En enkel kärleksförklaring.

Igår var det tisdag, jaha, kom med något nytt är du snäll Glen.

Jag hör er, jag hör er. Igår var det tisdag och inte vilken tisdag som helst, det var tisdagen som förde oss från något nytt till det vi är idag. Sex månader är en evighet för några som oss, vår självklarhet för snarare tankarna till sex år än ett halvt.
Jag ska inte berätta för er om kärlek, den har ni nog redan fått uppleva. Och all kärlek är nog densamma, förutom vår.

Hon vaknade en natt av att hon hörde mig tala i sömnen, hon återberättade det för mig morgonen efter.

Det jag sagt?

”De kan försöka men de kommer aldrig bli som oss, mohahaha”.

Och där är vi idag, efter igår. Tillsammans mer än någonsin innan. Det här är inte mer än det, det här är en enkel kärleksförklaring från mig till henne jag delar mitt liv med.

Stora känslor på Lilla Paris, den hette det restaurangen vi var på. Där fanns bara hon och jag, jag och hon. Även om hela lokalen varit full hade det fortfarande bara funnits vi två.

”Vad vet vi om kärlek annat än att det är svårare än så, behöver inte vara lättare än det.
Vi har funnit det ändå, Etet, och det är vi två”.

Glen Snoddas spelar roll!


​Dubbeldejt. Sveriges kanske mest laddade ord. För att råda bot på den negativa innebörd ordet har hos mig väljer jag att döpa om fenomenet och hoppas verkligheten ska ändras till det bättre därefter.

Igår var jag på en socialfyrsamhet tillsammans med min sambo, min bäste vän och hans nya dam. Styrkeförhållandet var alltså för en illvillig 3 mot 1 och om man velat gå längst den vägen hade man med enkelthet kunnat utmanövrera den nya i gänget för att stärka sin egen position gentemot denne. 
Jag har alltid gått min egen väg.
För mig är en middag bara ett tillfälle för att få i sig energi nog att gå vidare med livet och de egentliga äventyren. Hörde på en podcast där en gammal sliten man berättade att han hade svårt att sitta still och han trodde det berodde på att han alltid arbetat med fysiska yrken. Jag tror det ligger något i det men brasklappar för att hans många år som missbrukare också kan ha ett finger med i spelet.

Jag gillar att röra på mig och har svårt för att sitta still i sociala sammanhang. Därför blir liknande middagar en påfrestning för mig när seder och bruk säger att det är otrevligt att ställa sig upp i tid och otid. Lösningsorienterad som jag är hittar jag på knep som underlättar för mitt fortsatta deltagande under middagen. Många har nog samma lösning som jag, man tar på sig ett av alla sina ansikten och spelar en roll. Gårdagens rollfigur bestod av en avslappnad något osäker person som förespråkade att allt blir bättre om man dricker några bärs under tiden man gör det. Etablerandet av gemiken skedde genom att förkunna att resterande tre semesterveckor skulle spenderas med att dricka bärs i kopiösa mängder.

Den öldrickande personlighetsstörningen knöts till min karaktär för att ha en punkt för alla att kunna referera till när man ville lätta upp stämningen och det fungerade med bravur och det är att ta ansvar för gruppens dynamik och symbios. 

Jag vill tro att jag lyckades med mitt projekt, jag var iallafall överlycklig, för när man väl satt karaktären på kartan kan man luta sig tillbaka och drömma sig bort till sitt egna hem där man inte behöver spela någon roll utan kan vara sig själv och vara trygg i att man blir älskad för den man är oavsett om man påstår sig älska att dricka öl eller inte.

Glen Snoddas – En evighet att lära känna men bara en sekund att glömma.

Krock eller kropp, kakor.

På Skeppsholmen ligger lägligt nog hotell Skeppsholmen som med sina två försiktigt gula byggnader erbjuder boende för de som söker avkoppling och en naturnära miljö ett stenkast från citys slappt pulserande puls. 

Inuti hotellet finner man en restaurang man tar sig till via en grusad gång som löper genom en trädgård upplyst med marschaller och ljusslingor hängandes från träd till träd.

När man kliver in och tar sig till restaurangen doftar det harmoniskt gott från köket och man får ett varmt gemytligt välkomnande intryck som om man var på besök hos en gammal vän man inte sett på flera år.

Det var på denna plats följande historie
utspelade sig en lördag i slutet av Januari. Jag och min sambo möttes upp utanför Östermalmstorg och började promenera genom staden, det var en kall kväll som kastade isande vindar mot våra frusna kroppar. 

Men jag var ordentligt klädd.

Min nya rock var så ny, så fin, så varm och hade varit så perfekt om det inte varit för de svårsprättade fickorna. I all hast hade jag bara hunnit öppna upp ena fickan och hade på så sätt bara möjlighet att värma min högra hand medan den vänstra fick utså vädrets krafter den kvällen.


Det här var visserligen bara en transportsträcka
men för mig som skriver det här är det viktigt att få berätta om min nya rock. 
På restaurangen öppnade jag kvällen med en bärs medan vi väntade på att få vårt bord, Luma Lager var ingen klassisk lager och det grämer mig att det tycks ha blivit svårare att få tag på en vanlig jäkla lager när man är på restaurang. 

Sambo drack cava. 

Jag gick ut och rökte.

Jag kom tillbaka.

Vi fick vårt bord.

Sambo gick på damernas.

Jag kollade menyn.

Sambo kom tillbaka.

Jag har en ny rock.

Vi beställde mat.

Det finns mat och så finns det mat. Det jag åt var mer än mat, det var en så mäktig upplevelse att jag var tvungen att tänka efter om jag verkligen ville fortsätta med den tredje biten som låg på tallriken eller om jag likt en liten flicka eller pojke skulle ge upp. Ge upp, ge upp mot en sådan liten sak som låg framför mig på tallriken? 

Så fan heller.

Det är konstigt att något så runt och vackert som en kroppkaka badandes i gräddsås med lingon bredvid kan transformeras till en fyrkantig betongsugga som sätter sig på tvären så fort den passerat matstrupen. Mäktigt räcker egentligen inte till för att beskriva hur mättande kroppkakor är. En mycket smakrik och god skapelse är det hur som helst och det är just det som gör att man grämer sig varje gång man har ett gäng välformade kakor framför sig. Man vill så gärna sluka dem i ett nafs men det kräver både planering och tålamod för att lyckas äta upp alla. Men upp äter man såklart och efter det kan man luta sig tillbaka smått illamående och starkt kritisk mot sin svaga karaktär som fortsatte äta fast man varit mätt sen kroppkaka nummer ett.

Efter restaurangen tog vi en taxi till guldbaren på Nobis hotell och där lärde vi oss att 27 inte är det nya 20. Vid 20.30 såg vi på varandra och gav ifrån oss varsin förstående nick, det var dags att åka hem. Vi var allt för trötta för att orka vara ute i city vimlet och såg istället fram emot att ta oss hem till soffan i vårt trygga varma hem.