Filosofins ände.

WhatsApp Image 2018-12-04 at 20.42.10

 

Jag påbörjade mina självstudier i filosofi igår kväll och gick och la mig med en känsla av att jag inte begripit någonting. I morse vaknade jag till insikten att jag förstår allting, allting i hela världen. Jag kom under natten till insikten att allt, oavsett vad, är socialdemokrati i grunden. En förklaringsmodell jag nu, oavsett vad, alltid kommer referera till som den egentliga sanningen.

Om någon försöker motbevisa mig eller argumentera för att min modell har uppenbara brister kommer jag utmanövrera denna genom att hänvisa till att personens åsikter även de är sprungna ur socialdemokratin.
Vidare känner jag att jag inte behöver bevisa min tes då tesen är det yttersta beviset i sig.

Om det här gör mig till allvetande eller inte låter jag vara osagt, men att svaren på alla våra frågor står att finna i socialdemokraternas partiprogram är enligt mig numera bevisat.

Hur svårt var det där med filosofi egentligen?

Allt som krävdes för att finna alla svar var en kvälls självstudier, en kort natts sömn och ett feberlikt uppvaknande till Stefan Löfvens sakrala stämma på nyhetsmorgon. Och med det kan vi förpassa filosofin till historieböckerna och istället rikta in oss på att lösa livets egentliga gåtor, vad ska vi äta till middag? Får den här boken mig att se tjock ut? Undrar om jag någonsin får gå i pension, om Reinfeldt får bestämma?

Jag har varit död sen födseln

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.48

Stanna upp.

Jag ber er passera.
Passera utan att se mig.
Gå förbi, fortsätt vidare framåt och så vidare ännu lite till.
Först då kan jag se er i ögonen, se er för vad ni egentligen är. Fria från mig, klara som individer.
Närheten gör mig blind, konturer av en människa. Oskarpt, oskapta som jag.

Det är som om jag bjudit in er på falska förespeglingar, ett löfte om att det jag har att erbjuda är bättre än det ni avstår från att delta i.

Ändå står ni här, ni gör verkligen det och jag kan inte annat än förstå. Förstå att samma drivkraft som fört er till mig är samma drivkraft som får mig att stå kvar fastän jag inte vill. Fast i ett omlopp kretsande kring mig själv. Jag står i centrum, världen cirkulerar kring min axel. Det är vad den gör och jag cirkulerar med den, i motsatt riktning. För att inte ses som statisk fastän vi rör oss alla vi två, snabba svepningar förbi varann. Aldrig fast, alltid i rörelse.

WhatsApp Image 2018-12-02 at 20.09.50

Tänk om man upptäckt en komet.

Tänk att vara den första med insikten att det som rör sig i utkanten av periferin är något nytt. Något som är värt att lägga på minnet, något så ovanligt som får de som för ett ögonblick kan se att stanna upp för att betrakta. Försöka förstå, försöka delta, försöka bli sedda.

Se mig.

Namnge mig.

Bli den första att upptäcka mig som jag har upptäckt dig.

I en axel rör den sig i omlopp kring sig själv.
Jag vill stanna tiden, jag vill att stunderna vi står varandra som närmst aldrig ska ta slut.
Varandras silhuetter, undrar om det är då vi syns som klarast. Av andra då förstås.
Det är först när du försvinner jag kan se dig för vad du egentligen är. Så ovanlig, så mån om att inte låta mig komma nära.
Närmre än så har vi aldrig varit.

Vi kommer att mötas igen, jag och min komet. Jag äger den nu, jag har givit det som varit dött ett namn.

Du är skyldig mig ditt liv.

Berättelse från ett arbete.

NEURO

 

Det är en vanlig dag på jobbet, tills han kommer in.

Han som inte borde behöva vara här men är det ändå, de säger att han kan hjälpa mig, om jag bara förstått vad det är jag anses behöva hjälp med. Som tur är, är jag inte ensam. Vi är ett flertal män som står runt honom och lyssnar på vad han har att berätta och han berättar mycket, vi svarar desto mindre.
Vi hör vad han säger, replikerar bara till varandra. Så blir det när engelska är språket han använder sig av för att göra sig förstådd och svenska är det vi använder oss av för att förstå.
Ansvaret för att delge honom våra tankar vandrar mellan oss som en tickande bomb, vi håller ibland kvar vid det ett tag, skjuter det vidare precis innan vi tror att det ska brisera. Jag hör ljudet av outtalade känslor, en tyst överenskommelse oss emellan om att vi ska turas om då bördan är alldeles för stor för en man att bära. Lotten har ännu inte fallit på mig, det gör den nog snart. Så jag går därifrån.



Jag vill inte bli fast i den innersta cirkeln och bli den han riktar sig till när han önskar ett svar, min engelska ordbok har jag lämnat hemma.

Så jag ser hela tiden till att vara i rörelse, en rörelse som utifrån ser ut att vara arbetsam, det är den inte, den är ett alibi.
Min distans mellan mig och honom, denna engelsktalande man med halsduk slappt kastad runt nacken. Den är inte där för att ge värme, den bara är där. Varför är den där? Vem har ens jacka och halsduk på sig inomhus?


Jag sveper förbi i periferin för att försöka snappa upp om han delger oss något av värde, vilket han gör ibland. Då och då står det han säger på egna ben utan att behöva följas upp av en fråga från oss, jag blir glad när jag tänker på att de slipper och att jag undgår att bli berörd. Jag lämnar ansvaret för vår gemensamma framtid till de andra, låter hans fakta landa och bevaras inom vårt kollektiv.

Så står jag där och förväntas genomföra mina arbetsuppgifter för att han ska kunna genomföra sina, jag genomför dem givetvis under tystnad bortsett från de små välmenande grymtningar jag ger ifrån mig för att visa att jag hör vad han säger.
Han tar över där min behjälplighet blir ett hinder och så väntar vi. Väntar på resultatet. Under tystnad. Låter maskinen föra samtalet oss emellan.
När väntan är över ställer vi oss i en halvcirkel och betraktar det vi som kollektiv åstadkommit och väntar på att han ska börja prata. Han berättar vad han känner och vid det här laget är det ingen av oss som orkar ta ansvar att besvara honom längre, vi låter det han säger passera okommenterat och hoppas att han snart försvunnit.



Det kanske han har gjort, jag har ingen aning då jag befinner mig i ett vilorum eftersom den soffa jag vanligtvis dricker min kaffe i på lunchen står i direkt anknytning till honom.


Nu lämnar jag min trygga vrå, beger mig ut i osäkerhetens vidder igen och inser att han är kvar. Men han har tagit av sig både sin jacka och sin halsduk, kanske är han till slut en av oss. Uppenbarligen har han fortfarande något att berätta då ett flertal kollegor står runt honom, jag blir nyfiken på att veta vad han sagt. Men först efter att han lämnat, det gör han tydligen imorgon, då kan jag bli fri igen och få tillbaka min plats för fika och min röst.
Om jag nu vill ha den, han fick mig att finna något i vilorummet, ett lugn. En plats i centrum av världen där världen är begränsad till fem kvadratmeter och jag är kung, en kung som talar mitt eget språk. Ett språk jag snart hoppas förstå.

Han hjälpte mig finna det jag inte visste att jag behövde hjälp att hitta. De andra kanske inte hade fel, bara inte rätten.

Vi har köpt en skrivare, en enkel titel!

Många inköp har jag gjort genom mina år, allt från flygplansbiljetter till diskmedelstabletter. Något som dock tog mig 29 år att införskaffa är den starkaste indikatorn att en klivit in i vuxenlivet på riktigt och lämnat ungdomen för gott. Givetvis talar jag om en skrivare. Detta tillbehör en alltid önskat att äga och som en aldrig har sett en anledning till att köpa annat än när något ska skrivas ut. Vad skrivs ens ut i dessa dagar undrar jag ibland, de mesta i biljett och blankett väg sköter jag numera digitalt så vad har fått mig/oss att investera i en laserskrivare med både kopiator och scanner år 2018?

 

SKRIVAREN

 

 

Det visade sig att vi hade en hel del att skriva ut hon och jag. Om omfånget av våra skrivarvanor ska beskrivas i faktiska mått överstiger antalet ark som passerat genom maskineriet under vår första vecka tillsammans 300. 300 ark alltså. Då måste ni ha mycket att sätta på pränt säger någon lite förundrat, det vet ni att vi har blir då vårt svar.

 

Det som tuggat mest papper är mitt egna projekt som har stor betydelse för mig, desto mindre för världen. Det är 200 sidor text skrivet av mig som är det första ”verk” av liknande dignitet jag känt mig tillräckligt tillfreds med att skriva ut och låtit någon annan få vila sina ögon på.

 

OVERHEAD

 

Det andra som hittills förbrukat mindre ark men som snart kommer stå för merparten av vår produktion är vårt gemensamma projekt som vi snart hoppas ha producerat det första numret av.

Det är med ett sant nöje jag ber att få presentera det något klassiska formatet fanzine i en inte alls nyskapande ny tappning. Formatet må vara gammalt och säkerligen något förlegat i dessa digitala tider men eftersom vi är födda på rätt sida av 90-sträcket värderar vi fortfarande de tryckta bilderna och den tryckta texten framför vilket digitalt medium som helst. Vi är inte redo än, förhoppningsvis är vi snart där. 16 sidor fyllda med någon form av poesi och briljant konst och om någon önskar få sig ett nummer skickat till sig när allt är klart kan ni gott skicka ett mejl till g.snoddas@outlook.com så kanske vi kan komma överens om något.

En kväll på museum!

Sen så kom dagen jag länge längtat efter och jag måste säga att jag inte var besviken även om jag inte blev bjuden till den stora galapremiären. Jag fick inte ens ett svar på mitt sista mail vilket enligt mig är en aning oförskämt men förståeligt, ibland är det lättare att ignorera problemen än att ta tag i dem.

Min oro att behöva konkurrera med diverse äldre människor på lördagen löste vi genom att inte gå dit på dagen utan först vid 19.45 på kvällen. Obefintlig kö. Är det något jag vet om det äldre gardet är det att deras mest produktiva timmar på dygnet är någonstans mellan 04.30 och 14.00, varvid bara de som ännu förnekar sin ålder var på plats på nationalmuseum samtidigt som vi var det.

Med något glas vin innanför rockarna klev vi genom de stora entrédörrarna och befann oss plötsligt i en svunnen tid vi snabbt lämnade i jakt på en toalett. Och toaletter fann vi i mängder en trappa ner, stort plus till Nationalmuseum för att tiden i toalettkö minimerades så att tiden framför konst kunde maximeras.
Mycket konst fanns det sen också, kanske för mycket om en får säga sitt och eftersom det här är min blogg får jag också göra det. Byggnaden var mer grandios än jag kom ihåg att den var och konsten höll givetvis hög standard, om jag ska vara något kritisk var vissa rum målade i nyanser så starka att viljan att ens gå in i dem försvann tvärt när en anade färgen på dess väggar. Trots vissa färgmässiga missöden står sig museet i helhet som ett självklart val för ett besök av er som törstar efter en trevlig upplevelse i en än trevligare miljö.

Det fanns ett rum, det gamla biblioteket tror jag att det var, som jag lämnade lika snabbt som jag klev in i det. Jag är fast övertygad om att det spökar där eftersom det gick kalla kårar längst min ryggrad så fort jag kom och tänka på att om det ska spöka någonstans på Nationalmuseum så vore just biblioteket ett ypperligt ställe att vara spöke på. Hade jag spökat hade jag definitivt spökat just där, den saken är säker.

En timme senare ringde klockorna stängning så vi tog oss ner till presentshoppen som sig bör och där köpte jag min date en t-shirt som ett minne över vad vi precis varit med om. Hon ville inte ha den, jag insisterade, så vi kompromissade och nu har hon ett ny t-shirt att sova i.

Inte var det slutet på kvällen, inte på långa vägar.
För där nationalmuseum firade nypremiär efter fem års frånvaro firade samtidigt jag och min sambo fem månader i varandras närvaro som ett par. Något som får en att klia sig i huvudet, hur kan en människa få tiden att gå så snabbt och samtidigt så långsamt på samma gång? För tiden springer fram när jag är med henne, något som resulterat i att det känns som om vi känt varandra i flera år när sanningen är att vi bara varit tillsammans i fem månader.
Hur firar man bäst ett fem-månaders-jubileum? På burleskklubb tyckte i alla fall vi så efter en snabb, guppig och allmänt obekväm färd i en podd-taxi fann vi oss stående på en balkong och betraktade inte bara ett utan två uppträdanden i burlesk stil. Sannerligen en väldigt trevlig lördag.

Med det är min rapportering av min lördag klar och efter lördag blev det söndag, en söndag vi spenderade i hennes ateljé. Jag har börjat lägga mer och mer fokus kring att berätta hur almanackan är uppbyggd vilket kan ses som ett ålderstecken? Nu är det tisdag.

Punkare och Powerade

 

Skulptur

 

Jag såg ett par rockare förra helgen, jag trodde först att de var punkare men fick tyvärr nog nöja mig med att de var simpla hårdrockare. Även om det inte låg något enkelt bakom deras existens. Det är nog svårt att se en tid en önskade få vara en del av sedan länge vara över.
Hur som helst var de båda klädda helt i svart, svarta skinnbyxor, svarta t-shirts vilka förmodligen är köpta på någon obskyr konsert de varit på, svarta skinnjackor med bältet slappt hängandes bakpå ryggen och varsin yvig frisyr. Den ena av dem bar en bergsprängare i ena handen som dånade ut musik som från mitt perspektiv var omöjlig att snappa upp några egentliga toner utav. För de som bar på musiken stod det nog glasklart. Vi hörde ett oljud dränkt i diskant och bas. De hörde de ljuvliga tonerna av Judas Priest, ett band jag nu nämner enbart för att det är det ovanligaste av de vanligaste rockband jag känner till.
Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte blev besviken av insikten att den dryck de delade mellan sig inte var en öl som min fördom sa att det skulle vara, utan en Powerade.

Hela paketet av en utdöende sort rockers förutom just den lilla detaljen, den lilla klarblå drycken som bröt bilden av att jag kunde förutse vartenda ett av deras fortsatta steg.

Nu vill jag skifta fokus och byta mina yttre betraktelser till att istället blicka inåt. För vem är jag, hur definieras jag av mina betraktare och vad tror de veta är mitt nästa steg rätt ner i fördomsfällan?

Är jag vänsterkillen med tygpåse som står för allas lika värde så länge mitt värde alltid definieras och tas i beaktande först?

Är jag mellanchefen som klär mig i en färgglad pull-over för att visa att jag är så pass färgstark att jag förtjänar min roll och kan kräva att alltid bli uppmärksammad?

Är jag anarkisten som önskar störta samhället bara för att jag själv är oförmögen att hitta min plats i det?

Är jag han med arbetarbyxor och trasig tröja som mest av allt ser fram emot en redig bit kött och en kall öl på fredagskvällarna?

Är jag mannen i kostym som bär strumpor från Happy socks för att visa att jag visserligen är i hamsterhjulet men kan kliva ut när jag helst behagar men sen aldrig vågar ta steget?

Är jag han som skriver och försöker att förändra reglerna för att jag inte orkar sätta mig in i vilka de är?

Är jag Sveriges bögigaste straight man som älskar fitta och samtidigt är svag för både musikal och Abba?

Vad jag nu än definieras som bär jag på min egen Powerade som hindrar fördomarna att dugga så tätt att de inte längre är stillbilder av den jag tros vara utan en film med ett redan skrivet manus.
Vart jag än anses passa in bäst under för ovanstående kategori är jag säker på att ingen bär på fördomen att någon av dem skulpterar i lera en fredagskväll. För det är precis vad jag gjort och nu frångår jag alla mina principer att inte visa upp det första bästa försöket jag gjort inom vilken skapande form som helst egentligen. Här, där uppe, är en bild på mitt skulpterade ansikte, mest för att varje blogginlägg förtjänar en bild. Jag vill inte belysa min skapelse som sitt substantiv utan önskar få rikta ljuset åt själva verbet där bakom. Att skapa, denna genväg till välmående!

Trevlig helg på er allihopa!

Hemma hos, ett reportage.

PANO_2

 

Är ni redo? För det är nog jag. Välkomna till Glen Snoddas hemma hos reportage.

Det började lite smått och fortsatte ännu mindre, möblerna som inredde mitt hem kunde räknas på handens fem fingrar och var ett ständigt icke pågående projekt. På frågan när jag tänkt göra klart blev svaret alltid sen, sen när är sen egentligen bestämt? Tankarna fanns där, jag visste vad som behövde göras och jag visste vad som saknades, samtidigt saknade jag svaret på den lilla frågan hur och möjligtvis varför?

Svaren var då enklare när frågorna omformulerades och inte längre innehöll ordet jag utan istället vi. Hur ska jag ha det blev till hur vill vi att det ska se ut.

Jag ber att få presenterar Etet, en utställning av G.Snoddas och F.A.B.B för Galleri Snoddas.

”En mångbottnad utställning som ger en svaren redan innan vi hunnit ställa frågorna. Frågan som blir kvar är då, kan vi verkligen lita på dem?”

Ivar.

Enkelt är det då inte, att få saker och ting att framstå som raka i en skev värld. Därför finns tankarna på att tv-bänken lutar där för att balansera upp en världssyn om objektets stiltje i en värld av rörelse. För visst ser den ut att luta för den som inte förstår dess innebörd, vi som vet, vi vet ju att den antagit en ställning som för den i rörelse i en spikrak riktning mot det självuppfyllande i att utmana gränserna för vilka man tror sig begränsas inom.
Den står inte bara där som något utan vilja eller liv, den är på väg någonstans och låter sig inte tyglas av det som är vi. Vi har givet den en gåva, gåvan till det som är vid liv. Ett namn är vad den har fått och vi kallar den för Stig. Stig lever sitt eget liv i och kring vårt, precis som vi önskade när vi monterade det åtstramande krysset på baksidan något fel.

Ivar löper stolt vidare och bär här sitt ursprungliga namn. De luftiga hyllorna låter tankarna flöda fritt hos sin åskådare och Ivar har inga problem med att anta en återhållsam position för att framhäva det som han har som uppgift att bära. Våra tankar fastnar på objekten som står placerade på hyllplan som innehåller vår historia eller skvallrar om vår framtid. Värt att begrunda; Står objekten där för att vi är dem vi är eller är vi dem vi är för att objekten står där?

 

Två blå lampor.

I taket hänger lampor, två stycken blåa till sin färg. Dess utformning behöver ingen vidare förklaring då detaljerna hos den som bär på ljuset inte är det viktiga utan det som ljusbäraren väljer att belysa. Hänger lamporna där för att det var där uttagen för lampor var installerade eller finns här en djupare förklaring? Är det kanske så, en spännande tanke är det allt, att lamporna belyser två platser inom samma rum som finns där för att få individen att växa och gemenskapen att gro?
Fåtöljen. Individens högsäte. Där individens massa värms upp för att kunna stöpas i den form som formar det som är oss och som vilar i ljuset av vår andra källa.
Sängen. Gemenskapens grundpelare. Här inredd som både en plats att sova och en plats för socialt umgänge där världarna skiljs åt enbart av ett tunt lager tyg som är skiljelinjen mellan vänskapen över den och kärleken under den. För den som drar av överkastet väntar en underliggande närhet som är reserverad enkom för skaparna av skapelsen Etet.
Riktningarna och förhållandet mellan de upplysta platserna är noga uträknade för att aldrig glömma den fundamentala skillnad som ligger i lägenhetens grunder och som sitter i dess väggar. Den som befinner sig i gemenskap ser individens plats och den som sitter i ensamhet blickar ut över samhörighet och den egentliga utmaningen är att hitta balansen där emellan.

 
Växterna lever, växterna förbryllar.

De gröna löven som ger liv påminner oss om vår dödlighet. Om vi inte tar hand om och vårdar det som är vårt att rå om faller löven ett efter ett ner i den jord som är vår att vattna. Vad det förmedlar behöver jag inte gå djupare in på, eller hur?

 

Den lilla döden.

Skrivbordet då, av oss kallat den lilla döden. Utrymmet som står som spelplan för kreativa utlopp och mentala kriser. Där lådorna är tre, en för idéernas oskyldiga drömmande, en för arbetets tuffa verklighet och en för resultatets ovissa framtid. Vilken låda är full och vilken står tom? Råder där en balans eller håller en av dem på att ge upp av önsketänkandets skuld. Skyldigheten att förverkliga en själv, ansvarslösheten att tro sig kunna.

 
Pallen pall 2.

Snidad och byggd av någon annan, klädd av oss. Det paradoxala i det naiva lekfulla tyget som bjuder in för sittning i ens frånvaro och som döljs av ens ända i vår närvaro. Jag vill sitta där, jag vill uppleva vad den bär på. Jag sätter mig och så står det klart för mig hur den bär upp mig på samma gång jag tynger ner den. Vem är jag för den, vem är den för mig? Jag sitter kanske på svaret. Svaret som vill stå för sig.

 
Spegelen.

Kungamakaren som kom till mig som en skapelse avsedd att stå på egna ben och ta sin plats. Den krävde ens uppmärksamhet, den kvävde våra förhoppningar. Vi kom till insikt om dess avsikter och förpassade den till väggen där den nu är lika anonym som betraktaren i den. Nu är den en skapelse som skapar en illusion som ökar storleken på lägenheten genom att ge den mer area istället för att förminska den som ser sig själv i den.

 

KURI_1

Kuriositet.

Den kapade Ivar-stommens beståndsdelar blev till ben i vår skapelse ”Låda på ben”. Att återanvända delarna av något som slutat växa och kapats för att lyfta upp något som fortfarande växer, det finns något spännande där. På samma vis som att hela skapelsens existensberättigande består utav att höja upp något men samtidigt dölja vad med hjälp av sina höga murar och djupa väggar.

 

Den stora frågan. Det stora fönstret.

Är det vårt för att se ut på omvärlden eller är det omvärldens för att se in på oss?
Det empirin visat är att intressent för andra att se in på oss tycks vara större än vårt intresse att se ut på andra. Är vårt hem en skådeplats, lever vi våra liv efter någon annans regi? Är vårt gemensamma inre en skapelse för yttre betraktelser?
Drar vi ner ridån varje kväll när vi drar för våra gardiner och börjar vårt skådespel varje morgon när vi öppnar upp dem igen?
Samtidigt är vårt hem platsen där ens sanna jag aldrig känts mer närvarande och allt utanför det känns som katalysatorn som tvingar en att anta roll efter roll efter roll. Vi spelar roll. Kanske mest av allt när vi är tillsammans i den värld som begränsas av hyreskontraktets stadgar och som inretts av två skrot av samma korn.

 
Eller.

En lägenhet inredd av två personer som hittat ett gemensamt intresse för det naturnära och som försöker maximera möblernas funktion samtidigt som vi försöker minimera deras inverkan på vår begränsade boendeyta.