Hjärtat, du berör mig på djupet.

Ja, precis så ja. Sluta inte nu, fortsätt arbeta med ditt glidmedelstäckta verktyg mot min nakna barm. Fortsätt medan jag ligger här och huttrar av kylan som sitter kvar på min kropp som punkter efter meningar du avslutat utan att berättat hela historien. Vi bygger något tillsammans, hon målar upp en bild framför sina ögon och jag bara ligger där på sidan och väntar på att våga röra mig igen, mot dig och ditt arbetsbord där kartan över mitt innanmätet sakterligen tar sin form. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst, du ser mitt hjärta arbeta på din skärm. Du ber mig att andas in djupt och sedan långsamt ut. Säger åt mig att hålla andan just i det ögonblicket jag nästan är tömd på liv och mitt autonoma nervsystem kippar efter ett nytt andetag, samtidigt är inget autonomt med min andning. Jag glömmer bort hur jag brukar göra, hur det känns när inget är så ogenomtänkt som min kropps vilja att fortsätta leva. Försöker påminna det genom mina allt för medvetna tankar. In och ut, ut ut, in igen, tre sekunders väntan, eller brukar det vara två. Jag famlar mellan allt från två på sekunden till fem där emellan. Pulsen stiger, hoppas hon inte märker något. Jag försöker hålla mig lugn, vill att hon ska se hur vacker jag är på insidan, hur stadigt min puls slår i hennes närhet, på hennes arbetsplats, under hennes schemalagda tid för mig.
Hej där mina små klaffar, ni ser inte alls ut som jag har tänkt mig att ni skulle göra. Ni ser så små och veka ut där ni öppnar och stänger er synkroniserat, jag som hade förväntat mig något större och så mycket grövre. Vilar mitt liv på er tänker jag när jag vågat se upp mot skärmen som reflekterar vad ultraljudet registrerar när det placerats mot min rygg.
Som tur är verkar det finnas någon rytmik i de skrämmande sköra rörelserna, inte alls som en ung elefant som nyss upptäckt sin snabel och ser ut att i ena sekunden försöka kontrollera sitt redskap och i andra göra sig fri från dess tyngd. Det är kontrollerat utan att jag kan göra något för att kontrollera det. Att hon säger att det initialt ser bra ut är skrämmande, det låter mig äntligen få slappna av från mina farhågor om att jag bär på ett kantstött hjärta. Men tänk om det är en falsk trygghet, tänk om de finner något där efter noggrannare granskning. Från hopp till förtvivlan.

Är det så det kommer bli?

Nog är det mänskligt att känna oro för sina kroppsliga begränsningar och vilka man egentligen bär eller kommer bära på. Att kolla upp mitt hjärta har varit på tapeten sedan min far gick bort men det har tagit två år att faktiskt göra det. Nu återstår bara att vänta på analys så vet vi hur verkligheten ser ut, jag tänker i var fall tro på det bästa och att mitt hjärta är helt! Även om det ibland är på väg ut ur mitt bröst.

Från fönen till akuten, ett splittrat inlägg med karaktär.

Det är lätt att vifta bort andras tankar och synpunkter när man själv inte upplevt vad de känner. Desto svårare är det att vifta bort sina egna känslor när man själv upplever samma saker. Jag har kommit så pass långt i mitt odlande av kaluffs att jag måste använda hårfön för att få håret torrt efter duschen. Något som min sambo gjort under alla år jag känt henne och som hon gjort med hjälp av värdelösa hårföner. Hon har klagat och jag har svarat att det bara är att blåsa på, så illa kan det inte vara. Sen så sitter jag själv där med mitt stora hår och blåser i en evighet med knapphändig framgång och ett sinande tålamod.

Fan vad den här fönen suger! ropar jag genom oljudet från den slitna tvåtaktsmotorn.

Förståelse genom egen erfarenhet, en avgörande faktor för god människokännedom?

God människokännedom en avgörande faktor för att kunna skriva trovärdiga karaktärer?

Måste man uppleva allt man skriver om för att göra det trovärdigt eller räcker det att anse sig vara en god människokännare för att ha en aning om hur folk agerar i olika situationer.

Man kanske kan läsa sig till och göra en grundlig research för att få en hint om hur människor beter sig under exempelvis en nödsituation. Men alla är vi olika, ingen kan säga hur de kommer reagera i en riktig nödsituation innan den faktiskt sker. Så då kan man väl inte anklaga en karaktär för att inte vara trovärdig, eller?

I mina karaktärer hämtar jag mycket inspiration från mig själv även om jag inte vart med om så många omvälvande situationer i livet. Jag vill ändå tro att jag är en god människokännare och därför skriver väldigt verklighetstroget fastän verkligheten har lika många definitioner som människor som upplevt den.
Mina karaktärer sköter sig i alla fall väldigt bra i nödsituationer och det är en egenskap jag hämtar direkt från mig själv.

En kväll låg hon på sovrumsgolvet och gav ifrån sig ett avgrundsdjupt vrål av smärta. Jag blev skärrad, bad henne andas genom smärtan men när den inte gav med sig fanns det inte längre något alternativ än att ringa 112. Med SOS i luren och flickvännen liggandes på golvet i smärtor balanserad jag mellan rädsla och förtvivlan. Jag befann mig i ett hjälplöst tillstånd utan att veta vad jag skulle ta mig till men behöll under hela tiden det coola lugn som mångt och mycket personifierar mig. Mannen i andra änden av luren sa att han skulle skicka en ambulans på direkten och jag satte mig heroiskt bredvid min flickvän med hennes hand placerad i min, de är snart här, allt kommer bli bra, sa jag till henne med en stadig ton. Väl på sjukhuset blev vi placerade i en säng ståendes i en korridor, smärtan hade börjat avta och vi såg äntligen ett slut på hennes oerhörda lidande. En trevlig hjälpsam sjuksköterska berättade för oss att det fanns en korridor längre bort där vi kunde promenera fram och tillbaka i väntan på att situation skulle lösa sig. 

Och den löste sig tillslut. 

Mitt lugn låg fortfarande lika stillsamt över landskapet när vi lämnade akuten en halvtimme efter vi kommit dit, precis som det gjort under hela denna dramatiska episod i livet. Betala behövde vi överraskande nog inte göra, tydligen är det gratis att åka ambulans så länge man inte träffar en läkare.

* Att äta laxerande tabletter för att lösa en förstoppning fungerar visserligen. Men att behöva åka ambulans på grund av att tarmarna gör revolt och är beredda att ommöblera hela ens innanmäte innan problemet är löst kanske gör att man funderar både en eller två gånger innan man väljer det alternativet igen.