Konsten att samla mig.

Jag behöver skaffa större lägenhet.
I den jag har är väggarna fulla av konst.
Det är en tomhet som fyller mig vid insikten av att det inte finns plats för några mer tavlor, inga mer ramar eller dukar att hänga upp på slarvigt islagna spikar. Platsbristen lägger ett dystert töcken över min konstsamlar persona och lämnar mig med hammare och mejsel i hand utan mitt granitblock att utkristalisera mig själv ur. Glen Snoddas version nr. 5 “Imperatorn” blev inte mer än imperfekt.
En rumphuggen historia.

Det fanns ju något där i att ”handla” med konst. Något som med råge överträffar handeln med andra former av varor. En slags motsats till kapitalism som fortfarande ryms inom kapitalismens ramar, ett köp av en känsla. Ett ting som lämnat en ägares händer, gärna skaparens, för att hamna i mina och falla i glömska för omvärlden.
Helt utan tillväxtmål, även om jag skämtar med konstnärerna om att det är en investering för framtiden och att det nu är upp till dem att bli välkända och trissa upp priserna så att jag kan bli rik.
Det vill jag inte.
Förhoppningsvis inte dem heller, jag gillar konstnärer från en arbetarbakgrund och arbetare ska aldrig bli nyrika.
Finns det något mer ocharmigt än en klassresa? Den amerikanska drömmen.
Från mina två bara händer och sådant där.
Skulle inte tro det.
Om det inte är en omvänd klassresa, då är det genast intressant. Jag är ju svag för det där med kaos och elände.

Medelklassen
hej hej
Medelklassen
Ge mig din hunger
Ring mig vi måste prata.
Identiteter och sådant där.

Jag vill samla och åter samla, se på verken som små historier kring vart jag var i livet när de införskaffades och vad konstnären i fråga har eller hade för relation till oss. All vår konst är ju faktiskt producerad av sådana någon av oss mer eller mindre känner, förutom det där undantaget som hänger på en skör tråd undangömt i hallen. Kanske är jag ingen konsthandlare av traditionellt snitt även om jag deltagit i ett stycket budgivning på onlineauktion med ett bud jag aldrig tänkt följa upp. Kända konstnärer intresserar mig liksom inte då jag som person är helt okänd för dem, varför stötta någon utan att veta att hen vet vem som stöttade den, knepig mening med en tydlig symbolik. Jag vill ju kunna vara den som om trettioår omtalas med orden ”Du har alltid trott på mig”
Och då bara ha köpt en tavla trettio år tidigare för en fullt rimlig peng.
Främst för att glädja mig själv.

Nä, här är i alla fall min egen väg in i konstvärlden. Se och beskåda, aldrig köpa!

Jag och mitt skafferi

skafferi_1

 

För att skildra lite mer vardagsrealism på min blogg och återskapa något av det som är jag utanför det här tänkte jag att vi kan gå till mitt skafferi. Där finner vi i mångt och mycket sådant jag gärna döljer från andra och delar med några få, ett skafferis innehåll kan säga en hel del om en människa och vad mitt egentligen säger om mig önskar jag aldrig få veta.

Som det där programmet där en kock dök upp hos en kändis och lagade en måltid av det som fanns tillgodo, visst skakade man på huvudet åt de tomma kylskåpshyllorna och hyllade de strukturerade och välfyllda. Inte utåt sätt, men inåt förstod vi alla det outtalade. I det programmet hade ni aldrig funnit mig, den saken är säker.

Så vad innehåller egentligen mitt skafferi?
Självklart flera sorters pasta i otaliga mängder förpackningar som får en ny position längre bak i skåpet varje gång innehållet i dem minskar. Till slut innehåller de så lite att det inte räcker för en måltid och så får de ligga kvar där längst bak i skafferiet, i väntan på den där tanken som innehåller lika mycket defaitism som nytänkande, visst kan man blanda spaghetti med makaroner? Även fast man vet att köttbullar aldrig gör sig lika bra med spaghetti och köttfärssåsen aldrig är den samma med makaroner. Så blandar man och undrar hur det egentligen blev så här, hur man blev en människa som trotsar traditioner och går emot sed och bruk bara för att inte slänga det man aldrig tänkt äta.

Utöver det finner vi också en mängd med kryddor för att kunna tillföra karaktär till det som tillagas, det är en hel del olika som alla har en ursprunglig tanke i grunden för varför den köptes hem. Det är svartpeppar och dess distinkta smak, saltet med sin runda vällust, citronpepparn för sitt syrliga omfång och så chilin för sin styrka. Ett urval av det jag använder för att få just rätt karaktär, en karaktär som består av en smakrymd som är den samma oavsett från vilken världsdel mitt recept härstammar ifrån. Trots allt ser vi alla samma stjärnor och med det smakar maten lika oavsett dess ursprung.

 

citrus

 

Sen finns där givetvis det syndiga faktum att jag trots alla mina laster vid ett antal tillfällen valt att falla för ännu en. Chokladsåsen som dyker upp som en ständig påminnelse om belöningens goda smak så fort man öppnar skafferidörren och så ser man ner på sin spegelbild i diskbänken och får syn på dess smaklösa baksida. Inte idag säger man när man passera den förbi och berör dess förpackning enbart med baksidan av sin hand, den man känner lika väl som sitt sug efter glass, och sträcker sig inåt för att lyfta ner ett knäckebröd av typ Husman.

 

ohojojo

 

Där någonstans känner jag nu att jag börjar närma mig en brännpunkt jag inte är bekväm att interagera med, jag delar med mig av allt för många bitar i det pussel som är jag och snart börjar bilden av en helt vanlig människa växa fram hos den som lägger det. Så min rapportering från mitt skafferi tar här abrupt slut innan vi ens hunnit fram till kylskåpet och dess innehåll, således får vi aldrig reda på vad denna kock kunnat laga om jag någon gång faktiskt ställt upp i det där programmet jag nämnde där någonstans i början.

En bit till kan jag bjuda på. Idag ska jag äta rotfrukter och qournbitar med en kall sås intill, vad det säger om mig som person? Att jag är anpassningsbar och flexibel med en viss mån av tålamod.

Vi har köpt en skrivare. Del 2 – Toner?

Vi har köpt en skrivare skrev jag glädjefullt om i mitt förra blogginlägg och nu önskar jag att det inlägget också innehållit ett avsnitt där jag berättade om att vi varit förutseende nog att ha köpt extra toner. För där produktionen av det numera färdigställda fanzinet tog sin början tog bläcket i vår skrivaren slut efter åtta utskrivna exemplar.

Men jag är givmild av mig, så här kommer ett stycke som ratades till förmån för något bättre. (Så förstår ni hur bra innehållet i fanzinet är).

 

ETETS_BLOGG

 

Jag önskar att den här texten vore något annat, något hyllat, något som ändrade jordens riktning och fick den att snurra åt ett annat håll. Det här är inte en sådan text, det är inget så när. Inte ens en dikt, ingen poesi. Jag önskar att det var Tomas Tranströmer som skrivit de här orden och inte jag. Fast inte Tomas i person utan att jag var Tomas eller Tomas var jag. Den här texten kommer aldrig bli det jag önskade att den var, för att bli det måste jag ha lagt manken till och varför gå hela vägen när halvvägs räcker gott. 

Bra nog trumfar således äkta dedikation.

Nonchalans framför konstens alla regler.

Det är på modet, att se sig själv som en vinnare i en förlorad generation där varje steg framåt är ett steg närmre vår avgrund. 

Har de som önskar förverkliga sig själva ens tid att sätta sig in i historien när framtiden är så pass oviss. Och vilka bryr sig, för vem spelar det någon roll att det som är aldrig slår det som varit och aldrig kommer nå upp till det som kommer att bli. Nonchalans är ledordet via vilket vi navigerar oss genom livet för att stå ut. Utstår vår generation inte den största informationstillgången genom alla tider? Där i accentueras det perfekta, där finns livet vi aldrig kan uppnå men någonstans uppmanas att försöka förverkliga. För varje självupplevt ögonblick stod i kontrast mot det som förmedlats av alla de andra som ingen önskade bli men alla önskade få vara. Med förståelse för att allt vi vill nå finns inom en armlängds avstånd blir framgångens natur alldeles för stor att greppa.
Tills nu då. När knivbladet är så pass vässat att ingen vill ställa det på sin spets. Det behövs inte längre, det finns något annat än självuppfyllande genom andras ögon när ordet vi alla sökt blivit modet vi alla klär i, nonchalans. Det duger. Vi alla duger till något och försöker någon påvisa motsatsen bär vi på orden som definierar vår hållning. Jag bryr mig inte. Underprestera för att överleva.

 

Vet vad det är vi borde göra men gör ändå inte det, behöver inte längre läsa böcker, vetskapen om deras existens räcker gott och väl. Inte gör det oss dummare, vi är smarta nog att veta vad som krävs för att räcka till.

Med det sagt står ni nu med det första numret av det fanzine jag blivit ombedd att orkestrera och som jag nu sitter och skriver i.
ETET är tydligen dess förutbestämda namn och jag dess något överraskande och överraskade redaktör. Jag har då alltid drömt om att få styra skutan på en dagstidning men har fått se min bristande kompetens stå i min väg. Sen sitter jag här idag mitt i mitt eget uttryck för regression i jagets tjänst och förmår mig själv att leka med mitt barnasinne som säger att visst kan också jag leva i en fantasi och bli mina drömmars jag.

Så välkomna till vår värld.

Jag har inte svar på vad dess innehåll kommer bestå utav så det kommer bli en samma typ av förvånande läsning för mig liksom för alla.