Jag heter inte Morgan.

Mogge

 

Igår kväll när jag lämnade min väns ateljé och begav mig mot Odenplans pendeltågsstation blev jag av en händelse kontaktad av en totalt främmande person på gatan.

– Morgan?

 
Han såg mig djupt i ögonen för att söka svar på om att hans fråga nått igenom mina hörlurar och hela vägen fram till mitt frånvarande jag.

Jag förstod först inte vad han sa men att han sagt något var uppenbart då han inte släppte mig med blicken.

– Morgan? Sa han igen när jag passerade honom.

Jag vände mig om och mötte hans blick samtidigt som jag skakade på huvudet och gick min väg. Främlingen såg besviken ut där jag lämnade honom mitt på Odengatan med ett undrande ansiktsuttryck.

När jag fortsatte min promenad drabbades jag av tanken; tänk om det var jag som var Morgan. Tänk om jag var killen han önskade att jag skulle vara och tänk om jag fick vara honom om än bara för en kväll.
Vem än Morgan är mår han förmodligen betydligt bättre än vad jag gör och har troligtvis en balans i sitt liv som bara en vid namn Morgan kan ha. Morgan bor nog i en tvåa i Vasastan tillsammans med sin flickvän och den hund de skaffat för att de var redo för nästa steg. Morgan hade varit på väg hem från sitt arbete han älskar när främlingen trodde han såg honom. Morgan är snygg, Morgan är cool, Morgan kan minst ett partytrick och Morgan kan äga ett rum.
Morgan är allt det jag inte är men önskar att jag var.

Jag är inte Morgan, Jag är jag och hur man än vrider och vänder på det kommer jag fortfarande vara jag och inte Morgan. Men tänk om jag stannat till när främling undrat och tagit mig an rollen som Morgan. Tänk vad lustigt det blivit under vårt samtal när jag ventilerat mitt liv genom Morgan och främlingen blivit mer och mer konfunderad över hur långt från den Morgan han nu stod och pratade var den Morgan han en gång lärt känna. Jag undrar vilken relation vi haft jag och främlingen, var vi kollegor? Gamla skolkamrater? Vänner? Kanske till och med släkt? Vad hade han berättat för mig? Tänk om han berättat något i förtroende och sen trott att vi delade en hemlighet så stark att vi skulle se oss som blodsbröder?

Tänk om.

Det slog mig efter ett tag att hur gärna jag än velat vara Morgan hade jag mest av allt velat vara mig själv i min trygga vrå när väl främlingen träffat den riktiga Morgan och han behövt stå till svars för allt jag sagt i rollen som honom.

Nåväl.

Jag tog mig vidare mot pendeln och lämnade tankarna om Morgan bakom mig.
Jag är jag och tunga perioder är temporära och jag har tänkt leva i en oändlighet eller i alla fall tills jag dör och tills dess tänker jag leva.

 

 

Närstående står mig för nära.

​Ikea, platsen där vi alla står lika inför kamrat Kamprad och hans platta paket. 

Där var jag i fredags och sög märgen ur livet eller om det var Ikea som sög livet ur min benmärg. 

Skämt å sido måste jag säga att det faktiskt var en mycket positiv upplevelse och den rökta laxen med potatis jag åt till lunch var nog den bästa måltid jag ätit på hela semestern, oj så god den var.
Anledningen till att jag befann mig på IKEA var den nystart jag och min sambo iscensatt i vårt vardagsrum. Vi bestämde oss för att kasta ut de gamla tråkiga möblerna och istället föra in nya mycket finare möbler som vi noggrant valt ut online dagarna innan vi begav oss till kungens kurva. 

Min sambo fick friheten att välja möbler efter utseende och känsla medan jag fick leta möbler enbart efter förutbestämda mått. Hur uppdelningen vart som sådan vet jag inte men den resulterade i att min sambo fann alla möbler vi köpte och jag inte hittade en enda möbel som var bredare än 28 cm men smalare än 30, inte lägre än 47 cm men absolut inte högre än 52. Jag tar trots detta åt mig precis lika mycket ära som om jag hittat dem själv. Och det kan jag göra av den enkla anledning att jag alltid har en möjlighet att lägga in mitt veto mot de beslut min sambo fattar, en möjlighet jag alltså inte valde att använda mig av i det här fallet. Tur var väl det, för vardagsrummet blev allt det jag ville att det skulle bli.

Väl på IKEA är det svårt att röra sig ostört i folkvimlet av förväntansfulla inredningsdesigners. Många är vi som haltande försöker manövrera mellan hyllor, bord och fågelholkar till människor. Jag som annars är mån om min två meter i diameter stora komfortzon fick finna mig i att bli belägrad av en inte alls aggressiv men ignorant här av människor beväpnade med påsar, vagnar och gardinstänger. Jag kan inte klandra dem för deras övertramp, de vet helt enkelt inte bättre och jag går inte direkt runt med ett plakat som förkunnar att jag trivs bäst i öppna landskap. 

Många är vi som är likadana när vi rör oss runt på IKEA men för några är det viktigt att framstå som något förmer. Dessa människor använder sig av vissa knep för att skilja sig ur mängden och signalera att de står över oss andra. För män är det en tunn scarf knuten runt halsen som gäller och för kvinnor är det hängselbyxor. Vem de nu försöker lura vet jag inte för när de rör sig under precis samma tak som oss andra och väljer mellan precis samma möbler som oss andra är det svårt att förstå deras egentliga tanke bakom sina noga utvalda utstyrslar.

Som sagt, framför Kamprad är vi alla lika även om vissa vägrar förlika sig med den tanken.

Turen på IKEA gick smärtfritt fram tills vi skulle betala och Nordea valde att inte fungera. Vad gör man när man står vid kassorna med två vagnar fulla med möbler och det enda som står mellan en och ens drömmar är den lilla detaljen att betala för sig? Tar man sats och springer mot utgången i ett desperat försök eller släpper man vagnarna och sina drömmar och bara går sin väg?

Som tur är gick det att ta ut pengar i bankomaten så efter mycket om och men gick vi tillslut därifrån som segrare och sagan fick ett lyckligt slut.
Någon gång i nästa vecka när jag fått hjälp att borra i väggar och tak kommer så också ett ordentligt reportage om vår vackra renovering dyka upp på bloggen.

Kronan på verket, en anspråkslös titel.


Besök hos frisören. Jag avböjer gärna. Jag och frisörer fungerar inte ihop då vi inte har hittat ett fungerande sätt att umgås med varandra på, det finns ingen tillit oss emellan. Den frisör jag egentligen vill gå till och som jag trivdes hos svek jag så pass mycket att jag skäms för mycket för att höra av mig och be om ursäkt. Huvudet i sanden!

Jag har en ny frisör nu, en frisör jag inte litar på då han är från Sydamerika.
Varför kan man inte lita på en frisör från Sydamerika?  Jo, för att han inte är från Syrien.
Lång historia kort.

Första gången jag var hos honom berättade han att han bara bott i Sverige i tre år och artig som jag var frågade jag inte vart han kom ifrån innan han flyttade hit. Jag tänkte att det spelar ingen roll för vår kund/frisör relation vart vi har våra respektive rötter. Dessvärre lämnade avsaknaden av svar ett vakuum kring frisören jag kände mig nödgad att fylla med något, vad som helst egentligen, bara för att stilla min neurotiska sida som avskyr tomrum. Så jag svarade själv på de frågor jag aldrig ställt och byggde upp en egen bakgrundshistoria baserat på mina fördomar och den vaga informationen jag fått under våra samtal i salongen. Jag kom då fram till att han var flykting från Syrien som kommit till Sverige och lärt sig språket på rekordtid och som arbetade dubbla jobb för att göra rätt för sig. Jag var mäkta imponerad, vilken kille!
Det gick ett år innan min påhittade historia som blivit till min sanning raserades när han berättade att han träffat en tjej från det sydamerikanska land han själv kom ifrån. Sydamerika tänkte jag för mig själv, han har ju sagt att han kom från Syrien. Vad är det här för en kille egentligen? Ljuga om sitt ursprung sådär. Nä Fy fan!

Först när jag kommit hem och tänkt igenom hela händelsen en gång till insåg jag att han inte alls hade ljugit, det var ju jag som hade hittat på allt jag trodde han ljugit om. Jag valde då att lägga hela min fördomsprofil i ett låst rum långt ner i mitt inre och moonwalkade långsamt därifrån tänkande att det här talar vi aldrig någonsin mer om.

Konstigt nog är det så att även om jag vet allt det här har jag ändå svårt att lita på honom, min slutsats är att det måste bero på att jag anser att han klippte mig för kort vid ett tillfälle för sju månader sen.

Snart måste jag besöka honom igen och se mig själv i spegeln. Det värsta och mest onaturliga jag vet, det är inte meningen att man ska sitta och se på sig själv från en meters håll mer än några sekunder i taget. Att behöva sitta så i en halvtimme och analysera allt det man ser in i minsta detalj är tillräckligt för att bryta ner även det starkaste psyket. Så när man suttit där och granskat sig själv i trettio minuter vill man inget annat än att ta sig därifrån och då självklart ska frisören glatt visa upp sitt hantverk från alla möjliga vinklar och vrår. Man sitter där iklädd en fånig kappa, med tårar i ögonen, ler ett stelt leende och nickar krampaktigt för varje ny vinkel han hittar att porträttera ens vidunderliga ansikte på. Jättebra tack säger man fast man tänker att det var dumt av honom att ge ett så fult ansikte en så snygg frisyr.

Sen betalar man och går därifrån, får lite perspektiv på livet när man slipper se sin egen spegelbild och plötsligt känner man sig riktigt snygg. 

Kollegial kamratskap


När man stöter på en gammal bekant kan känslorna det överraskande mötet uppbådar röra sig i två riktningar, den glädjefyllda eller den negativt utmattande. 

Idag stötte jag på en gammal kollega.

En kollega som jag inte alltid förstått mig på då vissa grundläggande språkkunskaper inte funnits på plats. 

Han, en 70 årig farbror från Chile och så jag, en vid tidpunkten 26 årig man från Sverige. 
”Me gusta tetas muy grande” sa jag till honom vid ett tillfälle. 

Jag har aldrig lärt mig behärska det spanska språket på ett tillfredställande sätt men vissa saker minns jag ändå från skoltiden. Det handlade egentligen inte om vad jag sa eller hur jag sa det, det handlade om att jag ansträngde mig för att tala till honom på hans modersmål för att sträcka ut en hand som symboliserade att vi var jämlikar inför språkens komplexitet.
Han skrattade. Jag log.
Vi blev lunchkamrater från och med den dagen han och jag.
Vi lät inte några språkbarriärer stå i vägen för våra luncher tillsammans, när vi inte förstod varandra viftade vi bort ämnet och tog oss vidare mot nya istället. Han talade ofta varmt och med stolthet om sina barn som studerade och jag lyssnade gärna.

Jag berättade lika varmt och stolt om min sambo och han lyssnade på mig. 

Två män som vördnadsfullt berättade för varandra om det som stod oss närmast, en vacker bild. 

Kärleken för fotbollen blev ändå den plattform vi byggde grunden av våra samtal på, helt ärligt tror jag ingen av oss var direkt kär i fotbollen men när vi talade om den förstod vi varandra på en djupare nivå. Fotbollen har en enkelhet i sig och när man talar om den talar man ett universellt språk som sträcker sig över gränser.
Ja, Arsenal förlorade igen, Visst är Messi fantastisk, Sanchez fy fan, vilken kille.
Idag när jag träffade honom igen tog mina tankar med mig på en vandring längst en glädjefylld strand där de glada minnena sköljde upp som vågor och omfamnade mina fötter.
Han var min lunchkamrat som vid ett tillfälle inte tog bort aluminiumfolien från sin mat innan han stoppade den i mikron och allt gick så klart åt helvete. Mikron började ryka och gick sönder redan efter några sekunder varvid en ogästvänlig lukt spred sig i köket samtidigt som lamporna i taket slocknade.
Han var min lunchkamrat som glatt drack starköl på lunchen i tron om att det var alkoholfri öl och först efter andra flaskan efter ett varningens finger från mig insåg sitt misstag och fylldes med en djup ånger. Jag lugnade honom med en stadig hand på hans axel.
Han var min lunchkamrat som putsade en plexiglastavla så pass väl att duken han höll i började brinna och fortsatte göra så även när han stod och stampade på den.
Ögonblick vi båda skrattat gott åt efteråt och som cementerade vår kollegiala kamratskap för all framtid. Han är en bra kille och det är en ära att få ha arbetat med honom, Fernando, uno chico bien.

Läsning för fredagskvällen


I brist på annat öppnade hon låda efter låda på skrivbordet för att försöka skapa ordning i det organiserade kaos som var hennes arbetsplats. Bland magasin och tidsskrifter låg godispapper och gamla ingrodda matlådor hon vägrade ta med sig hem och diska, de skulle hon kasta så fort hon fick tid över hade hon sagt till sig själv i snart två månader.

Solen tittade in genom fönstret och vidare mot den låda hon för tillfället städade då det lös upp, visitkortet från den jobbiga killen som besökt deras reception någon vecka tidigare och krävt att få tala med någon journalist.
”Årets Scoop” Yeah right, hur man hittar det bästa rökat kanske. 
Men hon kunde inte längre ignorera honom, hans perfekta ansikte lyste ju upp över hela visitkortet och hon hade inget bättre att skriva om ändå. Hon tog upp mobilen och ringde numret som stod på det pråliga kortet.

-Aaa det är 30 slak

-Ursäkta, vad sa du?

-Aaa det är Mike, vem är det jag snackar med? 

-Det här är Liv Svensson och jag ringer från tidningen Mitt i, Du var inne här i förra veckan och snackade om årets scoop som du kallade det. Finns det någon sanning i det eller?

-Om det finns! Vi har årets grej på gång jag och grabbarna, du snackar med Sveriges nästa superstjärna

-Kan du snälla berätta vad som skulle göra dig till Sveriges nästa stjärna? 

-Det skulle du allt vilja veta va? 

-Jag har inte tid att leka några lekar, kan du vara god och berätta vad du hade på hjärtat eller så ringer jag någon annan istället, för mig spelar det ingen roll vem jag intervjuar.

-Okej då, om du ber snällt så berättar jag..

-Alltså, Jag lägger på luren nu, trevligt att höras

– Haha, lugn nu, jag ska berätta men bara om du känner dig redo.