Frittfall i finanserna, jag talar om känslor.

​Ibland har man sådana där dagar då man inte längre tror på det man gör eller den man är och man börjar tänka för mycket på sina brister. Det enda man vet är att man ingenting vet och långsamt börjar man falla ner i den nedåtgående spiral som slutar i en mörk grop av självförakt.

Det är tur att dessa dagar infinner sig allt mer sällan med åldern men att tro att man någon gång helt kommer slippa dem är dumdristigt.

Det handlar bara om att försöka se till att tiden mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan är så lång som möjlig men dum som man är går man alltid och ställer sig sist i kön igen direkt efter avslutad åktur. På sommaren är det längre kö för att komma på igen, på hösten och vintern är kön obefintling.

När ens självkänsla frågar en vad man är.


Det kommer tyvärr bli kortare tid mellan åkturerna i den känslomässiga bergochdalbanan vars stomme är byggd av krossade drömmar och bultar av ångest.
Det är bara bryta ihop och komma igen för snart kommer våren och sommaren tillbaka och då det är enklare att vara sådär lagom dum i huvudet som krävs för att alltid tro på sig själv oavsett utmaning. Då ska jag bygga en ny attraktion av drömmar på livets nöjesfält och dess namn ska bli -Frittfall- eller -katapulten-.

När man bygger med drömmar.

Eller tro och tro förresten, det är nog inte så att man direkt tror på sig själv men man vet däremot bättre än att börja grotta ner sig i småsaker och analysera sig själv för mycket i onödan. 
Det är bara att go get em tiger, fast jag ligger i ide tills dess, som den björn jag är.