Last call for Santorini, en engelsk titel.

När hjulen från landningställen träffar den asfalterade landningsbanan har man inte längre luft under sina vingar och man inser den bistra sanningen att allt som åker upp också måste komma ner. Man längtar självklart alltid efter att landa säkert men när man står med bägge fötterna på jorden igen är det svårt att känna att man flyger.

Fri som en fågel, en vecka om året, med saltvatten i håret och kärlek i sinnet.

Kamari, Santorini, en mogen medelhavspärla som med sin långa stenstrand och utmanande havsbotten håller dig sysselsatt även i de lugnaste av stunder. Stenarna på stranden bränner dina fotsulor om du så bara står på dem barfota i en sekund. De stora hala stenarna på väg ner i havet tvingar dig att vara noga med vart du sätter dina badskorsklädda fötter så att du inte ramlar när vågorna sköljer in och underströmmarna vill dra dig med ut. Som sagt, lagom stora utmaningar i en annars bekymmerlös tillvaro man spenderar bäst i en solstol minst sju timmar per dygn.

När solen letat sig ner bakom det stora berg du har i ryggen och mörkret lagt sig över den lilla byn är det dags att ge sig ut i folkvimlet. I huvudsak består byn av en strandpromenad där restaurangerna ligger på rad, så för den hungrige är det aldrig långt till en måltid. Tyvärr är det så att varje ställe för sig med inkastare, dessa avarter till människor. De flesta accepterar ett skakat huvud som svar nog medan andra tycks vara beredda att följa dig till månen och tillbaka bara för att ha ens uppenbarligen prominenta arsle sittandes i en stol på just deras restaurang.

En Mamma Miansk reflektion.

Den analys jag och min sambo gjort är att de fina moderna hotellen som ligger längst gatan är de som serverar den sämsta maten så låt er inte luras av den väl polerade fasaden. Ett tips är att besöka restauranger med blåa stolar och spartansk inredning då det verkar som om de ställen med typiskt grekiskt utseende serverar den bästa grekiska maten. Ibland är det bra att låta sina fördomsfulla ögon bestämma restaurang.

Prismässigt hade vi svårt att bränna pengar även fast den möjligheten säkerligen fanns. En middag för två, bestående av traditionella grekiska rätter plus en tallrik tzatziki som tillbehör samt varsitt glas alkohol och en flaska vatten kostade i nio fall av tio 27€. I princip alla våra måltider kostade under 30€ , förutom den gången vi beställde två förrätter, två huvudrätter, jag tog två öl istället för en. Då vart notan hisnande 39€.

Det vänliga folket.

Vi åt lunch på samma ställe hela veckan, en restaurang där personalen bestod av en familj, mamma och pappa ner till döttrar och söner, den yngsta en blott 10 årig pojk som hjälpte till att rensa borden från disk. Är det något jag uppskattar är det att personalen där var så genuint varma över att se oss, att de kom ihåg oss och vad vi ville ha att dricka redan andra gången vi var där.
Det är något som var genomgående för hela veckan och de olika platser vi besökte. Folk kom ihåg en och man byggde en relation redan från första tillfället man sågs. Prestigelöst.

Ha då i beaktning att de arbetar långa dagar, sju dagar i veckan i en hel säsong och trots det bjuder på ett så gemytlig bemötande.

Det ovänliga folket.

När summan människor som lever i en by dubbleras på grund av alla turister som besöker den får man räkna med att vissa typer av människor bryter av mot den sköna kulissen. Italienarna tycks aldrig kunna finna sig stå någon annanstans än i rampljuset. När man spenderar sju timmar på stranden sex dygn i rad får man tid att reflektera över hur folk runt omkring en beter sig. Italienarna var svåra att missa. De spred ut sig över det solstolsområde vi hyrde våra stolar i som om dem ägde det och det var skapt bara för att ge plats åt dem och sina gelikar. De gångar av plankor som var utlagda för att man skulle slippa gå på heta stenar tyckte de var perfekta platser att placera sina stora sittpuffar på. Visst var romarna notoriskt erkända vägbyggare som låg långt före sina grannar på sin tid men jag anser inte att det ger dem rätten att massakrera andras vägbyggen i nutid. Även om de är av den primitivt avskalade sorten.
De enda som slog italienarna på fingrarna var andra italienarna som gav blanka fan i handdukar, väskor och annat som lämnats på solstolar för att visa att stolarna var upptagna medan innehavarna var på lunch. De rensade bort kvarlämnade attiraljer utan pardon och tog nonchalant över solbäddarna. Självklart flyttade de fram dem så att de stod i solen och självklart stod de då mitt i gången av plankor avsedda att gå på.

Trubbel i paradiset.

Det största minuset på resan var den stenhårda säng vi hade till vårt förfogande i vårt annars perfekta hotellrum. Aldrig tidigare har jag sovit så dåligt och aldrig tidigare har jag längtat hem till min egen säng så mycket. En säng där jag äntligen fick sova igen i natt. Fast det var ändå något som kändes fel. Trots den hårda sängen var det tunna lakanet man hade som täcke i Grekland en befrielse. Här hemma i min egen säng, tillbaka i vardagen, fann jag mig själv ligga till sängs under ett tungt täcke som la all sin vikt över mitt tidigare fjäderlätta bröst. Jag är hemma nu och det är bara inse att paradiset på jorden blott är en förnimmelse i ett fridfyllt sinne som fördunklas när upplevande blir till minne.

Glen Snoddas – Globetrotter.

Sensuella Santorini, en glömd titel.

I avsaknad av motivation och vilja att aktivera den delen av hjärnan jag använder när jag skriver till min blogg så kommer jag inte skriva något idag heller. Rent krasst har jag ingen lust att aktivera någon del av hjärnan så det här inlägget kommer mest innehålla några bilder från min resa, oredigerade och helt utan egentlig tanke. Håll i i hatten, för nu åker vi.

Varje människa är en ö.

Jag har rotat, jag har sökt, jag har nosat, jag har spanat, jag har snokat och jag har botaniserat tills alla synonymer för att leta tagit slut. 

Jag läste någonstans att vi egentligen ser vår näsa hela tiden men att hjärnan filtrerar bort den ur vårt synfält och då undrar jag om inte svaret funnits skrivet där under hela den tid jag sökte det på annat håll? 

Var jag tvungen att tänka så mycket utanför boxen att det självklara tillslut uppfattades som nyskapande fast det låg mitt i den? 

Jag kan numera allt om hur man enklast tar sig till Gardasjön utan bil. Jag vet allt om den franska atlantkusten och vad man kan förvänta sig under en paketresa med buss runt om i Europa. Det tog mig hela helgen att genomföra denna välgrundade research och det visade sig vara till ingen egentlig nytta över huvudtaget.

För det är inte dit vi ska. 

Vi ska nämligen till Grekland och närmare bestämt Santorini precis som förra året. Även om ingen människa är en ö kanske ändå varje ö någon gång varit en människa. Santorini var nog en fantastisk person när den levde, varm och gemytlig, omhändertagande, gästvänlig, respektabel, principfast och stadig som en klippa. 

Men där fanns nog också något exotiskt och spännande.

Santorini förde sig nog med en lite konstig frisyr man aldrig riktigt fick grepp om och en underlig gångstil orskad av en olycka i ungdomen som det aldrig talades högt om. Helt enkelt en person man varit stolt över att kalla sin vän. 
Den största skillnaden mellan resan nu och den förra sommaren är att jag nu seriöst överväger att rocka ett par speedos precis som den där vältränade italienaren gjorde när han kom gående på stranden och kastade en skugga över min viktnedgångska kämpainsats. Den här gången är det min tur att kanske inte kasta en skugga men iallafall blända någon med min kritvita hy och vältränade bringa. 
Jag har tillslut kommit till ro, jag gjorde processen svårare än den egentligen var vilket många redan varit inne på. 

Här sitter jag nu och blickar ut över en stressig industrilokal med berg av jobb att göra men det rör mig inte ryggen, jag har ett annat berg att bestiga, nämligen det som leder till staden på klipporna. 

Santorini min vän, vi ses snart igen!

Bakbunden resenär


Hur svårt ska det egentligen vara att hitta en resa som känns rätt? Utbudet är givetvis väldigt mycket mindre nu än om vi hade börjat leta redan tidigare i år.

Det är vår stora sorg att jag har en tendens att skjuta på saker och det är jag och bara jag som äger det problemet. Insiktsfullt som bara fan men min patalogiska prokrastinerings problematik gör att jag tar tag i den saken imorgon.
 Så

Ska man åka till Grekland? Hur är egentligen Mallorca nu för tiden? Sola och bada är vad vi vill göra, eller hur?

Fast solen är ju bra läskig, speciellt när vi bägge två är så ljusa i hyn att vi är övertygade om att vi får tio talet nya fläckar på kroppen varje gång vi solar.

Hur mycket ska vi betala? Lyx är alltid härligt men vi kommer ju sällan vara på rummet. Lite sämre hotell kanske, men tänk om det är långt under den standard som vi gjort oss vana vid och att vi då inte kan komma ner i varv. Det får inte vara några barn i närheten men om man ska bo på ett vuxenhotell skjuter priserna i höjden. Barn kanske inte är så farligt ändå? Hur nära stranden ligger det? Hur långt är det till centrum? Passar charter vår påhittade image? 

Kanske drar vi till Bahamas i vinter istället.
Letandet fortgår som det gjort i snart två veckor och jag ser inget slut på det hela. Det här är första gången vi kommer resa med charter och när hela världen står för våra fötter känns möjligheterna motstridigt få. Vi ser inte skogen för alla träden och varje tankeexperiment där vi påstår oss ha valt en resa slutar med att vi  börjar omvärdera våra liv. Vem är jag? vilka är vi? Har du någonsin reflekterat över om man byter ut alla plankor på ett skepp, är det då fortfarande samma skepp?
En sak är säker, bada ska jag göra. Jag har för första gången någonsin arbetat för att få en top notch beach kropp så jag måste få stå där på stranden och inse att absolut ingen bryr sig om mig och min kropp förutom jag, min sambo och den där obehagliga typen under ett parasoll 30 meter bort. En insikt som kan vara nyttig att bära med sig i livet.