Känner igen mig.


Efter en natts sömn fylld med drömmar som hållit en på halster och orsakat flertalet yrvakna uppvaknanden får man till slut nog.
Vilket är precis vad som hände mig när jag vaknade till för sjätte gången i lördags morse och inte orkade återvända till drömmen med mig som misslyckad hjälte i huvudrollen igen.
07.14, en bra tid att vakna för två personer med åtaganden redan vid 10.30.
Behöver jag nämna att vi lyckades komma försent ändå.
Hemma hos våra värdar fanns mängder av saker och ting. Ett barn jag försökte att hålla mig på god fot med på behörigt avstånd, två bokhyllor med blandade skålar och vaser vilka jag närmade mig med nyfikna fingrar och intrycksfyllda ögon. Namn nämndes i förbifarten fast de aldrig intresserat mig. Rörstrand är ett konstigt namn på ett barn och Isak ett annorlunda namn att döpa ett företag som gör vaser.
Jag kan ha rört ihop det.
Men det är inte vad jag vill tala om.
Det är den där förtjusningen i att besöka några bekanta man aldrig varit hemma hos tidigare och få se hur de bor. Hur ljuset faller genom fönstrena, planlösning, vad för typ av golv och hur höga tak egentligen kan vara. Sådant man egentligen inte bryr sig om men berömmer folk för ändå.
De flesta hem delar samma funktion, något som sällan fungerar likadant är dock låset till toaletten. Den grundläggande principen är den samma, ett vred som visar rött för låst och grönt för öppet. Trots det skiljer sig det praktiska tillhandahavandet avsevärt mycket åt. I åtta fall av tio infinner sig skräcken över att antingen bli inlåst eller att man inte lyckats låsa över huvud taget. Endera är det handtag som måste lyftas upp för att kunna låsa, eller handtag som inte får användas alls då de riskerar att falla isär, vred som måste vridas åt fel håll för att sen kunna vridas på plats, lås som helt slutat fungera och har ersatts av en liten hake som hänger på en så skör marginal att den riskerar hakas av vid minsta vibration.
Vi människor är roliga på så vis, varför löser vi inte bara de enkla problemen istället för att ta den svåra vägen till acceptans.

Nu orkar jag inte skriva mer, hej!

Höstvindar

Och så tänker jag ibland även om jag borde låta bli, på sådant om att världen tycks behöva sina osnillen för att gå runt.
Man stöter på det varje dag, de små händelserna där vissa anser sig ha rätt även om de med all säkerhet vet att de gör fel.
Måste man alltid mötas av någon som cyklar på trottoarer eller av rubriker om banker som gör föga för att förhindra penningtvätt.
Eller det om politiker som rör sig i zonen kring korruption och retrobutiker som vägrar skriva ut priset på varor de lägger ut på Instagram. Det var bara en tanke och här kommer en till.
Är inte vinterjackor det tråkigaste som finns att köpa. Ett mer otympligt, svårburet, stillmässigt omöjligt plagg får man leta efter. Nu sitter jag här igen, med tankarna på saker och ting jag måste avstå att köpa för att kunna införskaffa det där jag vill slippa bära.
Antingen för stor till bredden, för lång till längden. För dyr, för billig, för mycket i fel färg eller för lite ”den här skulle jag kunna springa en hinderbana i utan att märka av”.
En bra vinterjacka är en sådan man aldrig behöver ta på sig, eller för den delen ens tänka på. Den ska bara finnas och ska alltid ha funnits. Jag är redo för min sista jacka nu, den som framtida barn kommer tjata på mig om att byta ut. Men som jag kommer förklara fortfarande är felfri samtidigt som jag täpper igen ännu ett hål med gaffatejp och går vidare med mitt liv.

En fingervisning.

Å gud vad svårt det är att hålla fingrarna i styr med en halv påse Zoo innan för västen en onsdag som denna. Det bara spritter av energi, den måste förvaltas på något vis och idag blir det till skrivandet jag söker mig. Alternativ finns, vilket är en av anledningarna till att det blivit allt mindre av författandet på sista tiden. Om det inte är en mobil jag håller i händerna så fylls dem snabbt av antingen en handkontroll till playstation 4 eller som varit det vanligaste sen någon månad tillbaka, en femsträngad banjo av märket Tanglewood.

Har ni upplevt det någon gång, att det som saboterar ett väl fungerande maskineri är försöken att placera för mycket av sig själv bland redan smorda kugghjul.
Att det är insikten av att fingrarna placerat sig i rätt ackord innan man hunnit dit i tanken som får spelandet att haverera.
Vad är det om, jag vill inte att min kropp gör saker som jag själv inte aktivt beslutat att den ska göra. Är det ens jag som spelar då, det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Jag är jag för att jag tänker på mig, inte för att kroppen jag finns.
Om jag skriver det högt kanske fingrarna lär sig att inte gå händelserna i förväg. Det bästa vore nog att 3D skriva ut det här inlägget i punktskrift. Så att informationen når berörd part direkt och inte behöver ta omvägen genom mina ögon.

Jag kan beskylla mina fingrar för mycket och har belägg för att de tar sig allt för stora friheter. När jag la det där budet på 3200 kr för en matta i helgen skedde det så snabbt att tanken kom ikapp mig först sekunder senare. Och inte var det tummetott som fick hantera stressen och oron som följde mig in i natten, vidare hela vägen till fram tills i söndagskväll när någon äntligen budade över mig. Jag är så tacksam över att jag slippa behöva stå där med en matta jag inte har plats för och ett konto som ekat tomt. Tack du anonyme köpare, du gjorde min dag!

När det kommer till att finnas gäller det att peka med hela handen. Mina fingrar består av skilda väsen.

Saker vi gör när vi inte gör någonting alls.

Saker vi gör när vi inte gör någonting alls.

Här ovan är en bild på sådant vi skapat under perioden mellan det tidigare inlägget om vinylskivor och det som kommer nu.
Ett enda stort ingenting.
Allt jag kan och ingenting mer.
Jag är fast där i bilderna som saknar signatur. Varje penseldrag har föregåtts av en förhoppning om att jag ska lyckas överraska mig själv och bli någon annan när penseln lämnat pannån igen.
Surprise, Surprise, här ligger jag i soffan och är fortfarande bara mig själv sådär tjugo tavlor senare, vem hade kunnat ana.

Någor mer som har hänt är att mitt intresse för saker i alla dess former växt sig oroväckande stort. Jag har förälskat mig i tanken på olika typer av ting, blivit betuttad i det konstiga och det udda. Sådant som är vackert att lägga ögonen på utan att behöva fylla någon egentlig funktion.
Det går inte en dag utan att jag tänker på de där lamporna vi såg i skyltfönstret på stadsmissionen, 3500 kr formgjutet till något pillerliknande i röd/orange plast. Mitt namn stod skrivet där någonstans, säkert i ljusskenet som spillt ut i gliporna mellan den övre och undre delen av de där underbara lamporna. Tyvärr får saker inte kosta vad de vill, jag har en gräns. Planerar att maila till dem i dialekt och fråga om jag kan få dem för 2000 kr för att frakten tillbaka till Blekinge blir så dyr. Fast att ljuga för välgörenhet, än är jag inte där.
Fram tills dess att nästa köp genomförs nöjer jag mig med att se på alla program om saker jag kommer över, näst på tur är 13 säsonger Salvage Hunter.

Mental ståfräs!




Vilse i kvadrat.

Det har varit en sådan helg som började med tankar och handling om att ta tillbaka livet men som slutade med en cocktail av brungrumlig mellanmjölk framför bäst i test.
Glöm allt vad recept för lycka heter, den bästa White Russian blandas en åttondel kaloha, en åttondel vodka och sex åttondelar mjölk. Låt sen mjölken stå framme intill glaset och fyll det till bredden igen efter varje klunk. Det är ett sofistikerat glas o’boy och det liv jag önskade ta tillbaka stod inte att finna en liter mjölk senare.

Men vad gör väl det när man kan se saker ur ett mer långtgående perspektiv, en fredag gör inte en helg och vad man gör en söndagkväll kan definiera en hel vecka.
I vår nya soffa som står där den borde ha stått i två år sitter vi smuttande på varsin smoothie och silar det som återstår av mango, melon och papaya mellan våra ilande framtänder. Det är inte hela livet men det ger ett perspektiv. Som att se bilden av vår lägenhet från 18 månader sen och jämföra den med nu. Vi var ju klara då, hade uppnått det bästa hemmet två som oss kunde uppnå.
Så fel vi hade, vi hade en massa nya möbler och konst att införskaffa innan vi skulle nå dit vi är idag. Halvklara och helt underbara.
Så det där livet jag försökte återta i fredags har funnits här hela tiden, det har bara varit jag som befunnit mig någon annanstans där inget är av värde så länge det inte är som det alltid har varit. Och det är det ju sällan.
Inte ens vårt hem är sig likt en längre tid.

Och så jag då, jag med mina nya kläder och mitt långa hår. När har jag någonsin varit mig själv som den jag är nu. Igenkänning i all ära, men den kemikalie osande doften av en ny tröja kommer alltid ligga mig närmre än doften av mig själv.