Que sera, sera.

 

Befkuren

 

Det passerar inte mycket nya intryck genom mina sinnen i dessa dagar och bra är väl det. Jag tar mitt ansvar och har begränsat min sociala samvaro till att enbart bestå utav fysiska möten med min sambo och ett fåtal telefonsamtal med alla de andra som kallas vänner. Så vad ska man skriva om när inspirationen tryter och det är svårt att snappa upp de där små finurliga tankarna som huserar i vardagen. Jag har inte den blekast aning så jag har påbörjat ett tiotal texter den senaste tiden utan att komma längre än fyra, fem rader. Om jag bara lyckas ta mig förbi den här passagen så är det ett ordentligt fall framåt sett till min nuvarande dagsform. Men det tar emot, det lutar åt att jag får göra ett inlägg likt de där avsnitten av långt gångna sitcoms som står och stampar. Ett avsnitt med klipp från tidigare episoder, eller som i det här fallet, ett blogginlägg med inledningar från de där texterna jag inte funnit ett sätt att avsluta.

 

Något som jag finner positivt för mig själv i rådande tider är det faktum att mina egna och andras förväntningar på vad livet ska innehålla drastiskt har reducerats till att bestå av livet självt.

 

Låter man oron styra skutan kan man ge sig fan på att det blir plattan i mattan i riktning mot närmsta klippavsats. Den där andra jäkeln av mig själv har en osund fascination för döden och har en sedan år tillbaka bokat plats på båten över floden Styx.

 

Aldrig tidigare har jag känt ett så stort behov av att skriva något som betyder mer än tillfällig eskapism för mig själv och de som läser mina texter. Jag vill skriva mitt eftermäle redan nu för jag förbereder mig någonstans djupt i mina tankar på att dö.

 

Jag är en blek kopia av ett tidigare liv.

 

 

Vilket otroligt sammanträffande att så många av ovanstående inledningar handlar om det ämne jag gör allt som står i min makt att inte vidröra. Jag önskar få ut något mer av tillvaron just nu och söker med ljus och lykta efter positiva nyheter som för tankarna bort från viruseländet. Så deltar man själv i att sprida defaitism. Nej, jag vägrar falla i fällan.

Jag tänker dela med mig av något positivt.

Just i detta nu ligger min sambo här i sängen bredvid mig och ser på filmen Funny Face, eller Kär i Paris som den heter på svenska. Det är en av hennes favoritfilmer och det skänker mig glädje att se henne se på filmen. Hon har ett så lugnt och välgrundat leende på sina läppar när Audrey Hepburn kastas runt i situationer hon inte önskar delta i. Där har vi lyckan i det lilla och allt jag söker. Filmen i sig drar mina ögon till sig oftare än jag initialt trodde att den skulle göra. Det är också positivt. Så nu är det dags att hänge mig helhjärtat till allt det som ligger här intill i ett försök i att bara befinna mig i nuet.

En samling texter!

POETEN

För ett tag sen satte jag ihop den här lilla, enligt mig, småhärliga poesisamlingen med dikter som jag skrivit under åren. Eftersom den inte kommer förbli något annat än en fil på min dator om jag inte gör den offentlig väljer jag att dela med mig av den nu när jag fått tillräcklig distans till det hela.
Den återfinns alldeles här nedanför och är en PDF som kommer öppnas i ett nytt fönster om jag förstått det hela rätt. Trevlig läsning!

Vardagspoesi.

Gnäll på agendan!

Äh, Svensson kan du vara själv. Jag är förbi det där sedan länge. Kör med tacos redan idag, en TORSDAG. Det är stuns i ett sådant statement.

Annars då, inte så mycket. Försöker varva ner inför helgen med antikrundan rullande på tv:n. Visst var det ett bättre program förr, innan alla dessa klipp av folk i kön och en himla massa barn tog tid från värderandet av ting. Vem bryr sig om vad barn har att säga i ett program med fokus på ålderdom?
Ge mig så mycket tid med experterna som bara går, jag vill lära mig saker. Jag vill häpnas över sakers värden, förbryllas över objektens historia. Inte tvingas se en bordus Ann omfamna någon slumpmässigt utvald stackare för att skrika om Duo appen.
Det är som det är och jag ska sluta gnälla. Jag blir bara så frustrerad av att se ett program långsamt glida ifrån mig och bli mer familjärt. Jag får råda bot på saken genom att gå in på någon auktionssida och fantisera om hur jag budar hem ett konstverk som om tio år kommer ha stuckit iväg ordentligt i värde.

Sånt är livet.


Häng med vän.

Tisdag 19.53

En öl innanför västen, mötet med vännen blev ett för mig spontant planeringsmöte. Hans noga förberedelser gör gällande att han just planerat det i förväg.

Vi måste ses är ett alltid lika stort orosmoln.
Därför säger jag det aldrig själv, inte heller att vi måste prata. Det gör mig till en god människa att ha runt sig. Man slipper den ovälkomna känslan av att vilja veta, måste veta, säga det bara, samtidigt som man inte vill höra alls. Minst av allt just de orden vi måste.

Nu hade han som tur var inte direkt något att säga, annat än det att han vill göra en till bok. Det kan vi väl göra svarade jag och nu är den saken bestämd.
Sen kom det där slappa farvälet innan vi vek av mot olika plattformar på slussens tunnelbanestation. Plötsligt hör jag honom uttrycka något bakom ryggen på mig och när jag vänder mig om står han där precis intill för att ge mig en kram.

Kanske hade han något att säga ändå, men han lät i sådana fall bli.

Det lilla extra.

Jag väljer att tro att min poet-karriär blev verklig och gick upp i rök någonstans bland skräpposten som uppstod och försvann utan att först ha berättat om sin existens.
En vacker tanke det där, att världen kanske är en mailadress där framgång når dess inkorg medan mina försök att göra mig hörd sorteras som spam. Då dyker nästa tanke upp som ett brev på posten, hur många historier har berättats och gått den tilltänkta mottagaren om intet på grund av ett avigt inställt filter?

I min skräppost fanns tidigare ett mail från min svärfar som jag först tänkt läsa sen, alltså nu, och som då plötsligt var borta. Bara sådär, utan att jag själv gjort valet. Det är ändå en herre som jag tidigare skrivit en del med, bland annat om det där projektet som vi har olika uppfattning kring den egentligen tidshorisonten. Jag med en tioårsplan och så han med en något snävare tidsuppfattning på två, tre år.
Jag undrar vad han fyllt det där försvunna mailet med för nonsens för att lyckas gå från värmen i min inkorg till kylan bland skräpposten om vunna lotterier och genomförandet av undersökningar som belönas med ett presentkort på Ica, värde 4000kr.
Där fanns också ett mail från ett förlag som jag nästan missade då det hade tagits bort dagen efter jag läste det första gången. Just det mailet var inget att hurra över, något om behov av lektör och delfinansiering av utgivning genom att jag skulle betala för något kombinerat paket.
Min uppfattning är glasklar gällande mitt skrivande, jag är inte beredd att lägga en krona ur egen ficka för att ge ut en bok.
Det går helt emot min uppfattning om vad författarskap är för mig. För det handlar liksom inte om att bli utgiven till vilket pris som helst, det handlar ju om erkännandet att någon vill ge ut det jag skriver, utan att först tagit emot mina pengar för att berätta vad jag vill höra. Eller för den delen ha en åsikt annat än att det jag visat upp är en homerun som inte behöver förändring, jag är som sagt inte så bra på den biten och det handlar mestadels om att känna sig synad i en bluff, som en bluff.
Kanske har det funnits just ett sådant positivt besked jag eftersträvar där någonstans i ett mail som aldrig har nått mina ögon. Visst är det nog så, eller vad säger ni? Nu såhär vid ålderns höst har jag kommit fram till att jag egentligen inte bryr mig heller, jag förverkligar mig själv på andra sätt istället. Att sträva efter att vara sitt egna bästa jag är nog så självförverkligande och att skriva för skrivandets skull är inte helt fel det heller.

Livet!

Spenderbyxor och motsatsord.

Har ni gjort det någon gång, gått ut på stan för att köpa ett par nya jeans och kommit hem med ett nytt gymkort istället. Allt sådant där med att storlekarna måste ha förändrats sen senast för tvinga även oss vanliga människor att passa in i ett allt snävare skönhetsideal.

Trodde du att du fortfarande hade 32 i midjemått din frånvända knöl, ta på dig ett par 36or och ställ dig längst bak i ledet igen. Det är ju så att man får skämmas, komma här och tro sig ha samma gamla midjemått i byxorna som för tio år sedan. Nä du, det är dags att vakna och förstå att det du en gång såg som 32 numera är det som en gång var 29. Det du är ute efter är storlek 36 och alla storlekar över 33 är minst två över gränsen för god smak. Dessutom har de där byxorna du nyss testade varken hål för knäna eller häftig stentvättat mönster. Så himla blasé.

Sådär talar man inte till en cowboy, spark i väggen, crash och bang, lasso fram och tre varv i luften. Kast mot hylla med staplade byxor, landar runt en hög av jeans och drar till. Fångade, allihopa. Tio par jeans storlek trettiosex på golvet framför. Snabbt ned med ett knä emot, slå resten av repet runt och upp på fötter igen med bunten vilande över axeln. Triumfera.
Det är inte första dagen på rodeon.

Du är gammeldags farfar, men jag gillar din stil. Här, fånga.
Mynt singlar genom luften, wosh, wosh och landar i hand.
En medaljong? Tack, partner.
Knäck, knäck med munnen och hästen rider iväg.
Och du farfar, det är inte dig det är fel på, det är industrin.

Upploppet!

Så jag sätter mig vid skrivbordet som så många gånger förr. Känner stolens skrovliga tyg mot min rygg om jag väljer att luta mig tillbaka för att kontemplera. Så jag låter bli. Lutar mig istället framåt, förbi datorn och vidare mot adventsljusstaken med sitt första redan tända och släckta ljus längst ut till vänster. För ner fingrarna i mossan som börjat torka på ytan, för dem vidare för att känna fukten från det som fortsatt hoppas förbli vid liv, vet inte riktigt varför. Jag bara gör, så himla skönt där nere i den fuktiga mossan, mums. Svamparna som sticker upp här och var är lustiga att se på, tanken på hur flugsvamp och jul egentligen hör ihop är till och med rolig att fundera över. Behöver och önskar inget svar, så slutar ställa frågor innan fakta har förpassat charmen till kylboxen.
Det är bara distraktioner, svamparna är inte ens det jag säger att dom är. Det är små julgranskulor med ståltråd tvinnad genom den lilla öglan tilltänkt för ett snöre att kunna hänga i granen.

Det är inte mycket att hänga i granen.

En farbror brukade vända sig mot sin fru och säga, jag har varit på butiken och där stött på en underlig typ som gick med shorts i december, är det värt att berätta? Att skriva hem om?
Du ställer så fåniga frågor kunde hon då svara och ta ett bestämt tag kring hönans hals och vrida om.

Det är inte heller sant, bara distraktioner.

Att min kollega fick en skriftlig varning på jobbet idag är däremot sant. Å, jag önskar att få mig en egen varning en dag, gärna efter att ha stått upp mot den orättvisa som drabbat honom. För den är oförtjänt den varning han fick, så oförtjänt att jag vill demonstrera och göra min röst hörd för hans skull. Hej, här kommer Joe Hill utan varken sångröst eller karisma!