Det är synd om mig.

Stripptease

 

Det är synd om mig.

Det är faktiskt synd om mig, jag har varit och är fortsatt förkyld. Det har runnit och det har täppts igen, jag har hostat och jag har nyst. Känt hur tårar runnit från mina oskyldiga ögon längst mina gyllenevita kinder för att torkas upp av mina kalla likstela händer.
Inte minst har jag gnällt, sökt uppmärksamhet och bekräftelse. Försökt få henne att aldrig glömma bort att hon lever med en förkyld sambo, en slagen man, en sårad soldat.
Och hon har lyssnat, hon har verkligen sett mig i min misär och ställt mig frågan, den enda jag haft kraft att svara på.

”Hur mår du?”

För att ta det till engelskan.

I soldier on.

Och det har jag gjort. Fram tills nu. När symptomen har lämnat mitt yttre och istället huserar i mitt inre befinner sig mitt tillstånd i kris. Jag bär på historier om storslagna slag, bara inte ärren som för dem på tal.

Jag är förkyld, det syns bara inte på mig.

 

Det är synd om mig.

Igår kväll genomförde jag min sedvanliga dans efter duschen. Bara för att jag är förkyld betyder inte det att jag kan beröva min sambo på det vackraste hon äger som om jag vore ett objekt.
Och det var jag igår, ett sexobjekt.
Bara de som själva har bott på bottenplan med direkt insyn från omvärlden förstår hur mycket tanke och talang som krävs för att genomföra en sensuell dans samtidigt som en undviker blickar från oinvigda. Det komplicerade i att beräkna vilka vinklar en inte syns i utifrån men som mest där inne, samtidigt som en placerar en fot i en fåtölj på ett sexuellt men inte slampigt sätt, för att låta handduken runt höften öppna sig tillräckligt för att inte helt avslöja vad den täcker men samtidigt bygga upp det där kravet från åskådaren.
”Jag måste få se mer, jag måste få se allt och jag måste få göra det nu”.

Jag var i mitt esse igår, en bättre koreograferad dans hade jag aldrig tidigare lyckats genomföra. Publiken ville ha mer. Kunde inte få nog. Och då avbröt jag, lämnade scenen på topp med vetskapen om att en sådan dans kommer hon aldrig glömma.

Sen ringde hennes telefon.

Och där stod jag, fullt påklädd.
Avklädd allt det jag arbetat för att hon aldrig skulle glömma.

Det är synd om mig.

Det andra öppna brevet till H&M.

​Nu när det har runnit en hel del vatten under broarna tänkte jag att det vore lämpligt att återkomma till er. Jag håller mig glatt flytandes med strömmen men hur går det egentligen för er som kämpar mot strömmen i trendernasflod ?



Mitt erbjudande om att bli er posterboy står fortfarande kvar som det gjort sedan jag publicerade mitt första brev till er i höstas. Fortfarande står jag utan svar, min utsträckta hand har behandlats som om den vore en källa till sjukdom och galenskap. Den har ignorerats och ni har låtit mig hänga med handen ovanför huvudet och har med det utsatt mig för ett socialt stigma. Ingen ser på en människa med en obesvarad high five i luften med annat än avsmak i blicken. Avsmak, smakar på ordet, avsmakningsmeny, antipati, antipasti. Ett bräde med delikatesser, en försmak av vad som komma skall. Förrätt till en förträfflig huvudrätt. Och där har vi satt huvudet rätt på spiken.

Glen Snoddas.
 

Sedan det senaste brevet har mycket hänt. Inte bara i mitt inre utan också ute i naturen.Vintern har kommit, tiden för beaktad självaktning där vi vänder blickarna inåt mot oss själva och inte bryr oss om det där andra, det där desperat extravaganta, det där tråkiga vintermodet som krampaktigt försöker finna sin plats i det kalla karga vinterlandskapet där det inte har någon plats. Under höst och vinter genomlider man, genom vår och sommar glädjesprider man.

Somnar ni nu och missar denna chans inför kommande sommar där era sömmar kan förverkliga drömmar och göra något mer än enbart ställa frågor utan också ge svar tror jag att alla inblandade parter kommer att besvikna.

I mitt liv, i min värld och i min sanning är det inte bilden av plagget som skapar dess skönhet, det är beskrivningen av det som får det att skina. Därför frångår jag nu tidigare planer om att bli ert ansikte utåt och erbjuder er istället mina ord och mina känslor. Hela upplägget ligger så rätt i tiden. Det är ingen som bryr sig om instagram längre, Snapchat har varit i kylan så länge att man tror att vi befinner oss i en istid. Nu är det ord folk vill ha, ord ord och mera ord. Ord ihopsatta till poesi, ord som formar meningar som förbryllar, förför och förälskar. Ordet är det nya svarta bland kidsen där ute och jag erbjuder er en chans att vara lika nere med kidsen som min morfars bror var med syndromet. Jag har inga belägg för min tes men vi är förbi sanningens tidsera numera och jag baserar min teori helt på känsla. Känslor är det nya svarta där ute bland folket och jag kan vara den som väcker känslor å era vägnar. Tvekar ni fortfarande på om jag är rätt person för jobbet vill jag avslutningsvis föra fram att jag lyssnar på Stil i P1 minst en gång i veckan och är en bra kille, eller Un bon gars för att säga det på äran och hjältarnas språk.

Förträng isande rimfrost och stilmässig ringrost, H&M är inspirerade av självaste Jackson Pollock. En tröja skapad med en teknik få kan uttala och ingen vet vad det är. Det vi däremot vet är att det är ett spännande stycke modehistoria skapat av H&M för den unga vuxna publiken som ännu inte funnit sig själva och agerar lika slumpmässigt som en droppe saft i ett vattenglas. Förmodligen är det också där designern funnit inspiration till det aviga mönstret. Även om designen kan uppfattas som saftig har vi tur att priset inte gör det, 249kr för att sticka ut med en jaquardstickad tröja är kaxigt.Egentligen kan man inte sätta ett värde på fulländad perfektion men H&M sticker ut hakan och gör just det. Vågat, fräckt och framgångsrikt. Kul!

Hjulen snurrar men jag står still, julens förnimmelse och mer därtill.


Det var med den första snön i början av November lusten att julpynta gav sig till känna. Kunde jag acceptera att falla för det barnsliga begäret eller skulle jag kämpa för att hålla mig ifrån en prematur juldekoration?
Med råg i rygggen stod jag emot frästelsen till den milda grad att jag gav upp tankarna om enorma adventsstjärnor till varje fönster för att istället ställa in siktet på ljus med doft av jul.

En doft av jul, vad nu det innebär.

Jag har doften klar för mig i mitt minne men kan inte definiera vad det egentligen är som utsöndrar den ljuvliga tillfredställande doften. Även om jag inte visste vilken egentligen doft jag var ute efter stod det klart för mig att min vision av juldoft inte överensstämde med ljustillverkarens. 

”Christmas Candle” titeln var lovande, kunde det vara vad jag var ute efter?

Jag tog ner det och bröt mot alla regler när jag försiktigt bröt förpackningen för att försäkra mig om att inte köpa grisen i säcken.

Jag rynkade pannan när jag drog ett djupt andetag genom näsan.

Christmas Candle? Titel lovade mycket men levererade föga, även om jag inte var på det klara med vad som egentligen är signifikant för juldoften förstod jag att grönt äpple absolut inte var det.
Äppel och kanel kanske hade varit något sånär rätt men enbart en frän doft av Granny Smith var inte tillräckligt tillfredställande för att att jag skulle köpa den förljugna titeln ”Christmas Candle” och med det köpa ljuset. 
Jag lämnade butiken besviken över att inte fått stilla mina jullustar. Inte ens med ett litet ljus.

Fast besluten att ändå få ut något juligt ur dagen gick jag vidare till Coop där jag raskt tog mig fram till avdelningen med jul koncentrerad i tub. Två stadigt packade tuber tomtegröt roffade jag åt mig innan jag gick mot kassorna, väl medveten om att jag skulle passera hyllan med jul tappad på pet. 

Två portioner tomtegröt med tomtegrus och en flaska julmust senare satt jag nöjt tillbakalutad i soffan bländrades i min almanacka, 27 November, datumet ringade jag in. Det var då lägenheten skulle gå från höstigt deppig till ljuvligt julig. Snart är vi där och jag har aldrig längtat som jag gör i år.