Vad gör mig vacker.

8598-1200x1697

 

Tisdagar är sällan värst längre, nu är alla dagar lika dåliga.

 
Det fanns en charm i min tidigare uppfattning om att tisdagar omöjligt kunde bära något gott med sig, med ett objekt så utmejslat för att representera ren och skär olycka var det lätt att kanalisera all sin negativitet mot ett och samma tillfälle, mot en och samma bov. Om jag kände mig irriterad över något på en oskyldig torsdag väntade jag kort och gott tills tisdagen för att ge utlopp för mina känslor och kunde på så sätt fortsätta leva ett friktionsfritt liv.

I dagsläget är det ett annat schema jag lever efter. En ordning jag inte har kunnat definiera och schemalägga på samma självklara sätt som tidigare.
Det fungerar sådär, allt för ofta mer än helt okej.
Mår jag bättre av mina nuvarande små mikroutlopp eller mådde jag bättre när jag kunde diagnostisera mitt omående med bokstavskombinationen tisdag?

Från början var tanken att ovanstående stycke skulle fungera som en kort ingress till det jag egentligen hade tänkt att skriva om, den egna synen på att vara snygg och dess plötsliga benägenhet att förändras.
Om de två ämnena går att foga samman lämnar jag till er att avgöra. Jag kör på ändå som om det vore det mest självklara som finns.

Mina tankar grundar sig i en händelse som inträffade i förra veckan.
Det slog mig en torsdag när jag gick från jobbet i det svala uppmuntrande vädret att jag kände mig riktigt snygg och hade gjort så hela veckan. Jag började fundera på vad det var som fick mig att vara snygg just där och då utan att komma närmre sanningen.
Kläderna jag bar var långt ifrån nya, lika så var outfiten väl beprövad och hade burits vid ett flertal tillfällen tidigare utan för att den delen skänka mig känslan av att vara snygg.
Håret var lika oklippt kulturruffsigt som alltid.
Ansiktet bar på samma mängd utslag av alla dess slag som tycks ha blivit någon form av standard.

Så blev det fredag morgon och jag tog mig outfiten från dagen innan och ställde mig framför vår helkroppsspegel med en granskande blick.

Där fanns inte längre samma snygga unga man som sett tillbaka på mig dagen innan.

Det var som om mina preferenser blivit utbytta mot någon annans, någon mycket mer kritiskt och svårflörtad. Någon som inte skulle vända sig om efter att gått förbi mig själv på gatan för att spana in hur mina byxor omfamnade min väl formade stjärt.

Grundfrågan är väl vad som definierar snyggt och varför synen på sig själv kan ändras så snabbt när synen på andra kvarstår. Även om jag känner mig ful en dag tycker jag fortfarande att min sambo är den vackraste kvinnan i världen.
Vad är det som händer där under natten som kastar omkull synen på skönhet utan att förändra något annat i synen på sig själv? För jag mådde i övrigt bra och var till freds med mig själv.

 

Tänk om en skulle ta kontroll och själv välja tidpunkten för självbildens förändring.
Istället för att en morgon plötsligt bli besviken.
Som när någon har allt för smickrande bilder på sig själv på sin onlinedatingprofil och inte kan leva upp till dessa i verklighetens tredimensionella värld.

Låt säga att jag vet om att jag på torsdag kommer att känna mig ful, då kanske jag vågar ta ut svängarna mer i mina val av kläder just den dagen. Kanske tar jag en chansning med de där MC Hammer byxorna och matcher dem tillsammans med en manchesterkostym och ett par loafers i leopardmönster.
Tänk om det i sin tur leder till nya insikter för sin styling under sin snygghetsperiod, vore inte det en vinst?

Välkomna in i mitt huvud denna snygga lördag!

Kanske vet ni vad som händer när en går från snygg till mindre snygg sådär över en natt?

Den hårfina gränsen.

GRÄNSEN

 

Tre veckor kvar nu bara, tre ynka veckor tills jag får min efterlängtade lägenhet och kan flytta mitt stora ego från ett litet rum till ett litet hem. Jag trodde allt redan var bestämt, vilka möbler jag skulle köpa och hur jag skulle inreda. Nu har IKEA släppt ett antal nyheter och jag har med nöje fått ompröva flertalet beslut. Ut med det som jag trodde var bestämt och in med nya intryck och influenser. Om någon trodde annat än att jag skulle jobba färg, färg och åter färg trodde den fel, jag tänker nytt, lämnar det enkla, det rena, för något betydligt svårare . Det är inte vitt längre, det är djärvt, det är utmanande och det är rivigt. Hur kombinerar man en massa färg utan att det ser ut som en cirkus? Helt ärligt vet jag inte och jag är inte intresserad att ta reda på det innan jag väl står där med en palett av färger, värdig en konstnär som använde mycket färger, och försöker få ihop en verklighet som liknar den fantasifulla bild jag har i huvudet.
Det kan bli genialt, det kan bli en katastrof. Det är på den hårfina gränsen jag balanserar numera och jag tänker fortsätta göra det tills någon ifrågasätter min inställning.

41blwh4qNWL
På tal om den hårfina gränsen har jag passerar den angående mitt hår. Och jag har tagit mitt förnuft till fånga och bokat en ny tid hos min underbara frisör jag övervägde att lämna. Beviset för att jag gjorde rätt finner vi i de fina ord frisören yttrade när hon förstod att det var jag som ringde och bokade tid.

”Ååå min favoritkund, jag tyckte jag kände igen rösten, Glen, vars hår är en fröjd att arbeta med och vilken kille det sitter på sen, jag borde betala dig för att få klippa ditt hår”

Nu parafraserar jag men innebörden var något liknande. Typ. Hon vart glad i alla fall.

 

Min envishet att motsätta mig det jag lärde mig på kursen har helt raserats. Tror ni inte knepen jag inte trodde ett dugg på faktiskt fungerar? Även om jag är envis är jag också ödmjuk nog att erkänna när jag haft fel. Jag hade fel, jag ska vara mer öppen i framtiden och allt sånt där.

Samma gamla historia upprepar sig igen.

Mina försök att få håret klippt har gått och blivit en följetång i den lilla värld som kallas mitt liv och som beskrivs på min blogg. Jag har skrivit om det förut och nu har det visat sig att jag har skäl att gå tillbaka till samma gamla ämne igen och ge er en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Den icke syriska frisören som jag inte litade på men ändå ansåg gjorde sitt arbete gott nog för mig att fortsätta gå till bommade nyligen igen sin verksamhet  utan att ge sken om att något liknande var på väg att hända. Där satt jag hemma i min soffa sviken på ett sätt som jag svikit min tidigare frisör genom att helt plötsligt försvinna utan varken ursäkt eller förklaring.

Vad gör en man som inte har kvar sin frisör? 

Låter håret växa. 

Mitt hår var under stunder så långt att det stod åt alla håll och kanter utan att påverkas av våra naturlagar, samtidigt var det inte tillräckligt långt för att på ett snyggt sätt kunna föras bakåt med en hands svepning genom håret. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisyr men den hjälpte föga för att föra samtalen framåt.

Inför julafton tog jag tag i min situation och gick med andan i halsen till en ny frisör för att få saken ur världen. Vilken upplevelse, vilket uppvaknande, sicken skicklig frisör. Hon gjorde saker med mitt huvud som en frisör aldrig tidigare gjort. Hon förklarade varje steg, berättade entusiastiskt och med stolthet om sin karriär och visade med sin sax genom mitt hår den erfarenhet bara en äldre frisör kan besitta. Hon visade mig en värld bortom min fantasi och jag satt förstummad i stolen och betraktade den vackra man som långsamt tittade fram bakom luggen när den ena hårtussen efter den andra föll till golvet. 

Hon frågade om jag var nöjd och jag svarade med att berätta för henne att jag aldrig varit med om ett så tryggt frisörbesök, hon replikerade med att pussa mig i bakhuvudet. 

Jag ska inte skylla mitt och min sambos uppbrott på min frisör men hon hjälpte föga för att föra samtalen framåt. 

Jag kände mig trygg och gudarna ska veta att jag vart jävligt snygg under mitt besök hos denne äldre kvinna som öppnade upp ett nytt sätt för mig att se på hur ett besök hos frisören kan se ut. Tyvärr är hon verksam 100 meter från den lägenhet som numera bara är en påminnelse om den värld som en gång var centrum i mitt lilla liv. Jag är således på jakt efter en ny frisör som behandlar mig och mitt hår med samma vördnad och respekt som hon en gång gjorde. Jag är osäker på om jag någonsin kommer finna någon som kan få mig att känna samma trygghet som hon fick mig att känna men jag tänker inte ge upp, det måste finnas någon där ute för mig. 
Jag ska inte skylla mitt och min frisörs uppbrott på mig och min sambos uppbrott men det hjälper föga för att föra samtalen vidare.

Aldrig får man vara riktigt nöjd.