Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Ett spel för Galleri Snoddas

Så går dagarna vidare och jag är fortfarande upp över öronen kär, det är trevligt att hitta någon som inte bara får en att våga drömma utan också får en att digga verkligheten för vad den är. Kanske har drömmen blivit till verklighet eller också har verkligheten blivit till en dröm.

Hemma fortsätter jag att vara som alla andra på mitt egna sätt och försöker att inreda min lägenhet med både stil och finess. Det är svårt att hitta det som sticker ut på ett tillfredställande vis samtidigt som det är tillräckligt strömlinjeformat för att jag ska känna mig bekväm i och kring mitt egna möblemang. Ett effektivt sätt att sätta sin egen prägel på sitt hem är att hänga upp konst på väggarna och konst mår bäst av att befinna sig inom ramar av alla dess slag. Som tur är har jag som dagligen arbetar inom och kring ramar en ”fri” tillgång till dessa vilket möjliggör att jag kan visa upp min konst för omvärlden på ett vördnadsfullt sätt, i kvalitéts ramar med både distans och reflexfritt glas.

Tavlor kräver hål och som jag borrat i väggar. Hittills har jag lyckats borra och plugga igen ett tiotal hål som jag skruvat in skruvar i och hängt upp tavlor på.

Välkomna till Galleri Snoddas, där urvalet är lika hårt som livet och bara de hårdaste finns representerade.

Merparten av tavlorna har funnits i mina ägor sen dess att jag flyttande in utan att jag gjort någon vidare ansträngning för att få upp dem på väggarna. En del av förklaringen ligger möjligtvis i att i mitt tidigare liv blev det till en grej att min far alltid kom över när jag behövde hål i väggarna vilket av förklarliga skäl inte går längre. Om han sett med vilken slapphet jag och Filippa borrade våra hål hade han vänt sig i sin grav, nej så kanske jag inte kan skriva. Skämt åsido hade han inte vänt sig någonstans då han är spridd för vinden. Skämt åsido åsido slår det mig ibland att han aldrig fick se min lägenhet och det medför en känsla som når direkt in i det utrymme i mig själv där jag placerat min sorg och saknad. Nåväl, inte mycket att göra åt.

En bit av lägenheten är i stort sätt klar med allt vad det innebär och det är skrivbordsdelen där jag i ärlighetens namn spenderat noll tid hittills. Det finns där mer som en markör över vilken typ av man jag försöker framstå som snarare än den man jag faktiskt är. Ovanpå skrivbordet står det mest pretentiösa ting jag har i mina ägor, en skrivmaskin som med sin blotta närvaro för mig ett steg närmre att bli en parodi av mig själv. Ännu har jag inte tagit det sista steget och lagt en prydlig hög av böcker om skrivandets konst bredvid men fortsätter det så här är jag väl bara veckor ifrån att löpa linan ut och börja skicka in underfundigheter till Namn & Nytt i DN.

.

Att hamra på skrivmaskin är väldigt tillfredställande och ger skrivandet en ny dimension och tyngd när varje ord och formulering måste vägas på guldvåg innan de sätts på pränt. Det är en aspekt jag uppskattar med min Facit Privat och vore jag inte allt för bekväm hade det kunnat bli det nya huvudsakliga verktyget för mig att skriva mina blogginlägg på, även om det inneburit vissa logistiska problem att skicka ut maskinskrivna blad till var och en av er som läser det här.
Sin genuina känsla till trots så väljer jag att skriva på dator framför maskin alla dagar i veckan. Det jag förlorar i känsla tar jag igen på bekvämligheten med ordbehandlingsfunktionen i Word.

Tack för mig!

/ G.Snoddas

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.

Söndagsblues, ett inlägg i tre delar.

Del.1

Nu har nonchalansen nått sin yttersta nivå, jag har köpt ett par byxor med revär
och min vän ska köpa ett par likadana. Vi förbereder oss för en händelserik sommar genom att etablera vår arrogans redan nu. Om ni är i stan och ser två pappskallar som står och kattkallar brudar i crop toppar och top notch kroppar så är det förmodligen vi.

Han och jag.

Vi mot dom.

Allt och ingenting.

Del.2

Säga vad man vill om konstnärer, Rädda Joppe – Död eller levande, är med handen på hjärtat en riktigt bra referens.

Del.3

Jag är hundvakt igen. Att vara hundvakt och äta picknick är för mig besläktat. Tanken på att ha en hund runt sig är lika lockande som tanken om att sitta på en filt på en gräsmatta en vacker sommardag och äta gott i goda vänners lag. Sen står man där och får verkligheten man förträngt under de långa upphållen mellan hundvaktandet och picknicksen kastad i ansiktet. Jag är allergisk mot hundar och är allt för osmidig för att hitta ett bekvämt sätt att sitta på under picknick. Vackra tankar om en stenhård verklighet.

Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Min mors litterära avtryck.

​Som barn boende hemma hos mina föräldrar hände det ibland att det damp ner ett stort tungt paket omgivet av wellpapp i brevlådan. Vid dessa ögonblick  började det av en ren reflex vattnas i munnen som om ljudet av ett paket som slår i golvet förknippades med något positivt. 
Det fanns oftast en belöning i de paket som damp ner i brevlådan och den kom i form av en eller två rykande färska VHS filmer från filmklubben mina föräldrar var med i. Dessvärre rådde det alltid en osäkerhet kring paketens innehåll då filmklubben paketerade sina filmer på precis samma vis som den bokklubb min mamma var med i. 

Ståendes i hallen med ett paket i handen som kunde innehålla den senaste Disney filmen eller som allt för ofta, fem pockets med vad jag nu i efterhand förstått kvalificeras in under genren romantisk thriller med erotiska inslag, har satt sina spår hos mig. 

Det har fått mig att i stort sätt välja bort den tryckta litterära världen till fördel för annan typ av kulturkonsumtion. Jag har lärt mig att kultur packeterat likt något som påminner om något glädjande allt för ofta innehåller en besvikelse.

Det är svårt att särskilja de guldkantade VHS:erna från mammas (vad jag antar) snuskiga Harlequin pockets. 

Därför väljer jag att inte investera min dyrbara tid i tryckta böcker. Det är för riskabelt att huvudstupa ge sig in i något där man alltför ofta inser någonstans i mitten att ett omslag som lovade gott inte innehåller något av värde.

Däremot har jag lyssnat en hel del på ljudböcker det senaste året för att upprätthålla någon slags intellektuell aura. Givet är också att jag läser bokbloggar och med det har jag hittat en genväg till den stjärnglans en bokläsare utstrålar. Att läsa om andra som har läst och då själv verka beläst är briljant, nästan genialiskt.
Bland ljudböckerna jag lyssnat på det senaste året är det speciellt en som sticker ut och det är Jan Guillous bok (som jag glömt namnet på och inte orkar leta upp) som handlar om hans yrkesverksamma liv som journalist. 
Givetvis är den inläst av honom själv.
Sällan har jag hört en så självdistanserad karaktär berätta så nyanserat och blygsamt om sina bedrifter och sitt yrkesliv i stort. Jag slits mellan att ogilla honom starkt för sin barmhärtighet och att älska honom för just densamme. I ena sekunden vill jag överösa honom med styrkekramar och vördnad för att i den andra vilja slänga glåpord efter honom. 
Jan Guillou väcker känslor hos mig och det älskar jag honom för.

En gudfaders eskapader.

Mirakel finns dem? Till de som säger nej säger jag.

1989-09-11, jag föds.

2014-05-17, Arsenal vinner första titeln på nio år.

2017-02-22, min syster föder ett efterlängtat barn.

Och så satt jag där en dag och fick hålla denna underbara pojke i min famn och för första gången i mitt liv var jag inte livrädd för att hålla i ett litet barn, jag kände mig på något vis redo på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
Nu kommer det dröja några år innan jag skaffar egna barn men det känns tryggt att veta att när väl den dagen kommer kommer jag inte längre vara skräckslagen av blotta åsynen av ett skört litet barn.

Jag stod framme vid dopfuntet och höll mina ögon låsta på målet framför mig. Jag får anses vara en vattenbärare på fotbollsplanen men nu var det min uppgift att bära vatten även utanför planen.

”Håll i locket när du häller”

Det pågick något runt mig som jag inte kunde fokusera på, jag hade en uppgift och bara en. En chans till stordåd, ett ögonblick där historia skulle skrivas och om den skulle vara till min favör eller inte skulle tiden snart få utvisa.

Psalm 248 passerade förbi mina läppar lika stolpigt och osäkert som den alltid gör. Min sångröst lämnar mycket att önska och sättet som ”tryggare kan ingen vara” framförs på är en riktig tungvrickare där onaturliga pauser blandas med plötsliga tempoökningar i parti och minut.
Jag sjunger inte bra, inte på något vis, psalm 248 och jag är ingen match made in heaven och med den kombinationen tillsammans med min nervositet gav jag ifrån mig ett ylande inte ens en mor kunnat älska.
Förhoppningsvis hördes inte mina tappra försök till att ta ton ut till åhörarna på parkett.

Fast i den oroliga dimman stod jag allvarsamt framför församlingen och samlade mig för att inte darra som ett asplöv. Jag förstod att det snart skulle var dags för mig att ta klivet in i föreställningen och jag bävade lika mycket som jag längtade efter att få det oundvikliga gjort.
Vart fäster man blicken när alla blickar är fästa på en själv? Vad gör man med sin nervositet när alla kan ser hur den ger sig till känna genom sina darriga ben?

”Nu återstår bara en sak och ni vet nog vad det är” sa prästen.

Tystnad.

Jag visste, jag ville skrika ut det. Vattnet! Det är dags för vattnet! Det är dags för mig att genomföra min uppgift och äntligen få ett syfte och en mening med min närvaro.

I ett stadigt grepp med bägge händer lyfte jag kannan från golvet och förde den över dopfunten. Och som jag hällde sen, hällde som om det gällde liv eller död. Vattnet forsade ner i skålen under mig och fyllde den centimeter efter centimeter, droppe efter droppe.

”Då var jag var klar då”

Tänkte jag efter en stund men när jag lutade kannan ytterligare lite till insåg jag till min stora förvåning att halva innehållet fortfarande var kvar där i. Ingen hade instruerat mig gällande hur mycket av vattnet som behövdes för att genomföra ett korrekt dop så jag hällde till sista droppen och kände hur gud och församling höll sig för skratt när de såg mig krampaktigt stå och hälla upp vatten i en oendlighet.

Tillslut var ändå kannan tömd så jag ställde ner den på golvet igen och när jag reste mig upp hade all min nervositet runnit av mig och ersatts av glädje. Jag hade uppfyllt mitt syfte och all belåtenhet som kommer med det var min att känna och som jag kände sen. Kände mig upprymd, lycklig, glad och stolt över min insats och jag lät det eka genom salen när trosbekännelsen avslutades, AMEN.

Glen Snoddas, gudfar.