Är som en är.

Hon frågade mig det, hur länge har du känt såhär och jag började räkna från dagen vi blev tillsammans. Tog mig förbi månad efter månad av glädje, gick genom högtid efter högtid fylld med kärlek, en semester efter den andra i lyckans tecken och så stod jag där vid svaret och valde att räkna vidare som om det skulle kunna bli annorlunda.
September vibrerar av ängslan.
Det får inte vara september,
September ska ju skaka av förväntan.
Vilken annan månad som helst hade varit en lögn men i vart fall inte en allt för lättvindig analys av mitt mående.
Jag kan inte ha någon trettioårskris. Det finns inte i mitt system, kan knappt förstå innebörden om den är någon annan än kriminellas revansch i samhället. Precis som min svåger genomgår jag inga kriser, är inte bunden till allmänna uppfattningar om sinnestillstånd orsakade av varken ålder eller kemiska reaktioner. Det finns inga åldersbestämda kriser och det finns inget som heter PMS. Eller vänta nu lite, här är något som inte stämmer. Jag väljer att ta avstånd från min svågers generella uppfattning om sakers varande eller ickevarande och låter hans åsikter stå kvar som ett exempel på att vi alla har rätt att tänka lite tokigt ibland.
Han är ju som han är min svåger och tur är väl det. En kan ju undra varför en sådan fras har kommit att få så negativa konnotationer.
Glen är som han är – är av det ursäktande slaget fastän det borde vara något upplyftande.

Det är dags att komma ut med att jag har haft en tre månader lång trettioårskris som jag nu har desarmerat med hjälp av acceptansens snillrika verktyg och min sambos silkeslena munläder.
Jag är ju som jag är och snart är det nyår.
Det finns många sätt att kliva in i ett nytt år, där löften om förändring är ett av de vanligare. Jag tänker gå åt andra hållet och ägna de sista skälvande dagarna av det här formativa decenniet åt att acceptera och definiera mig själv som den jag är. För jag är trots allt något även om jag alltid önskat vara någon annan.
Så nu tänker jag beställa den där jackan i udda kulör som jag alltid har velat få testa att bära upp och så får det bära eller brista.
Röd, lila, gul eller orange har alltid varit mina färger, nu ska jag bli deras man.

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.

WhatsApp Image 2019-04-24 at 22.03.40

 

Den här tiden när man sitter fast på en plats och känner att det vore idealiskt att skapa och så är det sista man orkar med just det.

Vad är egentligen grejen med att inte kunna göra något produktivt fastän resten går på räls?

Jag och åka tåg – En resenärs bekännelser.
Ungefär så långt kom jag häromdagen när jag befann mig i min plats på tåget som tog mig från Skåne tillbaka till Stockholm.

Vad jag gjort?

Konstrunda på Österlen.

Vad jag köpt?

En skulptur i stengods alldeles för stor för att tas med på tåget om en förväntat sig få hem den i ett stycke.

Sen kom jag inte längre.

 
Det här gått några dagar till sen dess och jag har tagit mig hela vägen hit. Det har ni med.
Gratulationer till oss.

 
Insikt! av hur mycket mina tjugo procent av frihet betyder för mig:
Väldigt mycket!

 
Jag känner för att strejka
Bara sluta acceptera
Omhulda kraften i att vägra
Sätta mig ner
Utan att berätta varför
Se om jag bryr mig
Vad säger ni nu då?
Tänkte väl det.

 

Jag har arbetat heltid i två dagar, mottagits som en hjälte. Precis så bekväm har jag blivit och för någon som har tillräckligt är pengar inte allt.

”Får jag drunkna i dig?”

KÄRLEK

 

Jag satt på en bänk på Västertorps station och väntade på en tunnelbana som bar på något jag ännu inte visste vad som jag önskade finna svar kring sen. Jag hade lika gärna kunnat vara någon annanstans än just där. Varit hemma, varit på jobbet, varit i stan, begravd, på flykt, på jakt, jag hade kunnat vara överallt än just där i väntan på vad.
Jag har väntat så länge att jag aldrig förväntat mig att sluta. Sluta vänta efter det jag en gång kallat svar men som jag nu kallar dig.
Skylten visade fyra minuter, det kunde lika gärna varit en, sju, tolv, tjugofem, det kunde lika gärna inte stått något alls.
Vad vet jag som längtar om tidens värde annat än att jag vill spendera den med dig.
Den tid som springer oss förbi när vi ligger i min säng, samma tid som kryper fram när vi är isär.

Tiden allt vi har, vad är ord värda, hur mycket väger ett löfte om inte tyngden tiden lägger vid dem fått utvisa att vi menade att hålla dem. Jag håller kvar vid dig, tills tiden dragit oss isär. Ger dig ett löfte inte för att jag måste utan för att jag vill. Vart är du om tio år och vad är vatten under broar när vi går ovanpå dem?
Du är tidlös. Jag ett klockslag. Vi ses en tidpunkt men jag vill inte kalla det för en start då det alltid tycks följas av ett slut. Kanske är det vad tiden är för mig, det som orsakar min längtan nu är det som ska få mig att sluta längta sen. Sen, det som alltid kommer men aldrig tycks vara här.

 

PRICK

För att göra en lång historia kort och gå från obegripligt ”poetiskt”-svammel till en krass verklighetsbeskrivning så har jag gått och blivit kär. Jag som inte trodde kärlek existerade efter 28 har fått finna mig i att ha blivit motbevisad av en ball brud från Skåne som svept mig av fötterna och fått mig att flyga. Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för någon/några veckor sedan men annat kom emellan och försenade det här inlägget tills nu. Det är nu det händer, det är nu det blir offentligt och till en nyhet i den bloggsfär som består av mig och er tillsammans i harmoni, tyvärr ladies, ni läser rader skrivna av en självupptagen man…

Hon har varit på resa och kommer hem igen först imorgon och då är min längtan över. Den saknad jag skrev om i slutet av mitt förra inlägg kommer då ersättas av ett lugn och jag kan sluta knyta min näve i fickan. Det är nämligen så jag hanterar saknad. Jag knyter näven i fickan så hårt jag bara kan och lägger band på mina tankar för att tona ner mina känslor så pass mycket att jag knappt känner dem längre. Det här är en väl beprövad variant av ”hantering av knepiga situationer” och fungerar ypperligt för någon som lagt tio tusen timmar på att öva upp sin förmåga att distansera sig från sitt inre. Till de som planerar att gå en liknande väg har jag bara ett råd att ge, gör det inte! Det är rätt knepigt att upprätthålla en perfekt balanserad fasad av mänsklighet när man ställt in sig på att vara en robot och en kortslutning ständigt är ett litet moment bort.

 

Vi har inte setts sen i fredags och jag har väntat i över en vecka på att få se henne igen men vad är egentligen en vecka när vissa skulle säga att jag väntat snart i 29 år på just det här.

 

 

ETET!