Eskalerande Ensamseglare.


​Innan dagens blogginlägg fortsätter vill jag börja med att frånsäga mig allt ansvar för sambons magsjuka. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag måste vara oskyldig och att vi borde rikta våra misstankar mot det fina hamburgarstället vi åt från i lördags. Med det sagt kan vi gå vidare och lämna min sambos trista bruna vardag som sängliggande sjukling bakom oss och fokusera på mitt betydligt mer färgstarka och spännande liv. 

Vill hon få vidare uppmärksamhet i en blogg får hon starta en själv.
Idag har jag överträffat mig själv och testat på två saker jag aldrig testat förut. För det första var jag på bio helt själv och såg Dunkirk. Jag som aldrig haft några problem med att vara eller umgås med mig själv har alltså aldrig varit på bio själv tidigare och nu i efterhand grämer jag mig över att jag inte gjort det förr. Belåtenheten i att unna sig en stund för sig själv och uppslukas av en värld någon serverar till en genom en duk i en mörk salong med rader av mjuka säten är något extra.

Något väldigt extra.

Filmen var däremot inte något extra, jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om den utan lade mer energi på att sitta och njuta i min ensamhet i min stol på rad sex och plats 41. Längst upp, längst ut och närmast utgången, redo att evakuera vid minsta tecken på att panik brutit ut i salongen. 

Om filmen har jag inte så mycket att säga, visst var den vacker och visst var man nära att fälla en tår när man såg uppslutningen av fiskare och fritidsseglare som närmade sig stranden men sen var det inte mycket mer än så. 

Jag ger filmen 3 av 5, varför jag nu ens ska sätta ett betygbetyg.
Baksidorna med att gå själv på bio, för det finns faktiskt sådana, är framförallt två saker.

1. Det är mycket enklare att hantera skammen av att köpa massa gott i kiosken om man är två som delar den. Han såg inte ett dugg dömande ut den unga herren på andra sidan disken men jag tog det säkra före det osäkra och köpte så bara en liten rulle med karameller och en dricka. Allt var givetvis slut innan filmen rullat i gång och med avsaknaden av närvarande sambo hade jag ingen att tigga mer söt -eller saltsaker av under filmens gång.
2. Det blev ohyggligt kallt inne i salongen och eftersom jag är någorlunda blyg av mig frånstod jag från att krypa närmare min närmaste granne i sökandet efter en värmande famn. Jag fick helt enkelt frysa mig igenom filmen och kanske kunde jag med det känna samma känslor som soldaterna som hamnade i det förmodligen kyliga vattnet i den engelska kanalen under evakueringen av Dunkirk gjorde. 
På väg hem från bion under min egna lilla evakuering påstressad av en fylld blåsa redo att sänka mig vilken minut som helst tog jag mig under jord. 
Djupt ner under jord. 
Där finns numera stationen för pendeltågen i och med att den nya Citybanan invigdes tidigare i sommar. Jag som är lite av en tågfantast och har priviligiet att kunna ta mig hem med både tub och pendel tog tillfället i akt att få se den nya stationen.
Jag såg ingenting.
Djupt ner i tunnlarna sökte jag stressat efter den plattform mitt tåg skulle avgå ifrån. Min väl fyllda blåsa och det faktum att det bara var en minut kvar till att tåget skulle lämna perrongen gjorde att jag sprang igenom min jungfrufärd med ett tunnelseende så trångt att jag bara såg en en meter bred korridor framför mig. 

Jag tror den var fin den nya stationen och är säkerligen värd ett besök för intresserade men jag är inte säker.
Jag är inte säker!
Det faktum att jag inte testade på en tredje ny sak idag, att kissa på sig i vuxen ålder, gör att jag lovordar den här dagen när den har kommit till ända och det är dags för bokslut.
Glen Snoddas – Saklig eskapist

Kärlekssaga i min vardag.

Solen lyser mig rätt i ögonen och jag kisar för att kunna se vart jag sätter mina fötter när jag närmar mig dig, i motljuset är det svårt att urskilja några detaljer hos siluetten som står där och väntar på att jag ska komma fram. Jag lägger ena handen som en skärm över ögonen och med hjälp av den lilla avskärmningen kan jag se dig så tydligt. Jag fylls av värme och glädje, händerna börjar svettas och min mun blir torr. Jag ser dig äntligen och jag älskar varje millimeter av det jag vilar mina ögon på. Dina ljusa ben som sticker fram ur dina svarta trekvarts långa culotter, din vackra blus med citroner på, de glittriga glänsande armbanden som pryder din högra arm. 

Jag ser dig i ögonen och du frågar om jag vill låna dina solglasögon men det vill jag inte. Jag vill se dig genom mina egna ögon, se dina vackra fylliga läppar och ditt vita leende. Lyckan är gjord när du ser tillbaka in i mina ögon och öppnar din mun, jag längtar efter att få höra vad du har att säga, bara att höra din lena röst som får allt annat ljud att försvinna gör mig till den lyckligaste mannen i världen.

Hela scenen ljudsätts i mina tankar och vi befinner oss i ett lyckorus där tonerna från Take me, I’m yours med Mary Clark tar oss till nya höjder.

Genom låten som spelas i mitt huvud hör jag dig mer än väl när du ställer mig frågan som får allt att rasa.
– Köpte du mjölk?
FAN.
Take me!

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.

Plötslig chockerande twist och andra ord som ökar intresset att läsa.


Del tre i inredningstrilogin har låtit väntat på sig och har hamnat i skymundan av den enkla anledningen att den här bloggkillen har varit ute och rest både fysiskt och psykiskt. Den fysiska resan tog mig till Berlin men den spirituella tog mig världen runt för när kroppen byter miljö rör sig själen längre än två punkter på en karta, den rör sig mot oändligheten. Och när man rört sig mellan dimensioner får statiska objekt likt möbler en så liten betydelse i sitt liv att man undrar varför men ens gör sig till?  

Frälst av resans kraft sitter jag på min plats på flyget och undrar om hemmet är värt att lägga en spänn på när resan står utanför ens dörr och väntar på att man hoppar på.

Är inte ens hem varthän man lägger sin hatt? 

Troligen inte. 

Glen Snoddas är en världsmedborgare med indraget pass.




Någonstans mitt i mitt inredningsprojekt förstod jag att upplevelser och resor med min sambo ger mig betydligt mer än ett toppinredd lägenheten och på det spåret fortsätter jag det här inlägget. 

Glöm allt jag tidigare sagt om möbler och onödiga ting, visst är de fina och de som är få förunnade att unna sig själva både lägenhet och resor borde köra på men för oss andra dödliga som måste välja kvarstår bara ett alternativ. Se Sverige, se Europa, se världen och se hur man växer som person i utmaningarna som kastas mot en när man tar ett kliv utanför sin komfortzone.

Jag växte som person när jag beslöt mig för att beställa ett glas glühwein med hjälp av mina mycket begränsade kunskaper i det tyska språket.

– Ein glühwein bitte.

Och efter min öppnande fras attackerades jag av frågor på tyska med en innebörd jag inte har en aning om vad den var. Där stod jag leende och försökte pussla ihop vad hon önskade ha för svar men jag famlad förgäves efter halmstrån. Jag kan ju inte ett ord tyska utöver frasen ”Ein glühwein bitte” som jag inte ens är säker på är rätt. Engelska kan jag däremot så jag sa artigt 

Sorry, i dont understand. I would like to have one glas of glühwein, bitte.

Nu var det hon som stod med pusslet framför sig och grep efter halmstrån som inte fanns. För det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska.
Den här uppdiktade historien avslutas med att jag visar mitt legg, hon får en chock när det visar sig att jag är närmre 30 än 18 och ger mig tillslut mitt glas glühwein.

För er som fortfarande inte är övertygade om att resor är grejen kan jag rekommendera följande klocka, den är ball.

Det Santorinska Dilemmat

Tre timmar och tjugo minuter bort finner vi denna pärla i Medelhavet kanske mest känd från fotografier på den vita staden Fira. Men Santorini är mer än så.
I direkt anslutning till Medelhavet ligger staden Kamari belägen på öns nordöstra delar. Kamari kanske mest känt för att husera och kurera svärmor Ewa och hennes man Lars åtta veckor varje sommar.

”här kan du äta allt från grekisk sallad, eller som det lokalt heter sallad..”

Kamari är en idyllisk småstad full med härliga greker och mindre härliga turister. Längst promenaden vid stranden duggar restaurangerna tätt, här kan du äta allt från grekisk sallad, eller som det lokalt heter sallad, till sushi. Jag rekommenderar restaurang Atmosphere och deras sallad, passa på att ta en kyckling souvlaki med pommes frites vid sidan om och dela maträtterna mellan dig och din resekamrat. Missa inte att lära känna den trevligt tillbakadragna hovmästaren George som helt plötsligt kan dyka upp med en öl i högsta hugg som han vill dela med dig.
Mellan alkoholintagen kan man med fördel ligga i en solbädd på stranden och varva med ett dopp i det 28 gradiga vattnet när hettan blir för outhärdlig.

”..kärleksfulla stämningen som uppstår när man bär sin älskling på höften..”

Några tips på vägen

wp-1472063432608.jpg
En bra kille njuter på stranden

En solbädd kostar 10€ för en dag men är kostnadsfri om man har förmånen att känna Ewa.

Stranden och botten består av stenar som trots sin rundade form formgivna av havet är obekväma men framförallt varma att gå på, så se därför till att införskaffa något att ha på fötterna. Strandskor finns att köpa i en av alla små butiker som finns utspridda runt om på esplanaden.

Väl i vattnet så missa inte den härliga kärleksfullt stämningen som uppstår när man bär sin älskling på höften och vandrar runt i midjehögt vatten.

Och glöm för guds skull inte att smörja in dig ordentligt med solskydd då solen inte visar någon nåd och du snabbt kan bränna dig.

 

”De lugnande och helanda egenskaperna..”

Så vad väntar ni på egentligen, unna er själva en semester på Medelhavets pärla och förstå varför denna idyll är Ewa och Lasses andra hem. Även om jag bara  var nere i tre dagar sist förstod jag det direkt. De lugnande och helanda egenskaperna ön besitter är på mer än ett sätt oemotståndliga.

Mot oändligheten och vidare