London, en resa utan gränser.

​Jag har varit i London för första gången och jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad. Staden låg som grund för min fantastiska resa utan att lägga sig i eller sätta upp hinder för mig eller min bror. Den banade väg för en djupt rogivande resa och i en så vänlig stad kunde jag inte göra annat än att ta fram mitt mest gentlemannamässiga  jag. 

Good Afternoon, You focking wanker.

Det som slog mig mest var att området jag höll mig kring och strosade runt i var fullt av parker och andra öppna ytor så som till exempel torg eller varför inte dammar där stora, obehagligt stora, fåglar plaskade runt. Jag gillar öppna ytor men hatar fåglar, det tillför ett intressant djup till min personlighet.

Det var hur som helst inte bilden jag hade av London innan jag kom dit, jag såg framför mig industri efter industri som spottade ur sig tunga avgaser rätt ut på gatorna och att folk sprang med näsdukar framför munnarna för att utsättas för den förorenade luften så lite som möjligt.

Jag vet inte om min bild av London under tidig industrialisering säger mer om mig eller om Londons förmåga att göra PR de senaste hundra åren. 

Hur som helst var jag i London för att uppfylla två av mina största drömmar i livet inom kategorierna fritid och samliv. 

Att få se mitt lag Arsenal spela på Emirates och att göra en första utlandsresa med min bror.

Arsenal tog emot något klappgäng från långt ner i tabellen och jag var där på plats med min bror. Vi hejade och svor vårt lag till vinst efter ett sent mål på tilläggstid och den eufori som rusar genom ens kropp när 55 000 personer skriker ut sin glädje finner inga gränser. 

Wow, vilken dramaturgi det var. I stil och klass med våra mest hyllade böcker eller annat som följer en dramaturgisk kurva. Motståndarna kvitterar på tilläggstid och jag kände hur luften gick ur mig men så hände det ovannämnda.

Jag flög till London som en simpel man men jag fann mig själv i ett land där man med hjälp av en bror med förmåner kan lämna som en adelsman. Jag har upplevt paradiset på jorden. Eller kanske inte jorden men iallafall på flygplatser. Man har inte rest på riktigt förens man fått uppleva världen bakom kulisserna på en flygplats. Där finns ett universum få har tillgång till men alla vill ta del av. Jag pratar givetvis om de stillsamma oaser som loungerna är. Wow säger jag bara, en stressfri miljö med bufféer och barer som får tre timmar att kännas som trettio minuter. Tre timmar ute i den vanliga vänthallen suger glädjen ur en på en kvart men i loungerna, där önskar man att tiden stod still och att man aldrig ska behöva läsa de ord som bryskt väcker en från sitt drömtillstånd. Go to gate . 

Fyra stycken lounger besökte vi och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte kommer ha tillgång till dessa underbara platser något mer. För även om Glen glänser som ädelmetall är inte allt som glimmar guld och ett guldkort hos SAS har jag bestämt inte även om jag gett mig själv en guldstjärna i kanten och en klapp på axeln.

Mot oändligheten och vidare och London, baby, vi ses igen.

Det är snabba puckar i basket

”Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.”

Charmen med basket är enligt mig framförallt hastigheten och enkelheten i spelet. Även om vissa avblåsningar känns något random är det ändå i relativt lätt för en novis som mig att hänga med i regelverket och anledningen till att något lag hela tiden får straffkast. Det står fan konstant någon och försöker sätta en straff.

”..skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska linnen.”

Det snabba och böljande spelet gör att man rycks in i matchen från första sekund och med det lämnar man allt vad vett och etikett heter bakom sig för att istället ägna sig åt ett konstant animaliskt skrikande i 4 x 10 minuter. Och man är inte ensam om det. Igår kväll satt 7120 personer och mer eller mindre besinningslöst skrek ut sin kärlek till ett bollstudsande gäng killar i Svenska trikåer. En mäktig känsla som jag aldrig upplevt på samma intensiva sätt på ett idrottsevenemang tidigare. 

”..det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi.”

Det jag saknar som jag hörde under min studieresa i New York och WNBA är den konstanta närvaron av en orgel. Den slutade fan aldrig spela och det kändes som om varje moment i matchen hade en egen signaturmelodi. Orgeln och den totalpeppiga underhållningen mellan perioderna, fy fasen vad roligt det var att uppleva och om svensk basket vill närma sig den Amerikanska basketen tror jag att det är med ett liknande publikfrieri man ska börja. Om inte spelet finns där än kan man börja i andra änden och se till att stämningen alltid är makalöst bra på matcherna i alla fall.

Alla som någon gång åker till USA borde se en basketmatch och få uppleva vad god stämning innebär.