Det grämer ibland.

I morse var den lilla bron avstängd för någon form av reparation, var god följ orange markering fastän inga orangea markeringar fanns. Lite som att leva livet när tidigare vägar förändras och nya måste ta vid, helt utan karta men med den där lilla aningen som kompass. Jag är lyckligtvis bevandrad i området och hittar utan vidare den bortre bro som de där pilarna hade pekat mot om de bara funnits.
Det kändes som ett bekymmer då, nu ser jag istället fram emot att gå min nygamla väg hem som känns snabbare fast den är längre. Min aning säger åt mig att se till att njuta, vad har jag att stressa till annat än det jag kan uppleva redan under min promenad. Lugnet, friheten, en stund för mig själv bland trottoarcyklare och andra lika mindre belevade.
Det skulle väl vara hon då, hon som möter mig halvvägs och gör mig hel.
Hela dagarna isär går väl egentligen åt till att snart vara i det där igen, det vi har gjort till våra liv. Då behövs inte så mycket mer, en bro under konstruktion räcker väl för att sätta ett leende på läpparna. Vi kan ju egentligen inget om det där, roligt att spekulera ändå. Hon har sett en dokumentär om undermåliga broar och tror den måste vara italiensk. Det var något vi talade om då, för flera månader sen.
Vi kan inte mycket om fundament, men vi kan allt om det här med att förälska sig i att den andra har något att säga. Då spelar inte vad så mycket roll. Bara att.

Bakade bullar igen i helgen, något som är så lite sommar får man leta efter. En deg som jäser är liksom en mörkrets teater. Ljusa tider kräver snabbare resultat, på vintern där emot, då kan man gott vänta på den där dubbla sin storlek. Jag finner det svårt att få till den där industriproducerade för café kladdigheten i fyllningen. Hur mycket jag än tror mig smöra och sockra är det aldrig nog. Så man sitter där med så mycket potential i sina händer och så har man gjort ett något för sött matbröd igen.
Det grämer mig.

Sommar i P1.

WhatsApp Image 2019-07-01 at 19.45.37

 

Genom fönstret syns vinden greppa löven som spritter av glädje på träden.
Det saknas något i det suddiga skimret, skapat av min ögons försök att fokusera.

Klarhet.

Radions väderleksrapport berättar att dagen ska vara molnfri och himlen inte kommer bli något mer än sig själv.
27 grader varmt, han uttalar det med entusiasm, strålande sol är ett glädjefyllt uttryck.

 
Sommar i P1.

Vem är jag att säga emot en överläkare även om jag försöker hitta motargument. Det är jag som är produkten, mitt jag behöver röra mig mer. Ångest är uppdelat i kategorier.
Eklektisk är ett nytt ord jag nyss lärt mig och eklektisk är en ny lärdom om mig själv.

Mina orosmoln är gränsöverskridande.

Fast vem vill egentligen tala om väder, det säger för mycket om en person att tala om det vi alla upplever i samma stund, intill varandra. I normal ton.

Talar fiskar någonsin om vattnet som omger dem?!

Kom med något nytt.

Det får vara nog om vädret. Det säger för mycket om en person. Den jag talar minst helst om är just det som upplevs i den delade stunden intill varandra när orden ska ta sin plats och våra uppfattningar om det självklara bör förbli osagda, det är varmt när det är varmt, blött när det regnar, kylan biter i kinder, mig själv.

Något så självklart gör man bäst i att inte tala högt om, andra kan lyssna. Vad ska de då tro? Vi är intellektuella på sin höjd i frånvaron av bättre ord.

Nu kommer regnet, genom dropparna som rinner längst fönstret tycks de dansande löven bli klara i sina konturer.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Självbelåten däremot.

Det finns en gala för svenska hjältar.

Alla vill vi väl någon gång kunna titulera oss som hjältar, men vi tar det sen.

Det var måndag kväll och klockan hade hunnit vandra upp mot 20.00. Tvätten var gjord, maten var lagad och jag låg mätt och belåten i vår säng. Hon hade precis kommit hem efter en lång dag på jobbet och fanns där bredvid mig.
Allt var gott, allt var vad jag önskade att det skulle vara. Vi ägde lugnet. Vi var det där sista medvetna ögonblicket helt utan bekymmer som når en precis innan sömnen gör det. Tillsammans i vår värld bakom slutna ögon, ett skuggspel på insidan av våra ögonlock, som om vi somnat fastän vi var vakna och såg på nyheterna. Nyheter från verkligheten. Den verklighet som vi aldrig lyckas slå oss fria från.

Kan hjältedåd födas ur förpliktelser eller har man då bara gjort sitt jobb.

Mina förpliktelser bestod utav fotbollsmatch. Start 21.15.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tuben
Det är viljan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.
Frågor om att vara någon annan
Och ett universum utan svar
Skyltar om nästa tre minuter
Som om jag inte redan kunde tabellen utantill
När allt kommer omkring
Finns det något viktigare än att komma i tid
En dag
En annan betoning

Stundens allvar, jag och mitt ansvar. Mitt löfte att ställa upp, att stå upp mot vårt motstånd. Det finns många saker jag önskar att slippa en måndagskväll. Att stå i vägen för skott från människor som inte vill annat än att se dem passera mig är en av dem.
Rädslan har aldrig varit för bollarna, rädslan har alltid handlat om att göra fel. Att misslyckas och se sig själv besegras. Någon sa att det inte finns någon press eller förväntningar på den för matchen utvalda målvakten, hon glömde bort kraven jag ställer på mig själv. Det var nära att jag gav upp och frånsade mig ansvaret jag tagit på mig Sen kommer den där tanken om att överträffa sig själv och göra det ingen trodde var möjligt.

Det finns en gala för svenska hjältar. Några har bevisligen nått dit, fått chansen att titulera sig något av det mest åtråvärda vi har. Tusentals tips om hjältedåd når Aftonbladets redaktion. Inget av dem är om mig, för vad har jag gjort för rekommenderas som en hjälte?
Inte räddat några liv, aldrig släckt några bränder. Inte förhindrat några brott eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som någon annan varit på fel plats vid fel tillfälle.
Lagom, jag är lagom hjälpsam. Försöker så gott jag kan att ställa upp när någon behöver det. Blev en gång kallad för en ängel på jorden av en dam vars rullator jag bar ner för en trappa. Finns det någon gala för det?

Jag står där mellan två stolpar och kommer på mig själv att tänka att här på konstgräsplanen en måndagskväll i maj föds inga hjältar. Här uträttas inga hjältedåd. Jag finner mig själv kunna slappna av och bara ta situationen för vad den är. Det är vi som anfaller, då finns ingen plats för mig. När vi är som bäst har jag spelat ut min roll.

Och så vänder det.

En boll rullar förbi och jag blir rasande. En andra följer samma väg och jag kan inte göra annat än att ligga kvar på rygg och se upp mot himlen. Ett flygplan passerar där uppe på hög höjd, jag själv är slagen till marken av mina högt ställda krav men skulle inte för världen vilja befinna mig någon annanstans än just där.

2-0.

Tiger med böjelse.

Söndagskänslan och allt det där med att våren är här.

Jag är redo. Även om de där två fåtöljerna som i ett infall skulle bli våra passerad oss förbi. Det var nog inte menat när allt kommer omkring.

Inga trädgårdsmöbler här inte, vi får plantera våra växter i krukor i fönster i förorten i storstaden.

Någon dag kanske jag köper mig ett hus någonstans långt ut på landsbygden där jag kan stå på min veranda och blicka utåt utan se någonting alls. Annat än en stor trädgård, en lummig skog och en klarblå himmel.

Jag är så jäkla mossig.

Det är rätt varmt där ute, är det inte?

Det krävs mycket för att upprätthålla den numera etablerade påstådda sanningen att jag aldrig blir bakfull. Jag har suttit på för höga hästar och haft en allt för hög svansföring när jag förkunnat min immunitet mot bakfyllor för att kunna erkänna att jag ibland tvivlar på min egna tes och är beredd att ge upp det jag fått så många andra att tro på. Till mitt försvar var det förmodligen inte den ringa mängd alkohol som inmundigades i fredags som fick hela lördagen att gå åt att klaga över huvudvärk, svaghet och kramp i lederna utan den omfattande värmen som förföljt mig sen början av Maj. Jag är trött nu, så trött på att beklaga mig över att det är varmt, så trött på att beklaga mig över svettningar, så trött på att vara törstig, så trött på att vara trött och att varje steg i solljuset är som en kilometer i skuggan.

Det är så varmt att jag ser fram emot att ta tåget till Skåne för att träffa hennes föräldrar för första gången och behöva kallprata för att bryta isen. Om jag nu ens kommer fram när hela halva Sverige verkar stå i brand.

Jag är inte skapt för att leva i denna värme, jag är skapt för att leva i och kring en värme runt 21 grader och ett ständigt närvarande molntäcke på himlen som blockerar solen från att nå min bleka nuna. För en blek nuna har jag sannerligen, jag är så vit att jag inte har vitiligo utan vitiligo har mig.
Jag önskar mig ett ordentligt oväder som skingrar mina orosmoln kring vart vi egentligen är på väg och hur jag ska kunna finna min plats i den nya världen som helt verkar sakna rim och reson.

Jag trotsade trots allt vädrets makter i söndags och befann mig på språng innanför tullarna i timmar och åter timmar. Och som jag svettades sen, svettades ut flera liter rakt ner i mina allt för varma långbyxor som sög sig fast och satte sig som tajta trikåer mot mina svettiga lår. Har jag mig själv att skylla för att jag klär mig allt för varmt eller är jag bara ett offer för en elak konspiration? Att använda shorts innanför tullarna är ett modemässigt no-no enligt ett brädspel jag spelade för ett antal år sedan och jag har inte kunnat släppa det stenhårda påståendet sedan dess.

Varför har man inte kortbyxor på sig i stan? – ”För att det är fult”.

När värmen slår till har jag svårt att tänka hela tankar men att bära halva byxor i stan är något ingen värme kan få mig att göra. Jag är jesus på korset, Glen i korsett, lider för den goda smakens och de modemässiga syndernas skull. Må den utan synd kasta första stenen och jag har alltid ryggen fri, fri från bördan att ha burit kortbyxor där långbyxor är kutym.

Svart på vitt.

Skrivmaskinen

 

Om jag sagt att jag mår bra hade jag inte ljugit, inte heller talat sanning. Svaret hade bara varit just vad det är och ingenting mer. Precis som jag. Jag bara är för stunden, för ambivalent för att kunna sätta fingret på hur jag egentligen mår och för säker på att det varken är si eller så. De som känner mig lika väl som jag känner mig själv ( vilka jag kan räkna på handens fem fingrar men jag knyter just nu näven i fickan) vet att jag mår som mest när jag befinner mig i en gråzon och precis där befinner jag mig nu. Det är svårt att finna det inre lugn som jag alltid söker när svaret på frågorna jag ställer mig själv gång på gång består av ”din mamma jobbar inte här” istället för något handfast att klamra mig fast vid. För en som önskar att se allt som svart eller vitt frambringar en gråzon något motsägelsefullt väldigt färgstarka tankar kring vad en borde och inte borde göra för att bringa klarhet i en suddig vy. Jag är beredd att visa vart mitt innehållslösa vitrinskåp ska stå, problemet är bara att förstå varför jag skulle vilja placera det någonstans alls förutom i en mörk vrå med en spotlight i taket som jag kan tända om lusten att visa upp min tomhet faller sig på. Troligtvis kommer jag bli lika förvånad som den jag tänder lampan för när det jag trodde var tomt visar sig ha ett innehåll.

Rent frankt är jag införstådd i att mina fall i varje fall är fall framåt men det är svårt att veta i vilken riktning man är på väg i stunden man känner att man tappat fotfästet och befinner sig i luften.
Jag duschar varmt för att slippa se mig själv i spegeln. Lägger band på mig själv för att inte binda upp mina tankar kring negativitet. För direkt negativ är jag egentligen inte heller. Snarare mer optimistisk, lugn och lycklig än på länge. Mest av allt är jag nog bara mänsklig när allt kommer omkring även om jag ibland önskar att jag vore mer än ”bara” det. För saknaden är en bitch och när den ger mig en lavett har jag svårt att slå tillbaks eftersom min nävar är knutna i fickorna på mina byxor med revärer.

Vårtecken från Västertorp!

Jag kommer nog aldrig finna mig själv men jag har i alla fall hittat hem. Hem till mina 30 kvm, mitt slott, mitt eget kungarike där jag själv väljer hur höga murar jag vill bygga upp mot omvärlden. Just nu är de knappt en tröskel höga.
Jag välkomnar det som finns där utanför, spenderar mer tid där än i mitt eget hem och det måste ses som ett trendbrott.
Kanske utvecklas man trots allt? Även om det känns som om man står och stampar på samma plats. Kanske har man blivit mer social och öppen? Kanske är ordet. Kanske är det så enkelt att min avsaknad av bredband tvingar mig ut i verkligheten. För bredband har jag inget, min lägenhet finns än så länge inte i leverantörens databas och det känns på någotvis spännande att leva ”off the grid”, utanför systemet och internets ständiga påminnelse om allt man missar och kunde ha gjort.
Min nya smart-tv känns genast som en dum investering, den står bara där som en svart skärm att spegla sig i. Det ser mörkt ut, en lysande beskrivning.

Här kommer ljuset.

Jag älskar min lägenhet. Den är min, den är helt ny och den har den bästa dusch jag någonsin duschat i. Jag är klar med inredningen för stunden, ljusår ifrån i det stora hela. Jag tog mitt förnuft till fånga och avvaktande med att köpa allt på en gång och har istället givit mig tid att få känna efter vad det är jag egentligen behöver och vill ha. En omskrivning för snålhet?

Väggarna är än så länge kala men snart har jag tre ordentliga konstverk att spika upp. Tre stycken härliga tavlor från tre olika konstnärer. Givetvis kommer jag någon gång fota lägenheten för alla er att se, jag ska bara bli klar först.

Sensuella Santorini, en glömd titel.

I avsaknad av motivation och vilja att aktivera den delen av hjärnan jag använder när jag skriver till min blogg så kommer jag inte skriva något idag heller. Rent krasst har jag ingen lust att aktivera någon del av hjärnan så det här inlägget kommer mest innehålla några bilder från min resa, oredigerade och helt utan egentlig tanke. Håll i i hatten, för nu åker vi.

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

Bakbunden resenär


Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en resa som känns rätt? Utbudet är givetvis väldigt mycket mindre nu än om vi hade börjat leta redan tidigare i år.

Det är vår stora sorg att jag har en tendens att skjuta på saker och det är jag och bara jag som äger det problemet. Insiktsfullt som bara fan men min patalogiska prokrastinerings problematik gör att jag tar tag i den saken imorgon.
 Så

Ska man åka till Grekland? Hur är egentligen Mallorca nu för tiden? Sola och bada är vad vi vill göra, eller hur?

Fast solen är ju bra läskig, speciellt när vi bägge två är så ljusa i hyn att vi är övertygade om att vi får tio talet nya fläckar på kroppen varje gång vi solar.

Hur mycket ska vi betala? Lyx är alltid härligt men vi kommer ju sällan vara på rummet. Lite sämre hotell kanske, men tänk om det är långt under den standard som vi gjort oss vana vid och att vi då inte kan komma ner i varv. Det får inte vara några barn i närheten men om man ska bo på ett vuxenhotell skjuter priserna i höjden. Barn kanske inte är så farligt ändå? Hur nära stranden ligger det? Hur långt är det till centrum? Passar charter vår påhittade image? 

Kanske drar vi till Bahamas i vinter istället.
Letandet fortgår som det gjort i snart två veckor och jag ser inget slut på det hela. Det här är första gången vi kommer resa med charter och när hela världen står för våra fötter känns möjligheterna motstridigt få. Vi ser inte skogen för alla träden och varje tankeexperiment där vi påstår oss ha valt en resa slutar med att vi  börjar omvärdera våra liv. Vem är jag? vilka är vi? Har du någonsin reflekterat över om man byter ut alla plankor på ett skepp, är det då fortfarande samma skepp?
En sak är säker, bada ska jag göra. Jag har för första gången någonsin arbetat för att få en top notch beach kropp så jag måste få stå där på stranden och inse att absolut ingen bryr sig om mig och min kropp förutom jag, min sambo och den där obehagliga typen under ett parasoll 30 meter bort. En insikt som kan vara nyttig att bära med sig i livet.