet att ligga kvar. Varken från moralen eller kontraktet som binder mig till det jag åtagit mig att göra.
Hon påminner mig om desamma. När hon placerar sina händer mot min täckesvarma kropp gör hon det ovetandes om hur isande kalla de är och hur det kan användas som en metafor.

Tar mig ut efter en tjugo minuter, är framme vid min destination redan efter sju.

Jag uppskattar mina kollegor som mest när de är som minst, när de varken talar till eller förhåller sig kring mig.
Det där med den personliga sfären och hur dess definierade avstånd är olika runt om i världen och hur det skulle kunna avslöja något om mitt ursprung.
Jag är nog inte från denna jord.

Men jag tycker om mitt arbete även om min vän påstår att min oförmåga att vakna i tid härstammar från att jag inte ser fram emot att gå upp och jobba.

Vad finns det att inte se fram emot?

Frihet under ansvar och så den där härliga balansen mellan det monotona och det som kräver sin rimliga mängd kreativitet.
Det är nog inte till min arbetsmässiga fördel att jag skriver som bäst när jag är där, som om min hjärna behöver rörelse för att skaka fram de där doserna av skapande som håller sig gömd när jag är stillasittande.
Det är nog därför jag uppskattar att promenera så pass mycket som jag gör. Det har blivit allt mindre av den varan numera, kanske har det att göra med vädret. Samtidigt har det aldrig hindrat mig förut. När hon och jag träffades la vi mil bakom oss under våra första dater men då hade vi också ett tydligare mål. Vi kunde på gå i timmar genom vädrets alla faser för
att finna varandra.
Nu när det gått ett år kanske det är döden vi långsamt går emot, för evigheten är ett luddigare mål än oss själva och jag kan inte definiera det mer än att det kommer därefter. Efter det som grusar våra drömmar allt leva för alltid inträffar. Det är långt kvar tills dess.

Vi två som snart har sextio år på jorden mellan oss. Matte har aldrig varit min grej. Siffror tenderar att vara allt för fasta i sina former och svaren tråkigt nog alltid rätt eller fel. Då är språk mer förlåtande. Jag har fått IG på flertalet matteprov, sällan varit sämre än MVG när det kommer till svenskan. Vid något tillfälle fick jag för mig att jag skrivit ett matteprov som skulle ge mig om inte topp-poäng, i alla fall något i närheten av det.
En kan lätt luras av sin egen briljans när matematikens lagar ersatts av sina egna.
2,5 poäng där gränsen till godkänt var 20. Å andra sidan har jag fått toppbetyg för bokanalyser av böcker jag aldrig läst.
Därför är det konstigt att jag binder upp mig kring siffran 30. För den är absolut inget mer än just det.

Testa själva.

Trettio.

Visst säger det er ingenting alls?

Men det är ett hål.
Det finns numera bilder tagna på svarta hål. Gammal_fix
Fascinationen kring dess existens och ambivalens kring vår egentliga mening.
Glödande kanter som en guldskimrande gloria runt formen av allt som har varit.
Eller aldrig funnits.
30 är bilden på det svarta hålet.
Vad det ringar in kan vi bara spekulera kring.
Och hål är till för att täppas igen innan någon faller i dem.
Så jag börjar att gräva där jag står och hoppas finna någon annan än mig själv när tidigare hål har fyllts upp av all den kunskap jag förskansat mig under mina trettio år.
Vi vet nog allihop att det hål jag grävt för att undgå ett annat kommer bli det som sen definierar 31.

Som tur är fyller hon år månader före mig och är på så sätt min cougar medan jag är hennes lammkött. Det medför en möjlighet för mig att testa alla mina känslor kring vårt åldrande på henne innan jag själv behöver ta itu med problemen. Hon är lugn som alltid. Det skinnet hon har på näsan och som jag talat gott om från dag ett tycks få nya lager varje gång jag försöker skaka om hennes värld. Jag byter ut min hud kring min näsa varje dag. Det är något som inte står rätt till med min hy, misstänker att vattnet i vår lägenhet är allt för hårt för min känsliga natur. Torr som ett fnöske.
Hon är stabil.
Vi är grunden till allt vi vill.
Och som vi vill sen.
Det finns något skrämmande vackert vid tanken om att det här är min sista kärlek.

Varför försöker jag ens sätta ord på siffror.

 

Champagnebar_FIX

Det är som om jag tillhör den person som jag gjort planer med och jag som önskar få stoltsera med att mig äger ingen, äger då inte ens längre rätten till mig själv.
Fast om en sagt att en ska så ska en också göra. Jag har inte mycket och mitt ord får stå för allt mitt värde. Så jag står för vad jag sagt och beger mig till stan. Säger till mig själv att inte dricka någon öl, dricker ändå en öl. Tar en Fanta direkt därefter för att försöka radera ut mitt initiala klavertramp.
Det fungerar någorlunda, tänker mest på att åka hem och att sofforna som såg härligt bekväma ut på håll är svåra att sitta i på ett samtalsmässigt vis.
Vi diskuterar en del, pratar strunt än mer. Når fram till det oundvikliga ämnet mot slutet och så sitter vi där och dömer varandra.

Han mig för att jag delat med mig om mina tankar om att det känns omöjligt att skriva en läsvärd berättelse och att jag funderar på att sluta försöka.

Jag honom för att han tror att jag går den enkla vägen när jag istället vill skriva vardagspoesi.
Det finns inget enkelt med att skriva vardagspoesi. Bara att erkänna att det är vad en vill, skriva poesi, är bland de svåraste som finns. För vem tänker initialt gott om en poet?
Dessutom är det långt ifrån enkelt att försöka koka ner känslorna kring sitt vardagliga liv i några få meningar som ska vara öppna för tolkningar men samtidigt rakt på sak.

 

Du missar hundra procent

av samtalen du aldrig tar

Eller hur det nu var Wayne Gretzky sa.

Om han nu sagt det överhuvudtaget.

Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppat

Av människor jag aldrig mött.

Aldrig har så många, så få

Och så vidare och allt det där.

Vår tids statyer

”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”

Ta mig fan, jag har gjort det igen.

Glen Snoddas, 2003.

 

 

Jag säger inte att det är bra eller är en god sak att spinna vidare på. Jag säger bara att det är något jag känner för att göra och jag gör oftast som jag vill. Om jag inte planerat något annat. Så jag kommer fortsätta skriva sådant som är enkelt att känna igen sig i, sådant som är allt annat än höjdpunkter utan istället det som ryms där emellan. Ortens bästa poet är således inget pris som kommer tilldelas mig, Svenssons mest alldagliga försök däremot. Om någon instiftar ett sådant pris önskar jag bli den första att mota äran.

Klockan är snart lunch, jag gör nog bäst i att ta tag i vad allt arbete heter och göra skäl för min lön eller i alla fall se ut som om jag gör det. Troligtvis kommer den här texten ligga orörd från stunden jag stämplar ut fram till tillfället jag stämplar in igen. Förmodligen kommer jag däremellan tänka att jag borde, verkligen borde skriva vidare när jag har all den tid jag tar mig att färdigställa den.
Det ligger något i att stå i vägen för sig själv.
Får man bli asket vid trettio?
Är stoicism något respektingivande?

Om det inte vore för batteriet på mobilen och min kollegas blickar hade jag nog kunnat fortsätta ett tag till. Jag gillar honom ändå, även om han talar till mig ibland. Och när jag stämplar in imorgon kan jag fortsätta drömma om texter som tar höjd.

In i dimman!

Semester är semester först när man kliver ur sängen klockan 12 på morgonen och man slår ihop dagens tre måltider till en enda stor som genomförs så sent det bara är möjligt. Hungern innan och efter den stora måltiden stillas därefter och dessförinnan med hjälp av frukt. Om godiset man äter är formad som frukt det vill säga, annars är det bara godis i sin ärligaste form man stoppar i sig. Semester har man först när man dricker alkohol som om det vore kaffe och kaffe som om det vore alkohol. När det är lika självklart att vara uppe till 03.00 på en vardag som det är oklart vilken dag det egentligen är.

Vad gör jag på tisdag? Om jag bara visste vilken dag det var igår, idag och imorgon hade jag gärna svarat dig vad jag gör dagen du kallar tis.

Där dimman är finner ni mig. För jag har på pappret haft semester i två veckor, fast enligt min egen definition började den först för någon dag sen, jag vet inte vilken. Det kan ha varit under way out west, det kan ha varit när Sanna Nielsen avslöjade sin framtid gällande allsångslederiet. Det kan ha varit när jag stod och väntade på ett tåg till Göteborg med en biljett från Göteborg.
Vad vet egentligen jag som inte sett klart sen dimman omfamnade mig? Det jag vet är att tiden mellan mina inlägg ökar samtidigt som nivån på dem sjunker.

Jag sprang idag, första gången på flera månader. Hur långt? Vad är ens längd? Vad spelar det för någon roll?
Jag kanske borde, eller borde jag verkligen? Ja ni förstår.

Jag är där nu, den stund på semestern där det inte längre handlar om allt man önskar hinna med utan allt man önskar att man inte behövde hinna med.

Om allt går åt helvete och ljuset försvinner får vi hitta varandra i mörkret.

Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Fumlar runt i känslolivet utan kompass.

Homeland är en bra serie även om den trots sina höga toppar också har djupa djupa dalar. Dar Adal är en karaktär på toppen av sin karriär. Glen Snoddas är en karaktär som lämnar utrymme för utveckling.

Svordomarna flyger mot Tv:n när jag gång på gång luras in i  den labyrint manusförfattarna byggt runt karaktärerna  där min åsikt när jag går in i labyrinten helt blivit omkullkastad när jag väl kommit ur den. 

Jag borde veta bättre, jag ÄR bättre än så. Jag låter mig inte luras av enkla knep som gör att jag aldrig kan känna mig trygg i vart jag har en karaktär.

Men så är det just det jag gör, mitt känsloliv är fullt av hastiga vändningar. Kärlek blir till hat, hat blir till förståelse, förståelse till tolerans, tolerans till kärlek och så fortsätter det fram och tillbaks, avsnitt in och avsnitt ut. Ena säsong efter den andra. 

Inför mitt intåg i den sjätte säsongen kommer jag därför koppla bort känslorna och bara lägga energi på kameravinklar samt ljudmix.

Mitt homeland tittande har givit konsekvenser i mitt sovande. Under nätterna försöker jag i mina drömmar hjälpa till att lösa fallen som pågår under säsongen jag ser på och det har resulterat i att jag de senaste nätterna vaknat upp och känt att det måste finnas något mer jag kan göra för att lösa fallet. Det jag i mitt sömndruckna tillstånd ansett vara ett steg i ledet till att få fast terroristerna är att koppla ur laddaren från mobilen eller som nu senast dra ur laddaren från eluttaget och placera den under kudden. Vem vet, imorgon kanske jag tar fram en skruvmejsel och lossar på eluttaget för att vara säker på att inte vara buggad?

Hur som helst är jag glad över att ha tagit mitt förnuft till fånga och kommit över det faktum att jag envist vägrar se på något någon annan rekommenderat för mig. I det här fallet får man helt enkelt tro på hypen och det med rätta.

Homeland får av mig 3,5 sköna stjärnor och såhär inne i något har jag inte varit sedan jag var balls deep i min sambo i förra veckan. Läckert!