Lördag, varför inte?

Igår hade jag en sådan där dag när motivationen stannat kvar i sängen och morgonens första timmar gick ut på att pendla mellan tankar om att förbli i dvala eller tända en gnista av hopp.
När man står där lutade över ett bord fyllt med arbetsuppgifter gör man nog bäst i att välja lyckan,
för det ska väl ändå vara roligt att jobba, är det inte så det är sagt. Att det ska vara Toto – Rosanna året är 1982 och inget ont kan någonsin nå oss trevligt att få tjäna sina egna pengar och göra rätt för sig. Framförallt en fredag, innan löning dessutom.

Meet you all the way.
Meet you all the way.
Rosanna
Yeah.

Och så fick den arbetsdagen vara slut.


På väg hem från jobbet genom regn och rusk kunde man skönja ett ljus avsett för bättre väder.
Ett sådant där omfamnade ljus som inte tycks ha någon källa, ett ljus som gör en glad i själen utan att berätta varför. Det är då man köper tulpaner för att man inte vet när man egentligen ska köpa dem men det känns så rätt att göra det just då.
Och visst gör det skillnad i humöret, både blommorna och solen.

Mot våren! En potentiellt pissig dag i taget.

Muffins, vad är grejen?

Även om det finns stora mörka moln längst horisonten får man inte missa de ljusglimtar som livet faktiskt erbjuder. Faktum är att det ljus jag så länge gått och längtat efter nu äntligen är här och nu jävlar lever vi på riktigt.
Vi ska baka muffins, just bara för att solen varit uppe i nästan 12 timmar. Den föder en vilja att skapa, fast inte något allt för stort. Muffins är alldeles lagom, lagom tidskrävande, lagom många ingredienser, lagom gott. Det godaste är ändå smeten, vilken får en att lyfta av tre, fyra formar från plåten och fylla kvarvarande med så lite smet som samvetet tillåter.
Vi slickar i oss från bunkens botten, gör det med viss skam. Vet att vi inte borde men kan inte sluta förrän vi är säkra på att den är slut.
Det åts inga muffins när de väl var färdiggräddade. Nu ligger de i en påse på bänken och väntar. Varken vackra eller inspirerande. Ingen vill väl stoppa något så platt, ofärgat och tråkigt i munnen. Det finns liksom ingen flärd med en genomgräddad puck av samma smak och konsistens rakt igenom. Man borde ha försökt få in något som rinner där i mitten, något som hade överraskat där i slutet av den första tuggan.
Om vi vore sådana hade vi kunnat sätta ett rött snöre runt den där påsen med en lapp om 50kr eller liknande summa. Då hade bara ett slitet fällbord och en tom klasskassa saknats för en heldag i centrum.

Dammvippans fallande stjärnhimmel blottar sig när jag sveper den genom luften och dammet fastnar i en stråle av ljus.
Det om något är vackert!
Så vackert har det inte varit att städa på sex månaders tid. Med dammsugaren i händerna och P1 i hörlurarna gör jag rent hus, passar på att ta mig an de vinklar och vrår som passerat förbi oberörda allt för länge.
Såhär års orkar man inte bara ta sig an en ytlig storstädning, man mäktar med att ge sig på sitt egna inre och vågar räta ut de där frågetecknen som format sig i mörkret.

Är jag på rätt väg i livet?

Ställ den frågan till universum under vintermörkret och du har bokat en förstaklass biljett till närmsta psykolog.
Nu i mars däremot. Då jäklar!