Stilen i förstahand – Ett inlägg om secondhand

Tröjor

Det är ju verkligen så att jag i ärlighetens namn vill vara en person som lyckas med konststycket att införskaffa sina kläder på secondhand. Att kunna se ut som någon som pendlar mellan att placera sig på topplistorna över Sveriges bäst klädda män och att skrämma fåglar av åkrar på fritiden.
Vilja och verklighet följer tyvärr inte alltid varann hand i hand.

Jag ville skapa unik stil men ser mest ut som en skyltdocka från H&M, anno 1997.

Var och varannan vecka finner jag ändå mig själv bland ställningar med Taxi Kurir uniformer och Bofors BK kostymer i jakt efter mig själv genom det som någon gång uppburit en annan identitet.
Jag snurrar runt karuseller med ett överflöd av färgsorterade plagg i kulörer en inte trodde fanns annat än i bilder över färgrymder, jämrande över att det de finns som mest av är vad som tilltalar mig minst.
Som tur är kan jag ta igen på gungorna vad jag förlorat på karusellerna och söka min lycka bland de gråskalor jag identifierar mig som mest med.

Jag googlade inför det här inlägget, något av ett trendbrott, och fann till min förvåning att statistiken visade på en minskning av svenskens andrahandskonsumtion.
Vilket går stick i stäv med min uppfattning om att second hand är något av det trendigaste vi har i vårt land. Vidare visade siffrorna att genomsnitt svensken handlade 2,6 secondhandplagg 2017 och där har ni den mest tydliga och pricksäkra beskrivningen av mig på länge.

Jag har köpt två tröjor på myrorna under 2019, en svart och en grå, utan att riktigt veta varför. Visst var de någorlunda snygga, samtidigt inte alls så snygga som de nyproducerad tröjorna som går att finna på den fria överproduktiva modemarknaden kan vara.

Sen det där med frågorna som uppstår.

Under två kalas har jag funnit mig själv behöva stå till svars för vad mina tröjor står för, eller vad som står på mina tröjor.

– Ursäkta mig om jag är gammal och mossig men YIT som står på ditt bröst, är det något nytt märke?
– Jag har ingen aning om vad det står för, jag köpte den på Myrorna.
– Enligt Google är det ett byggföretag.
– Jaha.

Eller.

– Jasså, du har varit i Key West du.
– Inte alls.
– Men din tröja?
– Myrorna.
– Jaha.
– Så att eh.

Det gör det svårt att stå upp för minskad konsumtion och medvetenhet när ingen bryr sig om regnskogen som skövlas på grund av alla träd. Om ni förstår vad jag menar.

Äsch, jag bara babblar på. Sist vi var på myrorna fann jag inget plagg men likväl en fin keramisk jag vet inte vad. Den står nu här i vårt fönster och är härligt rund i formen.

BESKRUEN_BLÅ

 

 

Blanda inte in mig i din mansvärld.

MÄN

I söndags följde jag med sambon när hon skulle handla ett nytt minneskort och vem stod då i kassan om inte bajstunnemannen från förra inlägget. Jag är så säker man bara kan vara utan att vara helt säker på att det var han. Det var först efteråt jag förstod varför jag kände igen honom så tyvärr kunde jag inte fråga om han extraknäckte som dansbanekoordninator på landsbygden.

Vid sidan om den lilla roliga detaljen fick jag uppleva något som säkerligen hänt många gånger tidigare men som jag aldrig uppmärksammat. Det var min sambo som skulle ha ett minneskort och det var således hon som skötte all kontakt med den expert på området som fanns i butiken. Jag befann mig på en till två meters avstånd från deras konversation för att visa att jag var där med sambon men inte hade för avsikt att delta i själva köpet. Min sambo ställde en massa frågor för att säkerställa att minneskortets specifikationer var lämpade för den uppgift hon önskade genomföra och vad tror ni händer?

Istället för att adressera sitt svar till den som faktiskt ställt frågorna riktade han sig till mig. Vafan höll han på med? Jag hade under hela den tid vi stått med honom inte yttrat ett endaste ord och ändå var det mig han tilltalade.

Efter att hon genomfört sitt köp och vi lämnat butiken frågade hon mig om jag uppmärksammat vad som precis hade hänt och hon tackade mig för att jag gjort just det.

 

Hur ska man egentligen tolka det som hände?

Trodde han inte att min sambo skulle förstå svaret på grund av sin avsaknad av kuk och att jag tack vare mitt kön var mer lämpad att ta till mig av information? Även fast min sambo besitter mångdubbelt mycket mer kunskap och kompetens inom området än vad jag gör.

 

Den andra tolkningen är att han inte hade mer kunskap inom ämnet än den han precis tillgodosett oss och skulle således inte kunna svara på några följdfrågor. Tänkte han att jag i egenskap av kukbärare hade ett ansikte att upprätthålla inom området att veta mest och förstå sig på bäst och på grund av det var tvungen att förstå precis allt från början utan att ställa några följdfrågor?
Jag ställde inga följdfrågor av den enkla anledning att jag inte förstod ett dyft av vad han sa och att jag inte hängt med för fem öre i vad samtalet handlade om.
Framför mig stod en person som visste precis vad han sa men henne var det tydligen inte aktuellt att tala med.

 

Oavsett vad han hade för anledning till sitt beteende hoppas jag att det bara var en engångsföreteelse och att jag slipper behöva uppleva det igen. Dessvärre händer det nog allt för ofta och är en situation många känner igen sig i.
Nu är det inte jag som är det egentliga offret i den här historien, jag vill bara förmedla hur det kändes som utomstående part att betrakta det parodiska och djupt tragiska som hände.

Surt sa räven.